#bjelland

Kat's grin

Kat Bjelland killing it once again.

This is a beautiful piece written by Jonas Hassen Khemiri following the bombings in Stockholm in December 2010. This seems to be fitting again as Oslo and Utøya experienced (/are experiencing) similar terror. Khemiri finished this particular piece one week later. Below is the text, Khemiri reading it at an event for Amnesty International, and the English text in an unauthorized translation for those who don't speak Swedish.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Vilka då ”dom”? Det finns ju inga ”dom”. Däremot så finns det extremister på alla sidor som vill övertyga oss om att det finns ett ”dom”. Ett farligt hotfullt enhetligt ”dom”. Lita inte på någon som pratar om ”dom”. Alla som pratar om ”dom” är idioter. (paus) Särskilt dom som påstår att det pågår ett krig. Det finns inget krig hör ni det? Det finns inget krig.

Jag ringer mina bröder och säger: Okej. Det finns ett krig. Det finns flera krig. Fast inte krig på sättet som dom påstår. Kriget handlar om våra hjärnor. Kriget handlar om vår rädsla. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas flygplan till missiler och väskor till bomber. Mobiltelefoner blir fjärrutlösare, barnmat blir sprängdeg. All flytande vätska är potentiellt explosiv. Alla svartskäggiga män är potentiella bombbärare. Alla blonda män är potentiella lasermän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta framtiden och längta tillbaka till i går. Vi börjar önska att man kunde vrida tillbaka klockan, det var så mycket bättre förr, när män var män och kvinnor kvinnor och ingen var homosexuell. När vi hade faxapparater i stället för internet och skampåle i stället för rättssystem. Med nostalgiska miner minns vi spettekakor och knätofsar, bysamhällen och spöstraff. Det var så mycket enklare då. När gränserna var tydliga och fienden hade ett (och bara ett) ansikte. Men alla är inte rädda. Vi vägrar låta oss skrämmas, vi går med stolta miner in i en framtid av uppluckrade gränser, med en fast vetskap om att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.

Jag ringer mina bröder och viskar: Okej. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för att män som skjuter föräldrar genom lägenhetsfönster i Malmö beskrivs som ensamma galningar och inte som en del av ett större högerextremt nätverk. Jag är rädd för att ingen minns rasister som tänder eld på antirasistiskt engagerade familjers lägenheter i Högdalen. Jag är rädd för nazister i Salem och islamister på Drottninggatan och fascister i vår riksdag. Men mest av allt är jag rädd för att historien ständigt tycks upprepa sig, för att vi aldrig verkar lära oss, för att alla tecken tyder på att vår feghet och rädsla för det så kallat annorlunda är så djupt rotad att vi aldrig kommer kunna besegra den.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.

Jonas Hassen Khemiri läser "Jag ringer mina bröder" from Amnesty International Sverige on Vimeo.

I’ll call my brothers and say, “A sick thing happened yesterday. Have you heard? One man, one car, two explosions, in the middle of the city.”

I’ll call my brothers and say, “No, no one died. Or. One died. He died. He who isn’t our brother. But surely. Surely someone will try to connect him with us. His name, his origin, his hair color. Pretty much the same (or not the same at all).”

I’ll call my brothers and say, “Beware. Lay low for a few days. Lock the door. Draw the curtains. If you have to go out, leave the Palestinian scarf at home. Don’t carry any suspicious bags. Heighten the volume on your headphones so that you aren’t affected by people’s comments. Close your eyes to avoid people’s glances. Whisper in the subways, laugh on low in cinemas. Blend in, make yourself invisible, transform yourself into gas. Attract no and I mean no attention.”

I’ll call my brothers and say, “Forget what I said. Fuck silence. Fuck invisibility. Go out into the city that’s still decked in Christmas lights. Wear neon-colored overalls, orange raffia skirts. Whistle into whistles. Yell holes into megaphones. Occupy neighborhoods, take over malls. Make yourselves maximally visible until they figure out that there are counterforces. Tattoo ‘PK FOR LIFE’ in black, gothic script on your stomachs. Defend the idiots’ rights to idiots until you lose your voice. Until you die. Until they understand that we are not the ‘they’ that they think we are.”

I’ll call my brothers and say, “And also, who is this ‘they?’ There really is no ‘they.’ However, there are extremists on all sides who want to convince us that there is a ‘they.’ Don’t trust anyone who talks about ‘they’ or ‘them.’ Everyone who talks about ‘them.’ Are idiots. (pause) Especially those who claim that there is a war. There is no war do you hear me? There is no war.

I’ll call my brothers and say, “Okay. So there is a war. There are several wars. Thought not war in the sense they’re claiming. The war is about our brains. The war is about our fear. And when the fear sets inside of us, airplanes turn into missiles and bags into bombs. Cellphones become remote detonators, baby foods become plastique. All liquids are potentially explosive. All black-bearded men are potential bombers. All blonde men are potential laser men. And when the fear sets inside of us we begin to fear the future and long for yesterday. We begin to wish that we could turn back the clock, it was so much better before, when men were men and women women, and no one was homosexual. When we had fax machines instead of internet and laughingstocks instead of rights systems. With nostalgia we remember Spettekakor and knicker-tassels, small-town communities and floggings. It was so much easier then. When borders were clearer and the enemy had one (and only one) face. But not everyone is afraid. We refused to be intimidated, we walk with proud faces into a future of loosened borders, with a firm knowledge that no clocks can ever be turned back. We are not afraid. We are not afraid.”

I’ll call my brothers and whisper, “Okay. I admit it. I’m afraid. I’m afraid for my life. I’m afraid because men who shoot parents through apartment windows in Malmö are described as lonely lunatics and not related to the larger right-wing network. I am afraid that no one remembers the racists who set fire to an anti-racism activist family’s apartment in Högdalen. I am afraid of Nazis in Salem and the Islamists on Dröttningsgatan and the fascists in our parliament. But most of all, I am afraid that history always seems to repeat itself, because we never seem to learn, because all signs suggest that our cowardice and fear for that so-called ‘difference’ is so deeply rooted that we’ll never be able to conquer it.”

I’ll call my brothers and say, “A sick thing happened tonight. I walked into the subway and caught sight of a very suspicious person. He had black hair and an unusually large backpack and his face was covered with a Palestinian scarf.”