små utdrag ur någons huvud.

Carpe är att slita vartenda droppe liv ur kroppen. Att låta livslusten skälva bakom huden och att aldrig säga nej. Att känna, gråta, älska och vara intensivt. Att ta plats, visa var skåpet ska stå, flacka med blicken genom folkmängder, sträcka på halsen i småstadsgruset och vissla melodier under bussresan hem. Skrika högt genom klubbtaket och fumla långsamt över kullerstensgatorna. Att stuka fötterna i för obalanserade ben och slänga med håret i den älskandes ansikte. Älska vildsint och starkt, flyktigt och oförnuftigt. Trycka kroppen emot närmsta varma varelse för att få lite kroppsvärme och bekräftelse. Strunta i busstider, scheman och rutiner. Leva på spontaniteter och olydigheter. Vara, älska, leva. Nu. Tvinga kroppen att dansa fastän musklerna säger nej. Tvinga munnen att skratta fastän mascaran rinner längs med kinderna. Tvinga armarna att lyfta mot skyn trots att hjärtat skälver bakom revbenen. Tvinga fötterna att hitta väg mot nya äventyr trots ett baktungt huvud. Tvinga jaget att leva fastän förnuftet vill sova. 

De låg under röda täcken och sov sådär lätt som man gör i en förälskelses händer. Sedan ringde hans klocka och han lade nycklarna omsorgsfullt på bordet innan han satte sig på sängkanten och lät hennes morgonströdda läppar möta hans innan han snörade skorna och försvann nedför trappan och bort ifrån henne. Hon låg kvar och tänkte att morgonljuset alltid förgjorde dem en smula och att nätterna fick dem att leva upp igen. Återfödas. Men att han faktiskt denna morgon älskade henne fastän solen blygt smög sig in genom fönstret. 

När jag ser dig i skolan skrattar jag åt mig själv inombords. Ett litet, elakt hånskratt. För hur kunde jag falla för nån som du. Du är egentligen ingenting av de saker som jag brukar tycka om i pojkar. Jag ångrar ingenting för sådant är jag alldeles för naiv för att orka må dåligt över. Jag kan bara inte förstå hur det gick till. Du fick mig att halka. Tur att du är över nu. 

Kanske hon tyckte så mycket om att umgås med dig för att du påminner henne om honom. För att hon saknar honom trots att hon förnekar det. Eller är det på grund utav ditt sätt att se på människor. Hur du liksom skiner upp varje gång hennes blick möter din. Hur du skrattar med hela kroppen så att axlarna guppar upp och ner. Hur du berättar om flickan du tycker om. Hur du precis som hon tycker att du lever i fel tid. 

Det kan ju alltid bli ett nyårslöfte. 

Funderar på att starta på nåt nytt. HELT NYTT. En plats för allt. Det är nog vad jag behöver. En icke officiell plats för ALLT. Fast ändå öppen och tillgänglig. För rätt personer. Vilka de nu kan tänkas vara. Äh, det blir nog bra. 

Som att hela hennes kroppsspråk blir till ett störmoment. Sättet hon går med tunga fötter, hur hon lämnar burkar halvöppna, hur hon försöker att alltid låtsas vara glad fast hon sedan trillar ihop i tårar framför ansiktet på dig. Sättet hon vänder på alla argument som om ni talar olika språk. 

-Zelda Fitzgerald

Zelda Fitzgerald

Hittar en gammal bild på dig och mig. Kommer på mig själv med att inte känna något alls, för det enda jag lägger märke till är min leverfläck som numera är borta. Känner efter lite extra, men känner just ingenting. 

En känsla av meningslöshet drogs över mig och jag ska aldrig bli den som väntar på någon. Låt mig aldrig bli den. 

Tove Jansson

Flickan är starkare än att lägga sig ner för pojkar att trampa på. Flickan kravlar sig upp igen och dansar fastän hjärtat gråter. Flickan klappar takten till hjärtan som inte är hans. Flickan är högt över taken. Flickan kan återigen läsa texter om att ha en pojke nära utan att det sticker i hennes pophjärta. Det vet jag nu. För flickan är jag och hon kommer aldrig mer att falla för någon som du. 

Not 3: Ibland måste jag andas tungt för att känna att jag fortfarande lever.

Kan inte skriva heller, tappar allt nu. Vikt, lust, skratt, leenden och skrifter. Fan.

Inte visste dem då att bara en av de små skulle få växa upp. Att bara en av de små skulle åldras och 17 år senare leta sig ner i källarens mörkaste vrå. För att ta sig en titt på hur mannen och kvinnan var innan de härdats av livet. 

Mannen som gått ned på knä och framfusigt friat till byn vackraste flicka. Mannen som blivit stubben i sin framgångsrika familj. Mannen som drog med sig sin son på dagslånga fisketurer om helgerna och som bjöd upp sin dotter till dans. Fanns han fortfarande där någonstans?