#definitioner

Jag har aldrig riktigt varit den. Vi var unga och konstiga kompisar; något slags gemensamt beroende. Sedan förlovade vi oss och blev...fästmö och fästman; något vi aldrig kallade oss. Vi valde mest varandra. 

Men ibland när man ska förklara vad vi är idag så blir det sådär...sambo? Pojkvän? Livskamrat? Hur definierar man oss? 

För sambo låter lite som vi mest bor ihop, pojkvän låter som vi träffades för 5 månader sen och livskamrat känns som att jag måste lägga till att han är man. 

Måste man definiera? Jag har inte tyckt det men jag tror det finns fördelar i det. För det ger ju samtidigt tydlighet och en viss förväntan? Om vi är konstiga kompisar så kanske det inte är nog att bygga ett helt liv på, medan en fästman är. Livskamrat är ett fint ord men det känns som det inte innefattar intimitet riktigt. Det är en superdupervän som alltid är där. Pojkvän känns galet futtigt. Ja kanske de första månaderna när jag var 18. 

Man väljer ju jobb pga av vad det innebär och då definierar man ju vad det är man ska göra. Det är liksom inte näääe jag vet inte, men kom hit och gör nåt. Det är iofs en organisk och fin variant. Men i längden tror jag vi behöver definition för att vi behöver en riktning. Om man vill sortera papper på sitt jobb och tycker det är det bästa så kommer man ju vilja göra mer av det. Då kommer alla andra 77 grejer mest vara sånt man gör utan direkt njutning eller utveckling. 

Jag börjar förstå vad de där serierna jag kollade på in my 20s yrade om. Hur många tjejer ville veta den klassiska vad är vi och var är detta på väg? Man måste ju veta om det är ett efterättskalas eller om det faktiskt innebär middag och frukost också. 

Många tankar har börjar snurra igen och det är lite ohooookej then..! på hur mycket som fanns i den källaren. Men ja...om man vill ha ett liv som man faktiskt ville leva det och inte anpassat efter ens svagheter och när man mår som sämst måste ju grävmaskinen åka fram igen. Jag vill inte längre godkänna att så som jag vill leva är nån slags fantasi. Vad blev jag då liksom? Så jag måste. Som i MÅSTE. Priset är för högt att inte. Det ruinerar mig. 

Så då får det skava lite igen, det får börja göra ont och relationer får kännas lite sådär mer på håll igen. Jag vet ingen annan väg. För kan inte fortsätta med denna nästan ingen.  

Vad händer när jag börjar definiera mig? När jag börjar inse och välja det som jag vill av livet? För om jag inte är definierad så har jag ju inte heller nån riktning. Då kan jag ju sitta som en potatis och äta tårta för det kanske är jag. Vissa definitioner har definitivt börjat göras och bankats ner i marken men jag behöver fler och mer tydlighet. VÄLJA. Ahaaaahahaaa...! Det är jag känd för. Den bollen rullar också lite. 

Med definitioner kommer ju som sagt riktning och det leder till rätt och fel. Om jag vill ha ABC och det som serveras är MCD så är det ju fel. Om jag vill bo vid havet och hamnar ute i öknen så är det ju fel. För hur många definitioner lever vi efter som är baserade på hans? Han menar ju att vi båda har det. Det har vi säkert men jag vet ju vem jag har och göra med. Han är dominant och han vill ha det på det sättet han vill. Nu kallar ju han mig dominant tillbaka, vilket jag förmodligen är. Men det är lite fight for my right to party. 

Ja...nu blev mitt huvud inte direkt mer klart. Men det jag landar i gång på gång är liksom det jag kan styra över och det är hur jag behandlar mig. Vad jag väljer och vad jag gör. Lite som att ta några djupa andetag och lägga blicken mot horisonten och styra dit.