#uppfostran

Kontroll och styrning

Vi vill så gärna styra oss själva, och andra…

Jag blir ibland så förvånad hur viktigt det är för oss människor att styra och kontrollera andra. Alltifrån chefen som ger arbetstagare onödiga uppgifter istället för att folk gå hem en dag där inget finns att göra, till föräldern som säger nej till något som barnet gärna vill göra med svaret -”För att jag säger så” när barnet så nära vill veta varför de inte får göra det den önskar.

Till relationer och de vi tycker om, hur vi gör allt för att styra och ställa i den andre personens liv. Trots att de flesta som flyttat ihop eller blivit ihop antagligen blivit det för att de tror att de ska förbättra varandras liv, så blir det så ofta raka motsatsen. Men en motsats som ibland är så sorglig, vi smygläser mobiler, räknar på minuter och kollar detaljer. Till vilket syfte? Att få varandra ännu längre ifrån varandra? Det är ofta resultatet...

Både män och kvinnor som går igenom den andre personens mobiltelefon, som vill veta vilken tid hen kommer hem och som vill ha en redogörelse för vilka de träffat under dagen. De lägger så mycket fokus på kontroll att de dels kväver personen de önskar få behålla, dels så skulle en bråkdel av all energi som de lägger på att kontrollera och vara negativa kunna gå till att göra personen de älskar glada eller känna sig speciella och jag kan tänka mig att de flesta skulle lyckas bättre med det de egentligen vill. Att få behålla personen i sitt liv. Det andra resultatet...

Inte bara partners...

Föräldrar tvingar sina barn att stanna hos dem för länge, genom att börja skuldbelägga och få barnen att tveka kring om de duger eller ej. När ett barn ringer hem från pappan och säger ”titta va fin tröja jag har fått” och får svaret ”jo, men den är säkert för stor, det är väl en klänning på dig?”. När de ringer från ena föräldern och säger -”Jag har så roligt att jag inte vill åka hem” så svarar föräldern -”Men du menar väl att du vill komma hem den normala dagen vi byter?”.

Istället för att låta barnen få må bra så lägger vi skuld hos dem, utan att veta det ibland. Men vi skulle kunna säga -”Va fin du blev, va kul att du fick en tröja”. Eller -”Va kul att du har så roligt, jag älskar när du har det bra”. Men då måste vi lägga våra egna bekräftelsebehov åt sidan och tänka på vad som får barnet att må bäst, att få minst ångest. Många är dåliga på det, både kvinnor och män.

Självkänsla.

Självkänsla går ofta i arv, om en mamma har dålig självkänsla och aldrig kan låta bli att kommentera om hon själv känner sig osäker - även om det är kan vara osäkerhet av att barnen har det roligt - så ges lite ångest till barnen istället för glädje och sakta men säkert så sätter det sig i barnen att de inte ska ha FÖR roligt, eller berätta att det är FÖR bra med något. Då kommer kanske föräldern som inte är närvarande bli ledsen för att den känner sig osäker och där har vi en ond cirkel med ångest som föder ångest.

Män som har svårt att hantera att kvinnan tjänar mer pengar än de själva, är också intressant. Kvinnan kommer hem och berättar att hon fått en ny tjänst och sprudlar av lycka, då mannen inser att han plötsligt tjänar mindre och blir osäker. Han svarar inte ”Gud va kul, grattis och va bra för oss alla” utan kanske med en osäker ”jaha, kul då…” eller -”Ja, det är bara jobb som är viktigt för dig nuförtiden” för att passa på att ta luften ur det hela.

Vi är inte snälla…

Det är så många som inte är snälla mot varandra.

Första tiden i ett förhållande berättar båda hur de uppskattar hur den andre är, hur den andre ser ut och hur den andre gör saker. Men sakta börjar vissa personer visa vilka de verkligen är, när det tror att de fått kontroll. När de tror att de inte ”behöver” kämpa mer.

Då känns det inte lika bra längre, då berättar vi mindre för varandra, då tar vi mindre på varandra och då är vi mindre närvarade. Små saker som märks direkt. Då är det över. Även om det tar ett år eller två tills dagen då det verkligen är över, så börjar det med de där små sakerna. Hur snälla vi är mot varandra, om vi börjar lägga energi på att kontrollera eller att ge värme och hjälp. Om vi börjar ta varandra för givna, när vi från början verkligen försökte lära oss hur den andre fungerar och hur den andre mår bra, så tycker vi nu att den andre får ta massa kritik istället och så hoppas vi att det går att skälla på folk så att de stannar.

Män skäller ofta och skrämmer ibland, kvinnor kanske gnäller eller kritiserar istället. Även om det är generaliseringar så är syftet samma, att misstro istället för att lyssna. Att leta fel istället för att se till att tiden man har blir värd något. Att berätta vad man stör sig på, lika ofta som man från början berättade vad man älskar med personen.

Jag har gjort alla dessa misstag, så jag tror mig inte vara bättre än någon annan. Men jag vill och jag försöker. Jag vet att det är orimligt att försöka kontrollera eller samla bevis mot folk. Hur inlåst någon än är kan de ändå svika dig, de flesta sviker dig definitivt desto mer inlåsta de känner sig och där har vi det där svåra. Att verkligen vilja få någon att må bra.

Små detaljer.

Bara en detalj som att den ena sitter och pillar på den andre genom en film, men partnern sitter med händerna knäppta timme efter timme. Bara en sån liten detalj kan visa kyla, att personen inte är där eller att något är fel.

Men det gör att det nu blir fel för båda, eftersom den som ”försöker” börjar spekulera varför hen inte når fram och den som redan är frånvarande kanske har goda skäl att vara irriterad eller störd över något som hänt tidigare på dagen. Nu spekulerar båda i vad som är fel på den andre, och kontrollen börjar. Den som ger slutar ge och sätter sig på andra sidan av soffan. Den som var irriterad blir ännu mer irriterad och allt är igång.

Jag har träffat personer som alltid försöker hitta saker att bli arg på, eller irriterad över. Jag har träffat personer som aldrig verkar arga utan hur mjuka och mysiga som helst men som aldrig tar initiativ till att ens hålla ens hand på en promenad. Jag har träffat de som är fantastiskt närvarande och genuina när de är på samma plats. Alla med mer fokus på kontroll och vilka fel de kan hitta än att tänka på hur bra vi har det och hur mycket bättre det kan bli om vi slutar tänka på oss själva och istället tror på varandra och lägger energi på att ge till varandra.

Önsketänkande och individualism.

Kanske är det önsketänkande. Kanske är det därför jag tappar bort mig i förhållandet när det där börjar ske, för det är så olikt hur personer presenterar sig från början.

Jag känner mig nästan lurad när en person som verkar så fantastiskt sakta men säkert visar sig vara något annat. Många känner nog igen sig i det, att de började visa sina bästa sidor och undvek bråka om de små för att de ansträngde sig. Med tiden är det precis vad vi slutar göra. Vi slutar anstränga oss lika mycket eller lika bra. Vi börjar tänka att vi har varandra och att vi ska ha varandra, därför behöver vi inte längre visa de fina sidorna. Istället börjar en del snabbt visa de dåliga sidorna. Det blir irritation över små saker som absolut ”släppts igenom” i början och det blir bråk om saker som båda hade varit intresserade av att inte ens få till ett bråk i början.

Vi tar ut saker som andra gör mot oss mot fel person, ofta den som står bredvid och det är ofta ens partner. Ens partner börjar spekulera varför du är så förbannad och sur över så konstiga saker och börjar undra vad det kan bero på. Spekulationer är det värsta som finns för ett förhållande för vi är alldeles för snabba på att hamna i ”Han eller hon älskar mig nog inte längre” eller ”Hen är otrogen”, när det egentligen handlar om slöhet. Den personen du mötte i början tog på dig hela tiden, lyssnade och fanns där. Kanske var hen snäll och omtänksam.

Äktenskap?

Personen du nu är gift med ser du kanske aldrig, eller så har du sett flera exempel på att hen inte alls är så snäll, eller omtänksam för den delen. Hen tar inte i dig lika ofta så du har börjat fundera på hon hen ens tycker om dig mer. Därför har du börjat säga ganska taskiga saker tillbaka och du gör definitivt minsta möjliga för att göra den jäkeln lycklig. Sen är vi förvånade att det blir missförstånd och avslut.

Är det 50% som skiljer sig i Sverige och vi tar varandra ändå för givna? Även vi som är pojkvän / flickvän eller vi som bor ihop, tror att den andra personen är ”min”, så jag kan sluta anstränga mig. Om det är 50% av de som gått så långt som att ingå äktenskap, som ändå skiljer sig. Hur illa är det inte då för resten av oss, som ””bara” är ihop? Säkert ännu sämre än 50% chans att få behålla personen. Ändå tar vi varandra för givna och ändå slutar vi anstränga oss.

Det kanske inte är så underligt att Sverige är det mest individualistiska samhället som finns, men samtidigt det sämsta på att hålla ihop relationer. Så många ensamma människor som inte har någon relation, inte med sina barn, inte med en partner, inte med en vän, ingen.

Kanske är det inte så konstigt när vi tänker på relationer som något vi vattnar och får att växa. Många lägger mer tid på jobbet och vänner än på sin partner, för partnern är ju säkrad. När alla är individer som ska förverkliga sig själva, kan vi då ens hålla 50% länge till? Är det inte ganska säkert att vi går mot 40% som lyckas framöver. Sen 30% och så vidare? Ända tills den dagen kommer att vi alla arbetar och umgås men möter partners via appar och läser i historieböckerna om hur vi förr levde tillsammans och fanns för varandra.

Motströmmar?

Det borde komma en motström snart, till det här sättet att leva. Det brukar alltid göra det och det är dags. Tekniken har tagit med sig otroligt intressanta möjligheter men den får också hela familjer att sitta i en soffa med en varsin skärm framför ögonen och får alla att leva olika liv. Det är väl samma för oss alla, partner som vänner. Alla sitter vi där och ger mobilen tid och varandra mindre.

Det ska bli intressant att se vad som blir strömningen emot detta och vad den kommer innebära.

Ibland blir jag så trött på folk, så trött på att folk har sådan brist på uppfostran och social kompetens att det bara skriker om det. Jag är själv inte på något vis perfekt – men vissa saker har jag ändå snappat upp genom årens lopp och jag är i alla fall inte direkt elak, oförskämd, arrogant eller ouppfostrad. Vill jag åtminstone tro, men det kanske finns andra som annan uppfattning om mig, vad…

Vi måste börja ta tala med varandra om viktiga saker. Hur vi uppfostrar våra barn är en sån sak. Vi ska ha nytta av varandra genom att se goda exempel (dåliga exempel lär oss förstås mycket) men vi lär oss så mycket om oss själva och om andra genom att diskutera.

Vi är komplicerade och om vi kan hjälpa varandra genom att prata mer så kommer vuxna känna sig säkrare i vad de tycker, vad de kan göra och vad de borde göra. Framför allt kommer vuxna kunna se att alternativet att inte göra något alls åt våra barn, oavsett hur de beter sig, är ett val och något som får en hemsk konsekvens. Det är inte snällt att låtsas som att problem inte finns, för barnen får betala om de inte anpassar sig och de kommer inte fungera om de inte vet vad de ska göra.

Om vi börjar våga prata om saker så kommer vuxna tjäna på saken och de som tar i för hårt får veta att de gör fel och att det finns alternativ. De som inte tar i alls och som låter barnen bete sig hur som helst, får också veta att de gör fel och att det finns alternativ. De i mitten, som sköter allt ganska bra med som är livrädda för att tycka eller tänka något eller ens be sitt barn att hjälpa till att bädda sin egen säng, kanske får hjälp de också. Allt är bättre än att leka med den här åsiktskorridoren som vi gör i Sverige. Det finns en grupp som skulle tjäna på alla tre saker, barnen själva…

Sverige är idag en plats där vi inte använder språk och diskussioner på samma sätt som förr. Både myndigheter, media och institutioner pratar med alla på något slags överpedagogiskt infantilt sätt som är svårt att sätta fingret på. Det har blivit tyst på ledare som säger vad de menar, de säger oftast inget som betyder något utan är fulla av övade ämnen och utvattnade ord. Institutioner gör samma sak, facken protesterar inte på samma sätt. Det är inga rejäla demonstrationer eller speciella åsikter som vi brottas med. Vi knyter näven i fickan och tycker det vi tycker, eller så låtsas vi att inte tycka något alls. Det värsta är om vi verkligen tycker så lite som det nu verkar, då är vi illa ute. Inom vården är det ofta svårt att tala klarspråk och där alla idag är ”kunder” så får de höra en friserad variant av sanningen, med eufemismer och mildhet. Utan konflikt och utan att väcka känslor. Tyvärr med resultatet att vårdpersonal använder vaga meningar och ospecifikt språk, för att undvika risker.

Inom skola finns liknande symptom. Här är föräldrar och barn betraktade mer eller mindre som kunderatt göra ”nöjda”. Personal i skolan har ett ”mysigt daltande” språk för eleverna och ett försök till pedagogiskt språk till både föräldrarna och barnen, där konflikter ska undvikas till varje pris. Helst ska ingen tycka något som sticker ut, helst inte tycka alls utan lyssna sig igenom mötet och nicka på rätt ställe.

Men det kan vara mer handgripligt. Det finns flera exempel på hur lärare som stoppat en elev som står och misshandlar en annan elev, där läraren själv blivit anmäld och också fått reprimand av rektor med utvattnade klyschor som ”Det är aldrig ok att ta till fysisk våld mot någon”. Något som låter vettigt i de flesta fall och som förstås är orimligt i fall där en våldsam person utövar våld just nu och måste stoppas. Vi vuxna utanför skolan har också en ängslighet i oss, där ingen vågar tycka olika - eller tycka alls. Ingen vill ha så mycket regler och ordet ”uppfostra” har i sig själv fått känslan av att vara lite hårt, med lukt av maktmissbruk eller diktator. Helst aldrig be barnet att skärpa sig, då barnet kan ”känna sig kränkt” och rapportera sin misär för myndigheter eller skola. Eller bara öka ängsligheten genom att berätta att inga andra föräldrar tycker något om att de har mobilen i handen alla timmar om dagen. När jag var liten tittade jag på mina föräldrars TV-program i väntan på att det var min tur. Idag tittar jag på mina barns TV-program i väntan på att det blir - min tur. Det blir aldrig min tur, det kan jag acceptera, men att barnen tror att det är helt normalt att de är centrum av allt i världen, kan inte heller vara nyttigt. När jag var liten berättade lärare för barnen hur saker och ting var och vilka regler som gällde. Idag berättar barnen för lärarna hur reglerna ska tolkas eller var gränsen går för en anmälan. Har läraren rätt att be dem lämna ifrån sig mobilen eller innebär det en kränkande handling mot eleven? Jag vet inte…

Jag försöker inte bygga upp ett resonemang för att det var bättre förr, när lärare och präster gick med pekpinnar eller där vuxna slog sina barn. Jag avskyr våld och jag tycker att det är fantastiskt att barn (de flesta) får leva i en värld utan hot om våld. Men att vi nu är överens om att inte slåss betyder inte att vi måste vara tysta kring hur vi tycker och tänker, vad vi är villiga att acceptera och vad som är en regel i vårt eget hem, även om den regeln inte råkar finnas hos tre andra kompisars föräldrar. Vi behöver få diskutera vad som känns ok i sin egen familj, vad som gör just dig upprörd och som därför du behöver diskutera eller få andras tankar och åsikt kring. Att vi inte rör vid frågor för att allt är kopplat till änglslighet, kommer bara att göra det svårare för barnen som lever i verkligt jobbiga förhållanden, där det förekommer våld eller kränkningar på riktigt. Dels eftersom ingen påminner föräldrarna om alternativa sätt att tänka kring och hur fel de själva gör mot sina barn, dels eftersom ingen påminner föräldrarna om på vilka sätt andra kan må bra med sina barn.

Om vi säger vad vi tycker och använder ord som betyder något så riskerar vi att ha fel, varenda gång vi inte har rätt, och det kan visa sig bli ganska ofta. Men det betyder också att vi kommer att lära oss av varandra genom varje fel vi gör. Något som inte händer idag, när vi inte får göra något eller säga något fel och därför heller inte gör fel. Ingen gör officiellt något fel alls, eftersom vi inte låtsas om att problemen finns. Minns då att vi heller inte kan lära oss något av felen vi gör som göms bort.

Får lärare tydligt förtroende av sina arbetsgivare i att ta hand om sina jobb så tycker jag att skolan kan vara tydlig med det. Att föräldrar får veta att vi nu har dessa regler, att vi litar på att våra lärare följer dem med sunt förnuft och att vi har ytterligare dessa kontroller, för att se till att inget missbrukas. Men fram till att motsatsen bevisas får lärare driva sin linje och om det blir fel ibland så är även felet något vi lär oss av och som kommer tas med i framtiden.

Får vuxna större förtroende att vara vuxna, så kan vi även där vara tydliga med det. Vi låter föräldrar säga åt sina barn, de får sätta upp regler för sina barn och de får diskutera uppfostran öppet utan att det ska vara en mobb som bildas så fort något minsta kontroversiellt råkas sägas online eller stora ögon om en annan råkar ställa en fråga om mobbningsärendet i trakten. Vi behöver ha koll på personer som behandlar andra dåligt, inom alla områden, men det betyder inte att en mobb ska attackera någon så fort det går att hitta något i en fråga som antyder till något som mobben misstycker kring. Vi behöver också ha koll på personer som behandlar andra bra, som lyckas bra och som verkar må bra. Väl fungerande barn har antagligen ganska många delar kring sig som fungerar bra, då vill vi alla hjälpas åt för att få det åt samma håll. Först då kan fokus gå till de som behöver hjälp, för de behöver hjälp snabbt. Det räcker med några års eftersläpning för att kompisar ska sluta vilja leka, andra vuxna slutar räkna med ditt barn på kalas och andra vuxna börjar spänna ögonen i barnet och undra när barnet ska lyckas skärpa sig av sig självt. En digital mobb eller en åsiktskorridor med PK-hets som letar fel överallt kommer få folk att tystna, tycka och att fråga. I tystnad frodas de farligheter som vi egentligen menade att försöka hitta.

En värld där vi alla vågar vara vuxna, där vi vet vad vi tycker är jobbigt och där våra barn får oss som ansvariga är en bättre värld än en värld som tittar snett på ett barn för att barnet inte kan sköta sig skapligt, som inte ger vissa barn chanser som andra får för att de beter sig fel. För att de beter sig fel och inte fått veta hur det ska göras. Vi är de som älskar våra barn, det är vi som ska lära dem saker. Samhället kommer göra det åt oss om vi inte lyckas och det kommer bli tusen gånger svårare för barnen om andra vuxna ser till att inte bjuda dem på sociala sammankomster, om andra barn slutar leka med dem eller om andra helt enkelt ger sig på dem för att de inte förstår hur vi ska samverka med varandra. Andra personer älskar inte våra barn såsom föräldrar normalt gör, därför är det föräldrarna som i de flesta fall måste få försöka. I nästa led lärare eller andra auktoriteter och i sista led andra vuxna. Men om vi alla slutar använda ett språk som säger det som menas och som sopar alla problem under mattan där mattan är eufemismer, så kommer ingen höra skillnad när det är verkliga problem. Under mattan ser allt ut att vara likadant, där är inte ondska mol allena så som den ska vara.

Om vi inte alla ryggar tillbaka när någon råkar missa den politiska korrektheten och låter föräldrar ta hand om sina barn utan daltande, så kommer vi alla slappna av mer tror jag. Även barnen som idag står i ett land full av mildhet som egentligen inte betyder att något blir bättre för dem. Mindre ängsliga föräldrar och tydligare tillvaro kanske, mer kompisar och bättre hälsa i den bästa av världar, när lilla Tjabo får lägga ner mobilen efter 2 timmar och somna i tid. Det finns undantag, men bara att sova mera skulle göra underverk för skolresultat och mående. Men kan ge förändrar några fler konflikter i början. Vad är rätt för dina barns skull, svaren blir att tjafsa lite ibland, det är OK ibland, är godhet ibland och ska inte betyda ängslighet per automatik.

Jag lyssnar just nu på en podcast, där en forskare säger att vi lägger alldeles för mycket fokus på talang. Det är en myt att tro att talang är viktigt säger han.

Det är de som tränar och kämpar som blir bra, talangerna hoppar i regel av för de orkar inte träna. Men de som bestämt sig kör på.

Otroligt intressant och ledare i både fotboll och handboll säger samma sak, talanger är inte viktigt utan de bästa spelarna är en träningsprodukt.

Alltså ska man som förälder inte döda barnens drömmar att bli något genom att säga efter några år "ska du inte sluta, det verkar ju inte gå så bra i den här sporten". Istället för att inse att de kan bli vad de vill men det kommer inte bli enkelt och det kommer inte handla om deras talang, utan om de bestämmer sig för att bli bäst eller inte.

Jag har precis börjat läsa en bok som handlar om psykopater och alla olika varianter på psykopater som finns.

En person som jag bryr mig väldigt mycket om har just hamnat i ett läge där jag funderar på om det inte är så att det finns psykopatiska drag i närheten och att den här personen borde avlägsna sig så fort som möjligt för både hennes guld och andra skull.

Jag har växt upp med psykopater och jag har full eller närmast följa inblick i hur de kan njuta av att skrämmas och att sätta personer i omöjliga situationer. Allt för att kunna avsluta med att "du klarade ju inte det här, alltså är du värdelös.". Är manligheten så tror man på var vuxna säger och när vuxna människor är så fulla av frustration att de behöver barn för att lägga sin frustration på så är det bland lägsta man kan ägna sig åt.

För att få en liten bättre inblick och synen på hur olika typer av psykopater Hanterar olika typer av situationer på olika sätt.

Finns det någon som har har nytta av den här boken och som i sin tur inser att man själv har problem som man behöver fundera på eller att man in ser att man har en omgivning som inte är så intresserad av ens välmående när den själv blir frustrerad eller mår dåligt så han sårar alla tankar rädda många familjer från många tårar.

Skriv gärna vad ni tycker om boken om ni får för att läsa den och kommentera gärna vad som är psykopati för dig eller för er och hur man får de här människorna att sluta agera i skymundan utan att tvinga fram dem och visa dom för vilka det verkligen är. De får jävlas med de flesta men när det handlar om barn så har du inte längre mig på minst på din sida. Att scanna eller att kasta sin frustration på barn på det att de matis det tvinga dig att få någon slags kurs eller genomgång kring hur du hanterar dig själv och ditt psyke.