#flickor

Ibland kan det kännas som att vi mår dåligt fast vi egentligen inte gör det. När känslor blir identitet är det lätt att tro att allt som rör sig i kroppen är nutid, fast det ofta är gammalt. I det här inlägget vill jag utforska hur drömmar, flickor, pojkar och våra invanda mönster visar oss något mycket större: hur vi kan växa när vi lär oss att känna utan att fly tillbaka till det som en gång…

Jag stör mig på hur vi som samhälle ibland pressar och påverkar pojkar att bli som flickor och män att bli som kvinnor. Det är inte en lösning om kompromisser åker ut när det åker in...

Folk blir förbannade av sånt här, men det får vara så. Allt jag säger om pojkar och flickor är generellt och undantag finns i massor. Men pojkar och män är generellt mer intresserade av "saker" (leksaksbilar, ingengörer, byggjobb) medan kvinnor är mer intresserade av "människor" (dockor, sjuksköterskor, omvårdnad). De flesta vet vad som menas med det här och det är inget kontroversiellt i sig.

Om du bara slutade vara man!

Det finns en tro hos vissa att vi män blir bättre om vi bara blir mer som kvinnor, vilket inte är det minsta bevisat eller ens rimligt enligt mig. Jag har själv haft två flickor som gått i skolan, något jag är glad över. Men jag märker att det är en annan sak för de som har pojkar. För många pojkars föräldrar är det press från skola och samhälle att försöka få pojkarna mer feminina om de beter sig som pojkar.

Många föräldrar känner av de här förväntningarna från skolan och pressen verkar vara ännu hårdare för mammor, som förväntas vara med på tåget automatiskt för att de är kvinnor. De känner att de omkring blir överlyckliga om deras son skulle vilja leka med dockor en dag, medan de går vidare som inget hänt eller halvt besviket om han väljer leksaksbilar.

Vi låtsas så vi påverkar pojkar och män att prata känslor, vilket kvinnor och flickor generellt sett alltid varit och är bättre på. Flickor ska inte förändras, men pojkar ska bli mer som flickor, då blir allt bra. Det verkar vara tesen idag, utan underlag.

Om pojkar bara slutar klättra i träd, hoppa runt, slutar ha så svårt att sitta still, anpassas de bättre till skolan som har just de kraven. Att det är orimligt att slå ner springglädje i så stor del av uppväxten och att många pojkar känner sig misslyckade i skolans miljö och känner sig ”fel”, spelar ingen roll. "Alla ska med"…

Att pojkar och flickor beter sig olika beror inte bara på att vi uppfostrar dem med lite olika metoder, att de är biologiskt olika är varför vi uppfostrar dem olika. Bara skillnaden på hormonen testosteron och östrogen ger nog tydlig bild av varför pojkar springer runt och agerar utåt medan flickor är lugna, sociala och pratar med varandra på ett mer avancerat plan - i regel. Mina flickor och de flesta flickor jag någonsin känt i mitt liv, har alla varit överens om att pojkar är omogna och att de inte alls hänger med i det sociala, att de som är längst ut på skalan i fördelningen är "överallt på samma gång" och att det inte går att förstå hur de är så olika, varför de inte lyssnar eller förstår. De lever i olika världar.

En Pojke idag bör vara flicka

Om vi tar en pojke som biologiskt vill springa runt, göra mer våghalsiga saker, leka med saker, hänga i träd och som är nyfiken på allt men vi trycker ner honom i en skolbänk och ber honom att sitta still och vara tyst i flera år så knäcks en stor del av den springglädjen och nyfikenheten. Kanske knäcks mer än så? Går vi som idag ett steg längre och berättar för honom direkt och indirekt hur duktiga alla flickor är (inom skolans system och mer därtill) och hur dålig han är på detsamma så knäcks han än mer. Får han sen ej längre leka med det han vill när han väl slipper sitta still - för att samhället testar att uppfostra pojkar som flickor - så knäcks han än mer.

Kanske har skolan tjejgrupper som han inte får komma i närheten av, helt utan en motsvarande grupp där han får vara med bara pojkar. I förskolan gör de kvinnliga lärarna alla moment, de går med pojkar och flickor i omklädningsrum och de lär så alla att kvinna är norm, medan manliga lärare hålls med pojkarna. Det kanske är det bästa av andra skäl, men det normala för en pojke blir ändå att kvinnor hör hemma överallt medan män inte gör det. Börjar han med en sport så är det troligt att det finns en blandad grupp där alla är välkomna och en grupp bara för tjejer där han inte är välkommen. När han blir äldre så fortsätter samma sak, politiska förbund för kvinnor och ett blandat för män och kvinnor. Hela tiden blir han påmind om att hans tjejkompis kan vinna tävlingen i exempelvis schack två gånger, en gång i ”vanliga” tävlingen med båda könen och en gång i kvinnoklassen. För en pojke kan det inte alltid kännas rimligt att ta på sig att han utövar ett patriarkatiskt förtryck när han själv inte har skuld. Men kommer den pojken avstå privilegier om han anser att det varit konstigt eller orättvist i livet fram till hans stora möjlighet? Kommer han då göra det han kan för att kvinnor och män ska försöka leva i samförstånd? Jag tror inte det. Det kan bli en bitter och arg man av en sån uppväxt, i motsats till vad som är tanken. Om det finns en tanke?

Ett tjejgym är inte diskriminering, med det är motsatsen

När han är äldre så får han veta att det är fullt lagligt att starta ett gym i Sverige som bara accepterar kvinnor som kunder medan det är olagligt och diskriminerande att starta ett där bara män är accepterade.

Samtidigt som det här sker får han höra hur hemsk hans ”sort” är, hur mycket mer pengar de tjänar orättvist och hur det mesta är dåligt med män. Självbilden hos en sån pojke är jag rädd för. Jag tror inte att den pojken kommer att värna om att vi ska ta hand om varandra mer än män idag. Att snedvrida för att skapa polarisering mellan män och kvinnor är farligt. Skolan är byggd på ett sätt så att flickor naturligt har lättare för den, eftersom de lättare kan sitta still och följa regler. Det är inte pojkarnas fel (eller flickornas) att skolan utvecklades i den riktningen.

Skolan hade lika gärna kunnat bygga på fysisk aktivitet och att få bränna energi och då hade pojkarna haft fördel. Istället för att lägga ansvaret där det hör hemma så får alla föräldrar veta att deras söner har mer eller mindre koncentrationssvårigheter. I exempelvis USA har det gått så långt att hela generationer nu går på amfetaminpreparat av olika slag för att trycka bort biologin och anpassa den till skolmiljö.

Vi måste sluta med det här grupperingarna, där det alltid är ok att ha en tjejkväll eller en tjejgrupp men där det alltid är otänkbart att pojkar får sina förutsättningar tillgodosedda.

Mord med tusen stick

Det här är mord med tusen små stick, så att offret sakta förblöder eller blir iskall inför hur vi borde värna om varandra. Det finns så många små saker som alla lutar fel, kring hur många pojkar inte har manliga förebilder hemma och i skolan också möts av till stor del kvinnlig personal. Hur de dessutom får svårt att någonsin komma nära förebilder då det inte är ”PK” att ha grupper för pojkar som man har för flickor, ens en enda gång på ett läsår.

De tvingas därför sköta detta på fritid, genom fotboll eller något annat som domineras av pojkar, oavsett om det är så intressant att utöva sporten.

När det nu kommer till att börja manipulera små pojkar att välja dockor istället för bilar, som de ofta väljer själva, så blir det ytterligare ett hugg och det kommer inte leda till att den sk. "toxiska maskuliniteten" minskar, tvärtom kan det bli droppen som får bägaren att rinna över till självhat! Hur mycket kärlek och empati brukar människor som hatar sig själva visa andra?

Låt barnen välja själva, nyansera bilden av hur patriarkalt allt är, hur löneskillnader också avgörs av att män ofta arbetar mer övertid och att vissa män inte gör annat än arbetar, som enda sak i livet. Vi bör kämpa mer för att få in män i kvinnodominerade yrken för barnens skull. Det är bra att man fokuserar på att hjälpa flickor, något fokus borde självklart finnas för att också hjälpa pojkar.

Jag har två flickor och är överlycklig för allt som görs för att deras behov ska tas tillvara på men det ska läggas lika mycket möda på att hjälpa pojkarna, utan sociala experiment som inte baseras i vetenskap.

Jag tycker att om nu män och kvinnor ska leva tillsammans så är det inte bra att vi polariseras mer och mer och hetsas mot varandra å ena sidan, medan vi har olika regler för pojkar och flickor och sen män och kvinnor å andra sidan. För att till slut alla låtsas som att allt är männens fel och att de lär "utveckla" sig till att bli som kvinnor. I alla tider har vi kompromissat, män och kvinnor. Vi ser på saker olika och det är väl det som i det stora hela jämnar ut och harmoniserar. Att naturen för fortplantning valt att det måste finnas en av varje visar att kompromissande är utvecklande för båda sidor. Att vi har olika fördelar, att vi blir starka tillsammans. Sociala experiment förändrar inte evolution, men vi kan alla försöka förstå och förbättra utan att det blir på bekostnad av någon annan.

Dina förfäders morfars morfar levde livet med kvinnor och döttrar och försökte få livet att fungera tillsammans. Det fanns ingen aktiv sammansvärjning som gjorde att morfar systematiskt försökte få det sämre för mormor, eller sina döttrar. Tvärtom jobbade de flest ihop för sin familj. Idag låter det som att alla förfäder gick ihop för att förstöra för sina fruar och döttrar. Med sjuka undantag så tror jag att de flesta försökt få allt att fungera med makt över olika saker.