#dzhan

detalj ur The first av Durdy Bayramov, 1968 

Att sprida lycka är inget enkelt jobb, speciellt inte när alla alltid är så olyckliga. Men när det är framtiden själv som är på väg är ingen uppgift för svår. Det unga Sovjet sträcker på sig över landmassorna; här ska lycka och utopi införas. Även den turkmeniska öknen ska frälsas, och dit skickas den idealistiske Tjagatajev, född i samma öknar men tidigt överlämnad till statens fostran, för att nu liksom en biblisk herde samla ihop sin vilsna flock. I Tjagatajev har vi den perfekte sovjetiske hjälten: alltid lycklig och redo att sprida sin lycka till andra, ärlig, ansvarstagande, nyutexaminerad i Moskva. Rätt sorts man för att bygga socialismen åt det fattiga ökenfolket Dzjan.

Tjagatajev är oskyldig som ett barn, som en ny människa, och det är väl också den nya människan som är hans roll. Han får representera ett nytt ideal i en ny stat på jakt efter förebilder. Med sig bär han en i det närmaste Jesus-lik kärlek, tålmodig, aldrig svartsjuk, grundad i en ömhet till mänskligheten snarare än ett individualistiskt begär. En sorts socialistisk ideal-kärlek, långt bort från idéer om ägande och exklusivitet, och för Tjagatajev flyter den samman till en stor medkänsla för samhällets svaga. Samtidigt besitter han en fullkomlig oförmåga att förstå andras känslor kring olycka och sorg. Varför är inte alla bara lyckliga? Världen rusar framåt i en fruktansvärd fart, utopin står för dörren, och här går folk runt och sörjer, lider, gråter precis som vanligt. I Tjagatajevs ögon blir det ofattbart, för honom är svält, ensamhet och förtvivlan alla övergående reliker från en döende värld, inget att dröja vid.

detalj ur New Birth av Izzat Klychev, 1972

Tjagatajevs tapperhet och idealism är ärlig men naiv, och från Platonovs håll känns den något påklistrad. Det i sig ger ändå Dzjan en fascinerande kluvenhet. Platonov var själv kommunist, men förhöll sig skeptisk till Stalins förda politik, och det är svårt att avgöra om mycket av boken är försiktig kritik eller en uppslukande längtan till att helt utan tvivel kunna tro på Sovjets framtid. Dzjan är därför intressant som en inblick i det sovjetiska författarpsyket, men är inte alltid så fängslande i sig. Svårigheterna Tjagatajev får gå igenom flyter snabbt in i varandra, och som läsare vänjer man sig vid plågorna han utstår. Personporträtten bortom honom är alla ganska platta och ensidiga, andra karaktärer finns främst till för att kunna räddas av historiens hjälte. Dramatiska skeenden känns underligt dämpade.

Ändå finns en tråd genom texten som fångar mitt intresse: i Dzjans värld finns en mycket speciell relation mellan människan och annat liv, ett ömsesidigt bekräftande som pågår mellan person och växt, smådjur eller föremål. Tjagatajev söker konstant kontakt med landskapet runt omkring sig. Kanske är det en överlevnadstaktik från barndomens ofrivilliga exil, ett sätt att säkerställa sin existens. Hos Platonov blir inte en plats främmande när du glömt bort den, utan när själva platsen inte längre minns dig. Här finns en tanke kring en själ hos allt i världen, och inte nödvändigtvis en religiös sådan utan snarare existensen själv, något inkännande och igenkännande och stilla. Det är handlingen att existera i sig som är helig, och den till synes tomma öknen sjuder i själva verket av närvaro och värdighet.

”i ögonen på en sköldpadda fanns det en tankfullhet och i en slånbärsbuske fanns det väldoft; vilket innebar att det fanns en stor inre värdighet i deras existens - en värdighet som inte behövde kompletteras av en mänsklig själ. Kanske behövde de lite hjälp från Tjagatajevs sida, men överlägsenhet, nedlåtenhet eller medömkan behövde de inte…” - s. 155

Andrej Platonov (1899 - 1951)

Här kommer spoilers:

Det lyckliga slutet är djupt tillfredsställande. Det är också minst lika absurt, omöjligt att tro på. Och visst känns det lite som att Platonov inte är fullkomligt övertygad själv? Inte så att det känns ironiskt, utan snarare som ett desperat rop på hopp, en stilla bön inför Stalins byst. Låt lidandet sluta. Låt alla folk leva i lycka och fred. En tidigare version av Dzjan är väsentligt kortare, över 30 sidor. Där är slutet istället ambivalent: folket har vunnit ytterligare tid tack vare Tjagatajevs insats, men ger sig alla av åt olika håll på stäppen för att möta sina egna öden. Resultatet blir närapå en helt annan bok. Istället för den sovjetiska drömmen får vi en historia om hur man kan sträcka ut en hand till sina medmänniskor, och om hur dessa inte har någon som helst skyldighet att greppa den. Det blir en bok om den mänskliga själen och dess frihet att välja sitt liv, att vara lycklig eller olycklig, frodas eller lida. Om det viktiga i att förse alla med grundläggande möjligheter och trygghet, och allas rätt att göra med det vad de vill, oavsett vad vi anser om deras val.

Enligt översättaren Kajsa Öberg Lindsten är det nyare, tillagda slutet del i ett ”försök att passa in i ett sovjetiskt litterärt projekt” och att ”skapa positiva skildringar av Centralasiens sovjetisering”. Av allt att döma var Platonovs försök ett misslyckat sådant. Dzjan stoppades av myndigheterna, och Platonov fick aldrig se sin bok utgiven; en första publicering skedde inte förrän efter hans död, och i Ryssland kom den ocensurerade versionen först 40 år senare.

Här slutar spoilers.

I Dzjan finns inte mycket plats för språklekar eller experimenterande, istället verkar språket jobba på ett visuellt plan, menat att fånga och framkalla olika flyktiga känslotillstånd. Textens språkliga grepp påminner mig lite om vissa målningar i naiv primitivist-stil. Ytan är detaljerad, men den övergripande stilen är enkel och öppen. Någon uppenbarelse blir inte Dzjan till slut, men det är ändå en välskriven bok som är värd att läsa för den som intresserar sig för Sovjet och dess författare och tänkare. Själv är jag nu nyfiken på Platonovs större verk Grundgropen som säkerligen kommer hamna här i arkiven så småningom.