Hanna Lundquist

Nu har mina språkkrönikor fått ett eget finrum. Du hittar dem framöver på http://www.gd.se/sprakkronikor. Letar du efter någon gammal krönika, som inte finns på den sidan, kolla länklistan vid krönikan om årets nyord.

Jaha, nehej. Det här med att blogga var visst ingenting jag prioriterade i mitt nya liv. Ovanför på listan kommer exempelvis: plugga grammatik, göra tio miljoner skoluppgifter, hjälpa en organisation att formulera en verksamhetsidé, språkgranska texter, skriva broschyr åt en välgörenhetsorganisation, skriva språkkrönikor till Gefle Dagblad, driva en föräldrakooperativ förskola. Och då har jag ändå inte nämnt sova, kisa mot solen och vara med min kära familj.

Vem vet, när jag inte pluggar längre kanske jag tycker att en blogg är en bra idé. Tills dess fortsätter jag nog att vara ungefär så här sporadisk. Ni hittar mig på https://twitter.com/HannaLundquist och mina krönikor dyker då och då upp här http://gd.se/kultur/kulturkronikor.

I kväll har jag sett och hört Maia Hirasawa på Gävle konserthus. Helt fantastiskt var det. Om ni inte har lyssnat något på henne, gör det! Maia Hirasawa kan verkligen skriva låtar och framföra dem. Lite extra kul att hon sjöng på tre språk: svenska, engelska och japanska. Mest på engelska ändå, det är ju i det närmaste standardspråk för svenska musikskapare.

Annars är det mycket grammatik just nu. På onsdag har vi i min klass vår första salstenta, och de flesta av oss vacklar nog mellan "det är lugnt, det här fixar jag" och "va' fasen är långsamt ett adjektiv för och inte ett adverb, och varför kan inte de objektsliknande adverbialen bestämma sig för att vara antingen objekt eller adverbial?" Åtminstone jag funkar så när jag lär mig saker. Om jag inte förstår, då har jag svårt att lägga på minnet. Som journalist har jag sett det som en fördel. Jag har oftast inte gett mig förrän jag verkligen har förstått det jag ska skriva om, och då har det också blivit lättare att förklara. Det jag inte har lyckats förstå har jag valt bort, för om jag som har tagit reda på en massa inte förstår, hur skulle då de som bara läser min artikel förstå?

Detta är texten som det förra inlägget handlade om. Min allra första språkkrönika i Gefle Dagblad, som förstås också kan läsas på gd.se: 

"Hej! Trevligt att ses! Men ni syns lite dåligt, alldeles suddiga i konturerna. Jag kisar och gissar. Jag ser sjuksköterskor och jurister, politiker och pensionärer, konstfantaster och dramapedagoger, jobbletare och meningssökare, ordmakare och ordmärkare.

Själv är jag journalist och har precis påbörjat en utbildning vid Stockholms universitet som heter Språkkonsultprogrammet. Där ska vi bli experter på det svenska språket och på att anpassa texter efter mottagare, situation och syfte.

Men ni som läser detta är en mycket varierad skara. Mina språkkrönikor, ett nytt inslag på kulturen, får därför ha spretighet som dygd.

Det blir nya ord, gamla ord, fina ord, fula ord, rätta ord, fela ord, mina ord, dina ord – om du vill bjuda på dem vill säga. Då e-postar du mig, eller skriver ett brev till redaktionen.

Nu tänkte jag berätta om ett ord som jag inte gillar, men som för den sakens skull inte är fel. Det är nämligen ganska sällan fel på ord. Jo, det är klart att ordet katt på svenska varken stavas kat eller cat. Att stava så vore fel.

Men, om fler och fler av någon anledning skulle börja skriva kat med bara ett t, då skulle det snart inte längre vara fel. Efter ett antal år skulle kat ta sig in i SAOL, Svenska Akademiens ordlista, som alternativ stavning till katt. Efter ännu längre tid skulle den nya stavningen kanske helt konkurrera ut den gamla. Katt skulle då ses som gammaldags.

Ord förändras ständigt, både stavning och betydelse. Det är varken nytt eller fel. Det är bara så språk fungerar.

Åsikter om dåligt språk handlar egentligen sällan om rätt och fel, utan oftare om vad vi gillar och inte gillar, vad vi tycker funkar bra och mindre bra. Så är det definitivt för det här ordet som jag är oförtjust i.

Ordet är spendera. Spendera tid, alltså. När någon säger att de har spenderat en semestervecka på Gotland, då skär det i mitt språköra. För mig låter det onödigt negativt, som att de har gjort sig av med sommaren. Jag tycker att spendera passar bättre för pengar.

Jag tillbringar hellre mina sommarveckor på Västkusten, njuter av dem och spenderar pengar på goda saker.

Andra ogillar spendera tid för att den användningen har lånats in från engelskansspend time. När det gäller lån från engelskan blir vi lätt lite nervösa. Någon risk för missförstånd finns dock inte. Vi förstår av sammanhanget om det är tid eller pengar som avses.

Ju fler som spenderar sina sommarveckor här och där, och ju färre som tycker att det låter illa, desto bättre funkar ordet.

I dagens Gefle Dagblad delar jag kultursidorna med Thomas Di Leva. Somliga kanske skulle kalla det att sluta cirkeln. Det var nämligen på Gefle Dagblad jag började när vi flyttade till Gävle för lite mer än ett decennium sedan. När vikariatet tog slut var det ingen som bad mig att stanna. Jag klev över Ruddammsgatan till Arbetarbladet och blev kvar i nästan elva år. Det har jag aldrig ångrat. Arbetet där gjorde en hyfsad journalist och en riktig Gävlebo av mig. När jag inför hösten sade upp mig för att gå tillbaka till skolbänken var det med mycket blandade känslor. Jag saknar kollegorna och gemenskapen. Och journalistik, när den är bra, är något av det finaste.

Somliga kanske skulle kalla det att vända blad. En lite sliten metafor. Och jag känner inte riktigt att jag har bytt AB mot GD. En del av mitt hjärta är kvar, och så vidare. Jag tänker mer att jag just nu tar många små steg mot att stå mer på egna ben. Att ha ett litet företag och jobba med språk, text och kommunikation för en mängd olika uppdragsgivare. Starten har gått över all förväntan. I går hade jag ett spännande kundmöte och i dag en första publicering som frilansare. Roligt nog har flera läsare redan hört av sig om språkkrönikan. Någon kommer med hejarop, andra vill diskutera språkriktighetsproblem. Jag suger åt mig som en svamp, och får säga till mig själv på skarpen att inte få storhetsvansinne. Jag är ju trots allt främst student, med fem och en halv termin till examen.

Jag har precis blivit ordförande i föräldrakooperativet Sålunda i Gävle. En trevlig och bra liten förskola. Jag har ibland undrat varifrån namnet Sålunda kommer. Det är ju ett gammaldags och rätt högtravande ord som kan betyda ungefär på så sätt, således eller därmed. (Se Wikipedia!) En förskola på sitt vis, jo det låter ju fint och passar rätt bra. Men ändå, ett ord som mycket få barn kan relatera till som namn på ett ställe för barn!

När jag berättade för mina Facebook-vänner om ordförandeskapet skrev jag att om jag hade varit diktator kanske jag skulle ha bytt förskolans namn till Hannalunda. Då undrade före detta kollegan Anne lite försynt om det inte kom från Lennart Hellsing och Sålunda stad. Min käre Magnus stämde in och nämnde någon Daniel Doppsko. Sålundas multikompetente kassör Petter försvarade namnet och bjöd på detta citat ur Lennarts Hellsings Krakel Spektakel-boken:

"Landskapet Allemansland har fyra städer: Näppelunda, Ingalunda, Sålunda och Annorlunda. Näppelunda är störst och Annorlunda är annorlunda. Annorlunda är sålunda ingalunda någon huvudstad."

Redan där var jag omvänd och skämdes både över min okunskap, och över att jag aldrig hade tagit reda på bakgrunden till namnet. Krakel Spektakel var i och för sig inte helt obekant. Det var ju han som hängde och slängde uti en gardin. Eller om det var Kusin vitamin. Dem har jag sjungit om. Men jag kan inte minnas att jag någonsin har läst böckerna om dem eller några andra Hellsingböcker för den delen, vare sig som barn eller för mina barn. Och det, inser jag nu, är ju alldeles åt Hälsingland. Åt Hellsingland med mig liksom!

I eftermiddags träffade jag min goda vän Ylwa hemma hos vår goda vän Johanna. Ylwa, som hade läst Facebook-tråden, hade med sig Hellsings Den flygande trumman åt mig. Hon hade hittat den på en andrahandsmarknad dagen innan. Så nu i kväll har jag (och mina barn!!) för första gången stiftat bekantskap med Krakel, Opsis Kalopsis, Fröken Hit-och-Dit och en del andra invånare i staden Näppelunda i landskapet Allemansland. Vi skrattade så att det nästan inte gick att göra kväll. Och, vi fick äntligen hälsa på i förskolans namne, sjöstaden Sålunda som är en stad i en sjö där människorna bär dykardräkter och varje dag går med hinkar till luftbrunnen för att hämta luft. Efter att barnen somnat har jag surfat runt en stund på Lennart Hellsings hemsida. Mycket snart blir det en tur till barnbiblioteket.

Är du liksom jag förtjust i ord och språk rekommenderar jag språkvårdaren Catharina Grünbaums krönika från 2008 i Språktidningen (Petter tipsade mig om den med). Bortser man från Helsings ordbus finns det två skäl till att ord slutar på -lunda, berättar Grünbaum. I det ena fallet handlar det om en gammal pluralform av lund, alltså träddunge. Det är det -lunda vi har i ortnamn som Björklunda och Närlunda. Det samma gäller exempelvis Lundavägen i Gävle, Lundagatan i Sandviken och Lund i Valbo. I det andra fallet kommer -lunda från ett gammalt ord som inte längre finns i svenskan. Det betydde enligt Grünbaum ungefär sätt, sinne eller beskaffenhet. Det är det -lunda som lever kvar i ord som annorlunda ’på annat sätt’, ingalunda ’på intet sätt’, någorlunda ’på ett något så när bra sätt’, sammalunda ’på samma sätt’, sålunda ’på så sätt’.

I går kväll tillbringade jag tre timmar på en av Gävles bästa restauranger, Fullriggaren. Allteftersom tiden gick blev jag mer och mer övertygad om att jag hade tappat min sprillans nya iphone när jag någon timme tidigare cyklade med äldsta sonen från skolan till kören. My precious borta, försvunnen, kanske krossad mot marken!

Det blev en mycket trevlig middag trots detta, med gymnasiekompisarna Ella som bor i Hofors och Anna som bor i Los Angeles och Annas man Jeff som jag tidigare bara träffat på deras bröllop.

Det gick väl hyfsat med engelskan. Men när jag skulle beskriva utbildningen jag precis börjat på, Språkkonsultprogrammet, då gick jag bet. Att beskriva vad en språkkonsult gör och varför sådana textexperter behövs är inte helt enkelt ens på svenska. Hemskt konstigt, eftersom behovet verkar vara oändligt. Skillnaden mellan bra och dåliga texter är ju enorm. Jag får öva på att förklara.

Jag älskar det. Så är det. Mitt nya liv som student mitt i livet är visserligen rörigt, flängigt och ganska krävande, men jag är mycket glad och nöjd. Första kursen på Språkkonsultprogrammet heter Det svenska språksamhället och leds av professor Olle Josephson, tidigare chef för Svenska språknämnden/Språkrådet. Poängen är att vi ska fatta grejen. Vad är språkvård? Hur stark är svenskan? Vilka problem finns det med språkanvändningen i Sverige i dag? Hur påverkar sociala attityder vår syn på olika uttryck och sätt att tala? På vilka olika vis kan man forska om språk i Sverige? Det är intressant hela tiden men massor att läsa för en ovan.

I går redovisade vi grupparbeten. Ett handlade om det fina lilla pronomenet hen, och ett annat om Ni-tilltal. Vårt handlade om utländska ortnamn i svensk text. Det är inte alltid lätt att välja mellan exempelvis Peking och Beijing, Madras och Chennai, Utöja och Utøja. Medan FN:s expertgrupp för geografiska namn (UNGEGN) kämpar för att orter ska heta samma sak på alla språk, anser TT-språket, som nästan alla svenska medier följer, att det i svensk tidningstext framför allt ska vara begripligt och lätthanterligt.

Vissa saker känns rätt självklara, som att skriva Helsingfors och inte Helsinki, eftersom svenskan är lika mycket officiellt språk som finskan i Finland. Köpenhamn och Venedig känns nästan lika självklara, då de namnen är så etablerade, gamla och välkända. I Europa finns en stark tradition att de olika språken har egna namn för större städer, främst huvudstäder. Till exempel heter Stockholm Estocolmo på spanska. Spanjorerna skulle inte våga prata om vår huvudstad annars, då Stockholm i princip är omöjligt att uttala för den som endast talar spanska. Däremot skulle vi svenskar inte ha haft några problem med Roma, då det ju låter ungefär som det vi säger att korna gör. Det måste vara fransoserna som trots detta fått oss att korta den italienska huvudstaden till Rom.

Detta är min blogg. Det är en början.