Om att sakna någon man inte har rätt att sakna.

Och torra läppar

Jag föredrar att känna, och att känna mycket, istället för att inte känna alls. Jag föredrar att känna smärta och saknad, om det innebär att jag även får känna glädje och kärlek. Det går inte att utesluta det ena och samtidigt förvänta sig att ha tillgång till det andra.

Det är något som skaver. Som ett skavsår som kliar och jag liksom pillar i kanten av det. Jag försöker låta blir men det skaver så och ju mer jag pillar desto mer kliar det.

Det finns saker vi inte styr över. Sådant som händer som vi inte alls kan påverka. Har jag förlorat dig? Det känns så. Det känns som när du försvann förra sommaren och jag inte visste när, eller ens om, du skulle komma tillbaka. Men det är svårare nu. Fler minnen, mer vi gått genom och fler planer på framtiden. Och jag kan nå dig. Överallt, hela tiden. Och det är värre än att inte kunna nå dig alls.

En lång nattlig promenad, sitta och kramas på en bänk med förhoppning att det blir bättre. Annars tar det slut. Jag orkar inte längre kämpa för mitt utrymme när du tar all plats som finns.

Jag blir någon jag egentligen inte är med dig. Jag söker ständigt din bekräftelse, att få känna att jag duger i dina ögon. Hos dig känner jag mig svag, när jag annars är stark. Jag är fri, men hos dig känner jag mig instängd. Allt jag vill är att känna att du tycker om mig, men du kan inte ens göra det lilla. Jag har insett det nu, att jag för att kunna vara mig själv måste ta ett steg bort. Om du vill ta det steget med mig behöver du bara svara på en fråga. Är det mig, eller tanken på oss som tilltalar dig?

För att vara så duktig på att prata är du väldigt dålig på att kommunicera.

Ibland funderar jag på om det vore skonsammare för mig att hålla mig borta från dig helt och hållet, och inte nöja mig med de enstaka timmarna du kan ge mig.