Skrivandet

du och jag

Spillror, vassa, blanka, blodiga 

En gång helt, vackert, starkt, ärligt

min egen kull har kammat hår och bär portfölj

minnen från ungdomen har börjat dunkla

jag stannar upp och inser att jag lever i ett nytt nu

verkligheten känns främmande när jag förstår

solen har bjudit ut stadens folk till deras gator

med sina finaste kappor vandrar de runt

under de gulnande trädens skrud

många bär i handen en pappersmugg

kaffedoften blandar sig

med jord och blöta löv

Jag sitter vid en fontän och lyssnar

på vatten och på småpratat mellan de omkring

ulltröjan åker av och på

i takt med hur molnen passerar solen

luften är kall och kylan tränger sig på

stundtals smeker solens värme huden

tusen saker har jag att göra

samtidigt vet jag att det är här jag behöver vara

Solen har bett mig stanna kvar

så varm så mjuk så skön

din doft så vag men överallt

så varm så mjuk så skön

du säger nåt med sammetsröst

så varm så mjuk så skön

jag sluter ögon och ser dig än

så varm så mjuk så skön

jag drömmer snart så stilla

Veten i färg som rost

Hon som bär med sig vinden

Träden tappar skönhetsskrud

Hon som är kyla och blöt

Sjön inte längre varm om ytan

Hon som tvunget måste komma,

Ljuset inte längre långvarigt

gick från vi två

till en och en

är inte längre den

som nu räknar

Hej!

Jag har ett par runt 400. Okej känns det förstås, men båda är ganska deppiga.

Det är generellt så att de lite mörkare inläggen får fler notes. Det är förstås tråkigt om fler kan relatera till dem än det gladare innehållet. Jag försöker tänka att de kanske kan vara ett slags stöd. Att personer kan känna att de inte är ensamma i svåra känslor då vi är många som ibland känner tyngd och att det kan finnas något fint i att dela den känslan.

alla er jag minns som en enda person,

dig jag hånglade med utan att ha delat ord innan,

dig jag delade kvällens sista cigarett med,

dig jag blev med hem efter 02,

dig jag vaknade hos och drack morgonkaffe,

dig jag ljög till och sa att jag skulle höra av mig.

Den här går ut till alla er,

alla er jag minns som en enda person,

på noppriga örngott,

på doft av gröt med aprikoser,

på krafs bredvid sängen,

på växtnäring bland finglas,

på travar av påbörjade böcker,

på överfulla kompostpåsar,

på kattsand i duschen,

på brända skivor i bilen,

på rostiga kedjor,

på fulsång till radio och allt det där andra.

Jag har tänkt och tänkt och tänkt på allt det där som jag aldrig trodde jag skulle tänka på.

Sluta stryka, kasta, riva

Lämnar nästan allt till senare

Tänker att jag kan få till ord lite lenare

Trött på att bli missnöjd

Ambition på onåbar höjd

Ni kommer få stå ut med lite skit

Knopparna brister i takt med ditt skratt och vårvinden lyfter dina lockar när du ser på mig. Småfåglarna fyller luften med melodi och bäckens porlande täcker upp med ett komp.

Solen värmer klippan under vår picknickfilt och det gröna gräset mellan oss och sjön känns kittlade mellan tårna. Jordgubbarna passerar dina läppar och jag kan inte säga vilka som ser mjukast ut.

Träden brinner i färg och vi får skynda undan regnet. Vi står i ett valv, ser månljuset reflekteras i den blöta kullerstenen och inser att det börjar bli mörkt för tidigt.

Hela världen är vit och stilla. Slasken tränger igenom skorna och apati gör sig kännbar. Precis när allt känns så grått och så trist att det inte ens är kul längre,

ja, då spricker knopparna igen.