52 veckor, året är 2015

Jag ser de förtvivlade människorna som har lämnat krig och förföljelse bakom sig. De är på flykt. De vill ha skydd, de vill ha tak över huvudet på en plats där de kan stanna. Där de kan jobba, studera, spela fotboll, återförenas med sina familjemedlemmar och få nya vänner. Allt sådant som hör livet till. Allt det som raserats där de kom ifrån och nu måste byggas upp på nytt på en ny plats. De önskar sig bara en sådan plats. Det har FN sagt att alla människor har rätt till. Ibland kallar man det asyl. Samtidigt pågår en annan rörelse. Som bygger på en annan berättelse. I vissa länder är den extra tydlig. Människorna på flykt är ett hot vi måste skydda oss ifrån. I den berättelsen är vårt behov av skydd från flyktingarna större än deras behov av skydd från krig. Detta är mycket märkligt och hur man når dit i sitt resonemang kan jag inte riktigt förstå. Men jag ser att den berättelsen också finns. Det måste vi förhålla oss till.

Så sa min pojke i lördags på orienteringsträningen. På natten blödde han näsblod och på morgonen började det blöda igen. För andra gången på ganska kort tid så ville näsblodet inte sluta rinna. Förra gången brände de ett blodkärl och nu var det den andra näsborren som blödde. Den här gången satt blödningen längre in och eftersom blödningen nu hade slutat så hittade man inte källan. Vi kom hem med stora tabletter och en dödstrött kille. Och nu oroar jag mig. Hoppas innerligt att det är obefogat. Imorgon går vi till vårdcentralen och tar ett blodprov.

Barn som fladdrar förbi på springande ben. Bråttom att hinna fram i tid innan klockorna ringer och dörrarna till klassrummen stängs. Jag lämnar ett barn och hastar hem till mitt andra febriga barn. Med mer än 40 graders feber orkar inte ens en 11-åring många knop.

Det var nog två år sedan den var här sist. Men nu är den här igen. Vintern. Här där vi bor. Äntligen. Som jag har längtat. Först snöar det och allt bäddas in under ett vitt magiskt täcke. Och sen snöar det igen och igen. Då är det vinter på riktigt. 

Det är morgon och jag tar min promenad tidigt idag, mörkret från natten är ännu kvar och senare när det blivit dag kommer det ändå inte att vara ljust ute. Det är en sån dag idag. Ett kallt regn omsluter mig där jag går och jag ser gårdagens vackra vintervärld upplösas i skitvädret. I öronen finns P1, allt handlar om Paris och Charlie Hebdo. 12 döda och skitvädret är kanske det enda möjliga idag. Sorg, oro och rädsla. Vart är Europa på väg?

En sur, trött dag med alldeles för många saker kvar på att-göra-listan. Julfriden känns avlägsen just nu. Men barnens jullov börjar idag.

Coolt julpyssel, vill testa!

Snökonst och klimatångest. Har själv blivit smått besatt av vinter och snö de senaste åren och har nu enbart reselängtan till kalla platser. Jag har alltid gillat snö men inte varit så besatt tidigare. Kan detta hänga ihop med att isarna smälter och temperaturen stiger? Jag drabbas ofta av känslan att vinter är något vi bara kommer att få uppleva sporadiskt framöver och detta gör kanske min besatthet större. Jag vet inte, flummigt resonemang kanske. Men klimatfrågan är ju faktiskt inte särskilt flummig, isarna smälter på riktigt och temperaturen stiger globalt. Det är ändå rätt oroande.

Känner mig ofta lyckligt lottad för runtomkring mig har jag så många kloka människor som försöker förstå och resonera kring vår komplexa värld. Idag kom Marika till den lokala krogen och pratade om sin tid som kulturråd i Berlin, om Tyskland, om Sverige och om förhållandena mellan länder och människor. Samtalen kommer att fortsätta här på den lokala krogen. Om politiken, kulturen och om oss människor i vår komplexa samtid och dåtid. 

Detta är lika sannolikt som att vifta med trollstaven i Harry Potter och se rummet städa upp sig självt. Och lika magiskt och fantastiskt. Vi lever i andra änden av flödena, i antiflödet skulle man kunna säga. Vi har ett sjukt stort trassel av snören av alla de slag. Och sen är vi inte så bra på att komma överens om vilket snöre vi ska börja med eller hur det ska gå till. Om man vill vara snäll kan man säga att vi lever i ett kreativt kaos med massor av känslor. Ibland vet jag inte om man verkligen ska sträva efter de där flödena, finns de verkligen på riktigt och är de värda besväret? Kanske bättre att acceptera kaoset och må bra mitt i det. Känns som om jag ständigt känner mig misslyckad över att aldrig få till de där flödena.

#Blogg24: 13 december. Lucian och det hysteriska fotograferandet. Undrar om någon hör sången.

#BLOGG 24: 12 december. Änglaspelet

Detta hände visserligen i måndags men det är först idag som receptet kom ut på bloggen. Vi träffades på Bagishuset och fick lära oss laga en maträtt från Palestina. Och det var små barn, stora barn, ungdomar och alla möjliga olika vuxna. Fint med gemenskap där man bor.

Malala Yousafzai talar så att hoppet tänds igen. Tänk vilken underbar och självklar sak att kämpa för: Alla barn i alla världens hörn ska få gå i skola och få en utbildning och inte bara det, alla barn ska ha rätt till kvalificerad utbildning.