#dag6

Vandaag wordt oma 92 jaar, dat vieren we met een taartje thuis. We loggen allemaal om 18.30 uur in via Teams, zingen en kletsen met elkaar. Zo leuk om elkaar weer even te zien!

we starten de ochtend met weer een ritje naar de kringloop. Na de opruim sessie van gisteren kan er weer een hoop weg.

Een rondje Ikea zit er vandaag ook in, samen op zoek naar een oplossing voor de bijkeuken. Ieder verschillende ideeën, nu samen naar een compromis zien te komen. Op de terugweg bestellen we een heerlijk broodje bij Charlie’s Breaudboutique hier in het dorp. Zalig broodjes hebben ze daar!

Ik doe mee aan de Foto7Daagse 

Skönt med helg tänkte pappan när barnen vaknade strax efter 05:00. Mamman hade redan varit uppe halva natten för att få den lille att knappt sova, så upp vi stiger, grabbar fyra. 

Den store skall hela tiden testa gränser, nypas i halsen, och vara så nära den minstas ansikte så att den lille blir ledsen. 

Mellan skall bli avundsjuk på store, och vilja ha samma saker, och utrycka allt som han tycker är dåligt som om det vore jordens största olycka med gråt och skrik.

Den lille har bestämt sig för att det inte är lajbans att sova utan det måste vara en kamp innan man kan sova. En kamp med skrik och gråt. 

Dom är ju enkla att ha och göra med ibland, i mellan varven, och en god stund efter frukost, lyckades vi ändå ta oss ut till skomakarhamnen för att fiska krabbor, och laga lunch på stormköket. Fiskpinnetacos med limeaioli. Krabbor fick vi också, tre stora och en pytte pytte.  Efter räkjakt med spann var barnen blöta, och trötta så vi for hem. 

Evelina hade skolarbete så jag och grabbarna utförde uppdrag lördagsgodis. Att ta sig till kiosken och köpa gotte. De stora på springcyklar, och Vide frramåtvänd i vagnen, för en gladare upplevelse. De stora fick välja ett chokladägg, Ejje valde trolls och Poppe Frost, och även tre bitar från lösgodiset. Jag kände mig som en snålpappa delux, men i förhållande till deras kroppsstorlek är det ju gigantiska godisar, och barnen var supernöjda ändå. Konstigt att man känner sig som en surispappa för att man vill begränsa mängden gift (socker, tillsatsämnen osv) man stoppar i sina barn.