ollebloggar

Bakgrund

Boendesegregation är välbeskrivet. På 1970-talet utformades en agenda för ”blandad hushållssammansättning” där människor från olika sociala klassers boende skulle blandas (källa). Barnen delar skola, föräldrarna handlar på samma matbutik och alla sportar i samma lag. De ses, möts och får en förståelse för varandras livssituation. Överklassen skulle i alla fall få se att människor med andra livsvillkor fanns. Åsa Bråmå beskriver hur idealet fick en törn på 1990-talet. Politiker och planerare hade en rädsla för att blandning skulle leda till social oro när klyftorna ökade och en ökande flyktinginvandring lade till en rasifieringsdimension till hur vi bodde i våra städer (Bråmå, 2006). Istället premierades områdesbaserade insatser. Samtidigt upplevde begreppet ”mångfald” en höjdpunkt, pådrivet kanske av New Labour i Storbritannien som vann valet 199X på en mångfaldsplattform. Att leva separat men samtidigt, sida vid sida, blev ett ideal.

Idag är blandstaden på agendan igen. I reklamblad från Götebogs kommun talas det om ”det nya, nära Göteborg” (källa) och blandning indikerar både materiell funktionsvariation och en mix av sociala grupper på samma plats (källa). Nybyggnation ska ske i ”mellanstaden”, utanför centrum men på gångavstånd till kollektivtrafikens knytpunkter. Det är ett rationellt resonemang: Saturera befintlig infrastruktur, bygg tätt för att gynna handel, välfärdsfunktioner och föreningsliv. Det här är idealstaden; den täta, nära, blandade och sammanhållna staden.

Tack vare kommunens planmonopol kan byggandet styras till viss del, men den sociala fördelningen, hushållssammansättningen som det talades om på 70-talet, har bara blivit mer och mer segregerad. Homogena grupper bor för sig, uppdelade efter etnicitets- och klassgränser. De mest avskilja är en familjeorienterad medelklass med svensk bakgrund (Andersson, 2009). Roger Andersson och Åsa Bråmå har undersökt Göteborg i en studie från 2009 som visar att planeringsprocessen i realiteten skärper denna situation: Nybyggnation leder till att väletablerade personer får ett modernt boende och deras flytt gör i slutändan att en tvåa i Angered blir ledig för en  nyinvandrad underklass på försörjningsstöd. Ju mer nybyggnation, desto mer skärps mönstret.

Hur talas det om boendesegregation i Göteborg? Idealstaden är ett uttalat mål och samtidigt erkänns dagens situation. Men hur formuleras vägen framåt? I vilken ideologisk hemvist har den diskursen? Kritiskt granskat med sociologisk teori, vilka effekter kan det språket få om det skulle implementeras? Det ovan presenterade är inte nyheter och ämnet har fått mycket uppmärksamhet från forskarvärlden, med all kunskap som finns torde konkreta konsekvensanalyser finnas. Forskarens roll kan här vara att bidra med dessa. En kritisk granskning förutsätter att ett rättviseperspektiv är vägledande och att resultaten kommer förfördelade grupper till nytta.

Enligt den kritiska diskursanalysen är språket socialt konstituerande – vilka ord vi använder skapar alltså mening för oss människor, de påverkar oss och bestämmer delvis våra livs- och vardagsval (Phillips & Jørgensen, 2002). Helt konkret använder stadens planerare styrdokumentens ord som referens för besluten de gör; de översätter dessa breda och ofta medvetet vaga ord till handling, de operationaliserar dem. Med hänvisning till språket godkänns eller avslås detaljplaner. Hur vill Göteborgs kommun att planeringsprocessen ska konstituera verkligheten?

Syfte och frågeställningar

Studien ska identifiera och ringa in en boendesegregationsdiskurs som används i Göteborgs stads styrdokument associerade till fysisk planering för att kritiskt granska och analysera denna. Syftet leder fram till följande forskningsfrågor:

Vilken innebörd för strategiska beslut i den fysiska planeringen har styrdokumentens boendesegregationsdiskurs?

Vilka konsekvenser för social rättvisa får detta?

Tidigare forskning

Stadsplanering och boendesegregation är väl studerat på både lokal och internationell nivå. I Sverige framstår Roger Andersson som ett ledande namn som tillsammans med Åsa Bråmå har forskat specifikt på segregationsprocesser i Göteborg men också på ett nationellt plan. Diskursanalyser är också närvarande på fältet. Jon Loit har ringat in planeringsdiskurser i Stockholms stads styrdokument och Moa Tunström identifierar i sin doktorsavhandling hur diskursen runt ”staden” har utvecklats och ser ut idag. Tydligt tycks vara att blandningsidealet visst kan leda till ett mer rättvist samhälle, men att det antingen får stå tillbaka för marknadskrafter eller implementeras på ett sätt som ändå förstärker ojämlikhet. Peter Gordon och Harry W. Richardsons inlägg i debatten i en amerikansk kontext blir därmed uppfriskande; de hävdar att en utspridd och bilberoende stad är vore det korrekta planeringsidealet framgent. I Sverige framhärdar Lars Mikael Raattamaa som förortens förespråkare som agent emot segregation.

Den tidigare forskningen som jag har gått igenom behandlar hur planeringsdiskurser formuleras och implementeras och hur segregationsprocesser ser ut och reproduceras. Min ambition i den här studien är att söka förstå hur man i styrdokument formulerar en boendesegregationsdiskurs och vilka lösningar som som läggs fram i dessa. Boendesegregationsdiskursen i Göteborgs styrdokument för fysisk planering analyseras alltså, för att lägga en specialiserad pusselbit till arbetet som Tunström genomfört i sin avhandling.

Segregationsprocesser i Göteborg och nationellt

År 2010 sammanfattade Roger Andersson, Åsa Bråmå och Emma Holmqvist hur policyarbetet mot segregation sett ut i Sverige. Blandningsidealet formulerades under sjuttiotalet som en kritik av de monofunktionella miljonprogramsområdena som just byggts färdigt. Under det borgerliga styret i början av nittiotalet reformerades bostadspolitiken så att mer makt hamnade hos marknadskrafterna, staten tog ett steg tillbaka. Idealet om en blandad hushållssammansättning tonades ned till förmån för en nationell områdesbaserad insats som formellt sjösattes av Socialdemokraterna år 2002. Detta, beskriver författarna, har präglat policy sedan dess, även om ett blandningsideal har återkommit på senare år (Andersson mfl., 2010). Att boendesegregationen har skärpts förklarar de med att blandningsidealet inte implementerats ordentligt, och att områdesbaserade insatser ignorerar segregationsprocessernas relationella natur (ibid., 2010).

Åsa Bråmå utvecklar hur boendesegregation är relationell i en artikel från 2006. Agenter och strukturer är segregerade ifrån varandra. Att tala om segregerade stadsdelar går därför inte. Att fokusera på utsatta områden är också verkningslöst; utsatta ifrån vadå? Om området rustas upp, så riskerar det fortfarande vara relativt utsatt i jämförelse med andra stadsdelar. Den sämsta stadsdelen är alltid sämst, oavsett hur fin den är, för resursstarka guidas valet om vart de ska bosätta sig av den insikten. Den imaginära geografin ska inte underskattas, som x Gierly formulerar det angående begreppet plats; ”even perception of one's neighbourhood as dangerous increases the frequency of symptoms of depression, anxiety, oppositional defiant disorder among adolescents” (Gierly, 2000). Bråmå fortsätter; det är just den låga andelen inflyttning av personer med svensk bakgrund som orsakar och reproducerar invandringstäta områden. Social klass och etnicitet fastslås som de viktigaste orsakerna till vart personer bosätter sig (Bråmå, 2006).

Andersson, Bråmå och Jon Hogdal gjorde 2009 på uppdrag av Göteborgs kommun en analys av boendesituationen i staden (Andersson mfl, 2009). Förutom att konstatera likheterna med situationen i andra svenska städer intervjuas tjänstepersoner inom planering i ämnet. Respondenterna förhåller sig skeptiska om ”blandstaden”, och då i meningen att blandade upplåtelseformer skulle leda till bättre integration. Även om Bergsjön förnyades skulle stigmatiseringen kvarstå, den relativa positionen som förfördelad, och invånare flytta ut för att få bättre livschanser. Det framgår en frustration hos respondenterna över vagheten i ”blandstaden”; Vilka upplåtelseformer ska blandas? Vilka stadsdelar? Vilken geografisk nivå? (ibid., s. 69). Motståndet mot blandningen tas också upp; i rika stadsdelar överklagas vissa upplåtelseformer konsekvent från en organiserad befolkning, medan en restriktiv kreditbedömning från banker kan hindra att t ex villor produceras i utsatta stadsdelar. Med det i åtanke framstår ordet som svagt förankrat i både opinion och praktik. Att skapa ”mötesplatser” är ytterligare ett planeringsideal som de är medvetna är svårt att nå eftersom lokala centrum sällan är kommersiellt gångbara.

Trots planmonopol och stort markägande måste kommunen anpassa sig efter marknadsmässighet vid nybyggnation, och då är det ofta exploatörens önskemål som blir tillgodosedda. I stället förlitar man sig på flyttkedjorna som uppstår när nya lägenheter byggs, det vill säga att en dyr nyproduktion i Älvsborg kommer leda till att en billig lägenhet i Angered blir ledig. Detta kan motverka bostadsbristen, men författarna understryker att processen skärper segregationsprocesserna.

En rad projekt har sjösatts sedan den här studien genomfördes där särskilt ”Vision Älvstaden” är intressant ur ett segregationsperspektiv. Matilda Lindberg granskade projektet i en kandidatuppsats från 2016 och drog slutsatsen att ambitionen i kommunen för att minska segregationen visst finns, särskilt genom att sätta ett hyrestak för delar av nybyggnationen – men att resultatet på det stora hela ändå premierar ekonomisk tillväxt över rättvisa (Lindberg, 2016).

Diskursiva perspektiv

Jon Loit har analyserat diskursen i styrdokumenten i Stockholms stad på ett liknande sätt som jag ämnar göra. Han identifierar två diskurser som han placerar i ett dialektiskt förhållande, där planeringen å ena sidan ska bygga bort segregation och bidra till jämlikhet (en social hållbarhetsdiskurs) – men å andra sidan också bidra till ökad tillväxt och attraktivitet (en nyliberal diskurs). Loit visar hur dessa två ideal står i konflikt till varandra, när attraktivitet inte anses gå hand i hand med t ex jämlikhet. Loit visar också, genom att ta upp två stora planeringsprojekt i staden som exempel, hur den nyliberala diskursen tillåts dominera den faktiska planeringen. Språket om social hållbarhet blir därmed tom retorik (Loit, 2014).

Erik Swyngedouw et al. konstaterar liknande trender i resten av Europa i en artikel från 2002 där de ser att marknadsorienterade värden återkommande får företräde framför en verklig implementation av social hållbarhet (Swyngedouw, Moulaert & Rodriguez, 2002). Ronald van Kempen och Alan Murie har dock jämfört hur utvecklingen av städer sett ut i Europa och USA och konstaterar att globaliseringsprocesserna och dess språkliga följder inte utesluter utrymmer för agentskap hos lokala aktörer. Europeiska traditioner av välfärd och styrning i stadsplanering förminskar segregationsprocesser på ett betydande sätt (van Kempen & Murie, 2009).

Moa Tunström skrev 2009 avhandlingen ”På spaning efter den goda staden”, en diskursanalys om begreppet ”staden” och vad det innebär (Tunström, 2009). Hon visar hur en idealstad formuleras som den täta och funktionsblandade sena 1800-talsstaden. Emot denna placeras en inautentisk modern och planerad stad med förorter och utspridd bebyggelse. Nyckelbegrepp i diskursen Tunström identifierar är stadsmässighet, mångfald och blandning där dikotomier som tät-gles och innerstad-förort konstituerar vad som är eftersträvansvärt och inte. Vidare är stadsdiskursen en elitdiskurs till vilken främst forskare och yrkesverksamma har tillträde och tillstånd att formulera sig (ibid.)

Tunströms studie visar problemen med en glorifiering av idealstaden, där det icke-täta, obebyggda och perifera indirekt formuleras som misslyckanden eller problemområden. Ur ett segregationsdiskursivt perspektiv är det här intressant: Planeringsidealen för staden stänger ute just de områden som förfördelas av segregationsprocesserna. De blir, i likhet med områdesbaserade insatser som Andersson mfl kritiserar, språkligt isolerade områden som ska åtgärdas.  Det som inte är ”gata”, ”torg” eller ”kvarter” är inte delar av en riktig stad i diskursen Tunström identifierar (Tunström, 2009).

Catharina Thörn visar i en artikel från xx hur talet om ”publika platser” i Göteborg laddas med en ambient känsla av vem som hör hemma där. Offentligheten, menar hon, stänger ute t ex hemlösa personer genom att laddas med värdeord som ”trendighet”, ”säkerhet” och ”renlighet” tillsammans med ett materiellt ”rent” offentligt rum via städning och framför allt design. Resultatet blir en mjuk maktutövning i betydelsen att den inte konkret går att greppa eller angripa (Thörn, 2011). Thörns resultat går, menar jag, att se som en fördjupning av Tunströms analys och ytterligare prov på hur vissa grupper får känna sig ”hemma” i mer attraktiva stadsdelar. Tunström hänvisar t ex till Lars Mikael Raattamaa som menar att ”förorten” bär på ett betydande frihetsvärde för just dem som inte har ekonomiskt och kulturellt kapital nog för att befolka innerstaden (Tunström 2009, s. 162).

Ett neoliberalt perspektiv på täthet

Peter Gordon och Harry W. Richardson argumenterar också för en mer utspridd stad, i likhet med Raattamaa, men ur ett mer marknadsorienterat perspektiv. Att försöka designa om hur människor lever och transporterar sig är meningslöst eftersom projekt och insatser inte kommer ha en omvälvande effekt nog. De menar att städer i USA idag blir mindre täta, trots ett motsatt planeringsideal om förtätning. Och de menar att detta är bra! Expansionsrestriktioner höjer markpriser i innerstaden eftersom det är den enda platsen som går att exploatera. USA har ett överskott i sin matproduktion, så att bebygga åkermark är rimligt. Fler skulle använda bil för att ta sig till jobbet, men ur en ekonomisk synvinkel blir detta billigare för offentligheten som annars måste subventionera en ännu större kollektivtrafik – något som ändå inte fungerar eftersom kollektivtrafiken trots stora investeringar är underutnyttjad.

Författarnas sista argument för ett "sprawl"-inriktad planeringsideal är att det är så människor vill bo; det är ingen slump att så många föredrar villaförorternas lugn, menar de och avslutar; "We are in favor of compact developments being subjected to a market test; we oppose attempts to impose these through command-and-control zoning and design regulations, and we reject the argument that enough projects of this kin will be implemented to have any discernible impact on overall land use patterns" (Gordon & Richardson 2007, s. 97).

Artikeln blir en kraftfull spegel mot vilken den svenska forskningen kan prövas. Det finns fundamentala svårigheter; att argumentera för ökad personbilsanvändning är politiskt och miljömässigt omöjligt. Sverige saknar åkermark och inhemsk produktion. Men den nyktra analysen av hur situationen ser ut och att enstaka planeringsprojekt knappast kan rå på detta kvarstår. En poäng att ta med sig är därför att radikala insatser behövs, annars kan det vara lika bra att bejaka marknadskrafternas riktning.

Varför den här studien?

Det finns en genomgående uppfattning i den tidigare forskningen att om språket skulle kunna operationaliseras, så skulle det vara positivt (om vi ser Gordon och Richardson som utanförstående den dominerande diskursen). Andersson mfl visar att stora svårigheter står i vägen, Loit tar ett steg till och kritiserar själva innebörden i den sociala hållbarhetsdiskursen – att även om t ex Järvafältet skulle reformeras enligt planerna så skulle neoliberala konsekvenser ändå få överhanden. Den här studien söker att i likhet med Tunström kritiskt granska språket i sig. Vilka konsekvenser får språkbruket i boendesegregationsdiskursen om det skulle operationaliseras enligt den mest generösa och rättviseorienterade tolkningen möjligt? Och är det eftersträvansvärt?

I och med det diskuterar jag inte dikotomin som Loit identifierat, eller hur tjänstepersonerna tolkar materialet, utan hänger mig åt en teoretisk diskussion om endast boendesegregationsdiskursen i styrdokumenten. På det här viset kompletterar den här studien både Tunströms mer generella analys av stadsdiskursen, och den ena sidan i Loits dikotomi. Vidare ser jag inte några tillfredsställande vägar framåt i ämnet från den tidigare forskningen. Kristina Grange rekommenderar i en artikel om politiseringen – i neoliberal riktning – av planeringsyrket att planerare måste organisera sig och stå emot detta genom ”fearless speech”, i kort att vägra, säga emot. En sådan konkret lösningsorientering kommer eftersträvas i den här studien.

Teori

Boendesegregationsdiskursen

Boendesegregationsdiskurs som teoretiskt begrepp är nödvändigt att avgränsa och definiera och det är syftet med studien. För att nå dit analyserar jag materialet i ”samtal” med mitt teoretiska ramverk som växer fram i takt med att analysen fortskrider. Att begreppet ”boendesegregationsdiskurs”, som jag vill använda det, i det här skedet är luddigt är därmed inget problem. Jag diskuterar begreppet ”diskurs” i metoddelen nedan.

The Just City

En stark röst i teoretiserandet kring vad ambitioner om ”blandning” får för effekter finns Jane Jacobs mainstreamorienterade analys; att städer där personer med olika bakgrund bor integrerat har högre innovationsgrad och tillväxt, men också en högre grad av social hållbarhet. Jag läser Jacobs som en representant för det rådande blandningsidealet i Göteborgs kommun där, som min analys visar, en ”sammanhållen” (dvs icke-segregerad) stad leder till välgång för samtliga parter i samhället (källa).

I kontrast till henne kan Susan S. Fainstein ställas. Hon skriver en kritik av begreppet ”diversity” inom stadsplaneringen – ett begrepp Jon Loit översätter till ”mångfald” i sin avhandling, men som har tydliga likheter med blandningsidealet presenterat tidigare. Diversity leder inte bara till att olika grupper möts och får förståelse för varandra utan Fainstein hänvisar till händelser i San Fransisco där en nyinflyttad medelklass lutar sig mot ordningslagar för att stänga ute hemlösa och andra från vissa stadsdelar.  Fainstein föreslår att vi ska sträva efter ”a just city”, en rättvis stad, där mångfald inte är ett överordnat mål, utan snarare om resultaten av planeringen är rättvisa (Fainstein, 2005). Rättvisa nås genom att främja personers kapaciteter, deras, förstår jag, ”förmåga till”. Det är ett förenande koncept där kollektivet främjar individers faktiska göranden. Fainstein sätter upp fem kriterier för en rättvis stad; demokrati, jämlikhet, mångfald, tillväxt och hållbarhet. Det kommer uppstå konflikter mellan kategorierna, där t ex tillväxt kräver avkall på hållbarhet, men dessa ska ett ”common good” lösa (ibid.).

Stadsliv, och Agenda för skillnad

Iris Marion Young beskrev 1990 en agenda för skilland – a politics of difference – där gruppers skillnad ska bejakas och förmeras. Young menar att förfördelade grupper på det sättet kan självidentifiera och representera sig själva i ett större demokratiskt rum (Young, 1990). Som jag läser Young blir hennes teori en kontroversiell kritik av den integrationspolitik som idag drivs, där gruppers skillnad i bästa fall tolereras (Andersson mfl., 2009). Mångfaldsideal fick visserligen ett uppsving i den politiska diskursen runt millennieskiftet, där New Labour i Storbritannien är ett tydligt exempel, men har på senare år fått stå tillbaka (källa). I en svensk kontext har denna dock mest varit områdesbaserad och retorisk, som Andersson mfl (ibid.) visat. Young föreslår konkreta och radikala förändringar av lokala styrelseskick för att komma åt segregationsproblematiken: Kommunalt självstyre ska ersättas av större regioner som formas efter människors vardagliga bestyr, vart de reser, spenderar fritid och har sina sociala nätverk. I dessa ska förtryckta grupper ha laglig rätt till inflytelserik representation, vid sidan om lokala ”neighborhood commities” som annars utgör styrelsen av regionerna. Regionerna ska ha makt över beskattning, planering och välfärdsapparaten – men också ha ekonomiska muskler för att kunna hänvisa vart investeringar lokaliseras.

Att offentligheten på detta vis både planerar och finansierar stadsbygget skulle inte lösa alla problem, menar Young, men konstaterar att ”it is unlikely that when a region already has five huge shopping malls, a democratic public would decide to construct another right across the highway from one of them, with the primary purpose of drawing busines away from it” (Young 1990, s. 253).

Young postulerar även en modell för City Life – stadsliv – som ska ersätta dagens planeringsideal. Hon placeras sig utanför den diskurs om samhälle – marknadskrafter som kan sägas ligga nära Jon Loits dikotoma diskurser. Båda dessa ideal tystar förtryckta grupper, de partikulära, menar hon eftersom samhället – Young använder begreppet ”community – kräver sammanhållning, lyfter det gemensamma och saknar plats för de Andra. Individualismen däremot kräver enskild styrka, resurser för att driva sina intressen och vara tränad i att vilja göra detta. Det, menar Young, skapar utrymme för att bara resursstarka klasser hörs. Som ett motspråk till denna dikotomi föreslår hon därför stadslivet, ”as the being together of strangers” (ibid. s. 237). Stadslivet lyfter alltså skillnaden mellan grupper, men det är ”a side-by-side particularity neither reducible to identity nor completely other” (ibid. s. 238-239). Young ser fyra kriterier för ett gott stadsliv: 1) Skillnad utan utestängning; staden är en plats där minoriteter hittar anonymitet och en kritisk mängd individer för att kunna formas. 2) Variation och funktionsintegrering. 3) Erotik, något Young beskriver som den lustfyllda upptäckten av stadens unika olika delar. 4) Publicitet; det offentliga rummet som mötesplats och social integration. Hit når vi, menar Young, om vi gör de konkreta reformer presenterade ovan (ibid, 1990).

Det är igenom dessa sociala praktiker, ett begrepp jag presenterar nedan i metoddelen, som jag vill förstå segregationsdiskursen i styrdokumenten som ska analyseras.

Metod

Forskningsmetod

Studiet av segregationsdiskursen sker genom att analysera texten i en rad styrdokument som stakar ut en allmän och övergripande strategi för stadens planeringsambitioner. Dessa fungerar som referensverk dit den operativa planeringen hänvisar, men består också av ett språk som kommuniceras ut till kommuninvånarna. När stadens befolkning vill sätta sig in i kommunens strategier hänvisas de till dessa dokument som därmed blir bryggan mellan medborgare och styrande.

Jag har valt att analysera följande dokument:

Göteborgs budget för 2017 (hädanefter ”budgeten” och ”stadens budget”).

Göteborgs översiktsplan från 2009 (hädanefter ”ÖP”).

Strategi för utbyggnadsplanering, Göteborg 2035 (hädanefter ”utbyggnadsstrategin”).

Stadsbyggnadsnämndens budget för 2017.

Fastighetsnämndens budget för 2017.

Göteborgs budget behandlar fler områden än fysisk planering, och avgränsningen för vad som handlar om boendesegregation och inte behöver övervägas. Genom att studera översikts- och utbyggnadsplanerna får studien ett fokus på den fysiska planeringen, samtidigt som den genom budgeten kan kroka i det mer allmänt grundade språkbruket. Styrkan i att gå på djupet med studiet av en smalt definierad diskurs är att kunna nå längre i Faircloughs tre analysdimensioner (se nedan).

Analysmetod

Studien kommer använda en kritisk diskursanalys så som den är beskriven av Norman Fairclough (1992), med ett par kompletteringar från Louise Phillips och Marianne W. Jørgensen (2002). Fairclough ser diskurser som språkliga ”events of communication” (källa). Det kan handla om text, bild, kroppsspråk och video. Det finns icke-diskursiva fenomen, t ex att bygga en bro, men vart gränsen går mellan diskurs och icke-diskurs diskuteras från fall till fall. Den kritiska diskursanalysen antar att diskurser är socialt konstituerade, dvs att de är resultaten av sociala praktiker, men också socialt konstituerande vilket betyder att de deltar i formandet av samma praktiker (Phillips & Jørgensen 2002, s. 62).

Fairclough för fram en tredimensionell modell: Diskurser består av diskursiva praktiker, text och sociala praktiker. De diskursiva praktikerna handlar om hur texten produceras, kommuniceras och konsumeras. Det är hur vi människor interagerar med texten. ”Text” ska förstås som den kommunikativa händelsen. Sociala praktiker är textens kontext och behöver förstås med hjälp av sociologisk teori (Phillips & Jørgensen 2002, s. 69).

Min studie blir ett konkretiserande exempel. Texten blir här styrdokumenten. Diskursiva praktiker är produktionen av styrdokumenten, hur de kommuniceras ut till kommuninvånarna och hur dessa tillägnar sig innehållet. Informationen om Översiktsplanen på kommunens hemsida är en diskursiv praktik, att den finns tillgänglig på biblioteket är en annan. Att jag nu läser den som pdf och analyserar den i en kandidatuppsats är ytterligare en diskursiv praktik. De sociala praktiker som omger styrdokumenten försöker jag ringa in med hjälp av Fainstein, Young och Jacobs. Jon Loit ansåg att nyliberalismen, som social praktik, givit upphov till Stockholms översiktsplan. Det är att omge texten av sociala praktiker.

Tillvägagångsmässigt rekommenderar Norman Fairclough fem steg: Forskaren väljer problemformulering, artikulerar forskningsfrågor och väljer material. Därefter analyseras materialet i modellens tre dimensioner; först identifieras de diskursiva praktikerna, sedan texten där forskaren letar efter vem agenten är, transivitet och modalitet. [förklaring av detta]. Den tredje och sista dimensionen som analyseras är de sociala praktikerna; de ska kontextualisera de diskursiva praktikerna och texten. Vilket socialt fält de tillhör och hur sociala relationer konstituerar miljön i vilket fältet och diskursen är situerad. Till slut presenteras ett resultat (Fairclough 1992, kap. 8).

Phillips och Jørgensen har kritiserat Faircloughs modell för att den inte på ett tillfredsställande sätt kan avgöra vad som är diskursivt och vad som är icke-diskursivt. En lösning kan enligt dem vara att det får bero på från studie till studie; vad kommer forskaren behandla diskursivt? I mitt fall kommer jag behandla styrdokumenten som en del av en diskursiv ordning, men lämnar dessa större frågor därhän (Phillips & Jørgensen 2002, s. 89).

En grundläggande aspekt av kritisk diskursanalys är att den är normativ; syftet måste vara att identifiera skeva maktförhållanden som diskursen är delaktig i och bidra till att dessa jämnas ut eller elimineras. Forskning i kritisk diskursanalys ska direkt komma förfördelade grupper till nytta (Phillips & Jørgensen 2002, s. 64). Det här vägleder och motiverar min andra forskningsfråga; är språket i styrdokumenten ”bra”, sett utifrån den teoretiska ram som jag analyserar dem ifrån? Det är ett imperativ att forskaren försöker svara på en sådan fråga när den kritiska diskursanalysen tillämpas.

Min position

Bakgrund

Skäl till uppsatsen. Vilket är området. Motivera studierna. Klargör ämnesvalet. Detta ska vara början av uppsatsens röda tråd. Mynnar ut i syfte och frågeställningar.

Ämnet boendesegregation är välbeskrivet. Sedan 1970-talet har Sverige haft ambitionen till en "blandad hushållssammansättning" (källa) där människor från olika sociala klassers boende blandas. Man har menat att detta bidrar till ett mer sammanhållet samhälle, att barnen delar skola och föräldrarna handlar på samma mataffär. De ses, möts och får en djupare förståelse för varandras verkligheter. När invandringen till landet sedan 1990-talet ökat markant har ambitionen fått ytterligare en mening; att integrera nyanlända medborgare.

Men trots denna strävan har städerna istället segregerats; grupper med likartade förutsättningar bor var för sig. I Göteborg, dit jag har tänkt avgränsa mig eftersom omfattningen av uppsatsen inte tillåter ett större grepp, är den etniska och socioekonomiska uppdelningen slående. En vanlig övning socialantropologistudenter får är att göra observationer på 11:ans spårvagn: Personer med ljus hy i moderiktiga kläder hoppar av vid Centralstationen, och rasifierade personer går på för att åka hem till de nordöstra stadsdelarna. Staden är segregerad efter etnicitet och social klass – två kategorier som ofta går hand i hand (Andersson 2009).

I dikotom ställning till ”segregation” har begreppen "mångfald" och senare "blandning" postulerats. Den blandade staden har mötesplatser där personer interagerar (källa). Ordet "nära" har också flera betydelser; i den nära staden har vi kort till grönsaksförsäljaren, men vi har också kort till varandra i symbolisk mening. En nära stad är inte en segregerad stad. Dessa ord förefaller mig drypa av ideologi! Och de används flitigt i styrdokument från Stadsbyggnadskontoret och i Göteborgs stads budget. Vad betyder orden? Vilka symboler och värden bär de på?

Enligt den kritiska diskursanalysen är språket socialt konstituerande – vilka ord vi använder skapar alltså mening för oss människor, de påverkar oss och bestämmer delvis våra livs- och vardagsval (Phillips & Jørgensen, 2002). Helt konkret använder stadens planerare styrdokumentens ord som referens för besluten de gör; de översätter dessa breda och ofta medvetet vaga ord till handling, de operationaliserar dem. Med hänvisning till kommunens strategi om en ”nära” och ”blandad” stad godkänns eller avslås detaljplaner. I det ljuset är styrdokumentens ledord analytiskt intressanta.

Syfte och frågeställningar

Precisa frågeställningar: De bestämmer studiens inriktning, styr litteraturvalet, påverkar val av empiri, ska gå att återknyta till.

Studien ska identifiera och ringa in segregationsdiskursen som används i Göteborgs stads styrdokument associerade till planering för att kritiskt granska och analysera denna. Syftet leder fram till följande forskningsfrågor:

Vilken innebörd för planeringsstrategiska beslut har styrdokumentens språk? 

Är effekterna önskvärda ur ett socialt rättviseteoretiskt perspektiv?

Tidigare forskning

Begränsad översikt "av var forskningen står i ditt ämne". Klargör bidraget den här studien ger till forskningen. Varför behövs ytterligare en studie på det här ämnet?

Fattiga och rika – Roger Andersson mfl.

Roger Andersson beskrev i en rapport från 2009 hur segregationen ser ut i Göteborg; dels bekräftades bilden som många har; personer med svensk bakgrund bor i egnahem i Örgryte, Askim och Älvsborg medan personer med utländsk bakgrund bor i allmännyttan i Bergsjön, Gunnared (centrala Angered) och Biskopsgården (Andersson mfl., 2009). Men dessutom diskuterade han situationen med tjänstemän på Stadsbyggnadskontoret – och därmed även de strategier och begrepp som de tillägnar sig. Andersson med fleras studie hjälper mig att översätta flera av begreppen som används i styrdokumenten till vad de betyder för planerarna i fråga.

Något Andersson återkommer till är segregationens relationella karaktär; det går inte att bygga bort segregationen genom att snygga till utsatta stadsdelar, så kallade områdesbaserade insatser – eftersom de strukturella orsakerna till varför segregationen uppstod kvarstår (ibid.).

Genomgående i intervjuerna framgår en pragmatisk inställning till styrdokumentens språkbruk. Respondenterna förhåller sig skeptiska om ”blandstaden”, och då i meningen blandade upplåtelseformer skulle leda till bättre integration. Även om Bergsjön blandades skulle stigmatiseringen kvarstå och invånare flytta ut för att få bättre livschanser (något Andersson kallar segregationsgenererade flyttningar; att personer i utsatta stadsdelar flyttar på grund av att de är relativt förfördelade i jämförelse med resten av staden) (Andersson mfl. 2009, s. 72). Det framgår en frustration hos respondenterna över vagheten i ”blandstaden”; Vilka upplåtelseformer ska blandas? Vilka stadsdelar? Vilken geografisk nivå? (ibid., s. 69). Motståndet mot blandningen tas också upp; i rika stadsdelar överklagas vissa upplåtelseformer konsekvent från en organiserad befolkning, medan en restriktiv kreditbedömning från banker kan hindra t ex villor från att produceras i utsatta stadsdelar. Med det i åtanke framstår ordet som svagt förankrat i både opinion och praktik.

Trots planmonopol och stort markägande måste kommunen anpassa sig efter marknadsmässighet vid nybyggnation, och då är det ofta exploatörens önskemål som blir tillgodosedda. I stället förlitar man sig på flyttkedjorna som uppstår när nya lägenheter byggs, det vill säga att en dyr nyproduktion i Älvsborg kommer leda till att en billig lägenhet i Angered blir ledig. Andersson understryker dock att detta skärper segregationen, eftersom de resurssvagaste då nödvändigtvis blir hänvisade till dessa redan utsatta stadsdelar. Bostadsbristen motverkas, men segregationen reproduceras.

Respondenterna förhåller sig kritiska till fler värdeord: Att skapa ”mötesplatser” är ett planeringsideal som de är medvetna är svårt att nå eftersom lokala centrum sällan är kommersiellt gångbara.

Roger Andersson med fleras rapport visar på den konfliktfyllda ställning som texten i styrdokumenten har i förhållande till hans respondenters upplevda verklighet. ”Blandstaden” och ”mötesplatser” blir tomma i förhållande till planerarnas processer. Jag ska återkomma till det här faktumet i resultatdelen nedan.

Exempel från Stockholm och Uppsala

Andreas af Trolle har skrivit en kandidatuppsats som ligger nära mitt ämne; ”En komparativ studie av den sociala blandningspolitiken i Stockholm och Uppsala”. Han redovisar att städerna söker motverka boendesegregationen genom att operationalisera just begreppet ”blandstad” - men att detta stannar vid ambitionen att variera upplåtelseformerna vid nybyggnation. af Trolle hänvisar till Roger Anderssons invändning att oavsett upplåtelseform, så är nybyggda bostäder så pass dyra att det ändå bara är väletablerade personer som kan välja dem. I verkligheten blir konsekvensen att städerna förlitar sig på flyttkedjor.

Att ladda ordet ”blandstad” med endast en variation i upplåtelseformer blir därmed värdelöst och visar på en risk med hur de operativa tjänstemännen kan uppfylla visionen (att blanda staden) – men ändå inte göra skillnad.

Jon Loit har analyserat diskursen i styrdokumenten i Stockholms stad på ett liknande sätt som jag ämnar göra. Han identifierar två diskurser som han placerar i ett dialektiskt förhållande, där planeringen å ena sidan ska bygga bort segregation och bidra till jämlikhet (en social hållbarhetsdiskurs) – men å andra sidan också bidra till ökad tillväxt och attraktivitet (en nyliberal diskurs). Loit visar hur dessa två ideal står i konflikt till varandra, när attraktivitet inte anses gå hand i hand med t ex jämlikhet. Loit visar också, genom att ta upp två stora planeringsprojekt i staden som exempel, hur den nyliberala diskursen tillåts dominera den faktiska planeringen. Språket om social hållbarhet blir därmed tom retorik (Loit, 2014).

I avhandlingen postulerar Jon Loit tre kriterier för hur planeringen ändå kan bidra till social hållbarhet; Rättvisa, genom att planera för billiga bostäder; Mångfald, som både den fysiska och sociala planeringen ska präglas av samt; Sammanförande, där staden planeras för att olika grupper lätt och ofta ska kunna stöta på varandra i vardagen (ibid). [ställ detta emot Anderssons resonemang om just dessa värdeord]

Mer tidigare forskning

Jag har hittat en rad ytterligare artiklar som jag vill gå igenom, men inte hunnit.

Teori

Här redovisas det generella tolkningssystemet. De teoretiska perspektiven ska vara relevanta: sådant som hjälper studien att förstå och förklara dess fenomen. Definiera nyckelbegrepp. Om studien formulerar en hypotes ska det göras här.

I och med att jag gör en kvalitativ textanalys måste empirin få chans att leda mig som studieförättare till vilka teorier som är relevanta för studien. Så här långt, genom att titta på tidigare forskning och utifrån den förkunskap jag redan har om materialet, verkar följande teoretiska perspektiv intressanta att titta närmare på:

Susan S. Fainstein skriver en kritik av begreppet ”diversity” inom stadsplaneringen – något jag vill översätta till ”blandning” och därmed kunna använda i min studie. Fainstein föreslår att vi ska sträva efter ”a just city” - en rättvis stad – där blandning inte är ett överordnat mål, utan snarare om resultaten av planeringen är rättvisa (Fainstein, 2005).

Iris Marion Young beskrev 1990 en agenda för skilland – a politics of difference – där gruppers skillnad ska bejakas och förmeras. Young menar att förfördelade grupper på det sättet kan självidentifiera sig och ta ägandeskap över sin situation (Young, 1990). Som jag läser Young blir hennes teori en kontroversiell kritik av den integrationspolitik som idag drivs, där gruppers skillnad i bästa fall tolereras (Andersson, 2009). En av Roger Anderssons respondenter flirtar med tanken på att centrala Angered skulle bryta sig ut från Göteborgs kommun och att en folklig organisering därmed skulle triggas genom det nya ägarskapet över orten. Det förefaller mig tydligt att en sådan idé skulle tilltala Young. Hennes agenda för skillnad kan öppna för ett motsträvigt perspektiv som leder till en spänst i diskussionen med materialet.

En tredje röst i teoretiserandet kring vad ambitioner om ”blandning” får för effekter finns Jane Jacobs mer mainstreamorienterade analys; att städer där personer med olika bakgrund bor integrerat har högre innovationsgrad och tillväxt, men också en högre grad av social hållbarhet. Jag läser Jacobs som en representant för det rådande blandningsidealet i Göteborgs kommun där, som min analys visar, en ”sammanhållen” (dvs icke-segregerad) stad leder till välgång för samtliga parter i samhället.

Jag ser att jag kan använda Fainstein, Young och Jacobs för att ringa in och analysera diskursen som den tidigare forskningen och mitt empiriska material utgör en grund för.

Marxistisk syn på ideologi? //Fairclough och Harvey

Bourdieus fältteori?

Harveys Right to the City?

Metod

Hur går studien tillväga? Ange skälen för den valda forskningsdesignen, beskriv inte andra möjliga designer. Tillvägagångssätt; empiriskt underlagsmaterial; urval; studiens begränsning; etiska reflexioner.

Forskningsmetod:

Studiet av segregationsdiskursen sker genom att analysera texten i en rad styrdokument som stakar ut en allmän och övergripande strategi för stadens planeringsambitioner. Dessa fungerar som referensverk dit den operativa planeringen hänvisar, men består också av ett språk som kommuniceras ut till kommuninvånarna. När stadens befolkning vill sätta sig in i kommunens strategier hänvisas de till dessa dokument som därmed blir bryggan mellan medborgare och styrande.

Jag har valt att analysera följande dokument:

Göteborgs budget för 2017.

Göteborgs översiktsplan från 2009.

Strategi för utbyggnadsplanering, Göteborg 2035.

Göteborgs budget behandlar fler områden än planering, och avgränsningen för vad som handlar om boendesegregation och inte är svår att avgöra. Budgeten skriver att samtliga nämnder har ansvar för segregationen i staden, något som motiverar till en bred studie som tar in flera styrdokument. Det riskerar dock urvattna studien och göra materialet ohanterbart. Om jag däremot begränsar mig till just Stadsbyggnadskontoret och Fastighetskontoret riskerar jag att fokusera på den fysiska planeringen i alldeles för hög grad. Roger Andersson och respondenterna i hans studie är, som framgår ovan, kritisk till att begränsa frågan om boendesegregation till den fysiska planeringen. Frågan är mer komplex än så.

Samtidigt måste en avgränsning ske. Genom att studera översikts- och utbyggnadsplanerna får jag ett fokus på den fysiska planeringen, samtidigt som studien genom budgeten kan kroka i det mer allmänt grundade språkbruket.

Redan genom att begränsa studien till textanalys går jag miste om möjligheten att följa upp hur tjänstepersonerna förhåller sig till språket i styrdokumenten. Roger Anderssons studie ger en meningsfull andrahandskälla, men det står klart att jag bara kan dra begränsade slutsatser av den här uppsatsen. Förhoppningen är att ändå bidra till en meningsfull diskussion om språkets roll i dessa offentliga dokument spelar.

Analysmetod

Studien kommer använda en kritisk diskursanalys så som den är beskriven av Norman Fairclough (1992), med ett par kompletteringar från Louise Phillips och Marianne W. Jørgensen (2002). Fairclough ser diskurser som språkliga ”events of communication” (källa). Det kan handla om text, bild, kroppsspråk och video. Det finns icke-diskursiva fenomen, t ex att bygga en bro, men vart gränsen går mellan diskurs och icke-diskurs är en svår avvägning. Den kritiska diskursanalysen antar att diskurser är socialt konstituerade, dvs att de är resultaten av sociala praktiker, men också socialt konstituerande vilket betyder att de deltar i formandet av samma praktiker (Phillips & Jørgensen 2002, s. 62).

Fairclough för fram en tredimensionell modell: Diskurser består av text, diskursiva praktiker och sociala praktiker. ”Text” ska förstås som den kommunikativa händelsen, de diskursiva praktikerna handlar om hur texten produceras, kommuniceras och konsumeras. Det är hur vi människor interagerar med texten. Sociala praktiker är textens kontext och behöver förstås med hjälp av sociologisk teori (Phillips & Jørgensen 2002, s. 69).

Min studie blir ett konkretiserande exempel. Texten blir här styrdokumenten. Diskursiva praktiker är produktionen av styrdokumenten, hur de kommuniceras ut till kommuninvånarna och hur dessa tillägnar sig innehållet. Informationen om Översiktsplanen på kommunens hemsida är en diskursiv praktik, att den finns tillgänglig på biblioteket är en annan. Att jag nu läser den som pdf och analyserar den i en kandidatuppsats är ytterligare en diskursiv praktik. De sociala praktiker som omger styrdokumenten försöker jag ringa in med hjälp av Fainstein, Young och Jacobs. Jon Loit ansåg att nyliberalismen, som social praktik, givit upphov till Stockholms översiktsplan. Det är möjligt att jag når en liknande slutsats.

Tillvägagångsmässigt rekommenderar Norman Fairclough fem konkreta steg: Forskaren väljer problemformulering, artikulerar forskningsfrågor och väljer material. Därefter analyseras materialet i modellens tre dimensioner; först identifieras de diskursiva praktikerna, sedan texten där forskare letar efter vem agenten är, transivitet och modalitet. [förklaring av detta]. Den tredje och sista dimensionen som analyseras är de sociala praktikerna; de ska kontextualisera de diskursiva praktikerna och texten. Vilket socialt fält de tillhör [se till att presentera fältteorin i teoridelen] och hur sociala relationer konstituerar miljön i vilket fältet och diskursen är situerad. Till slut presenteras ett resultat (Fairclough 1992, kap. 8).

Phillips och Jørgensen har kritiserat Faircloughs modell för att den inte på ett tillfredsställande sätt kan avgöra vad som är diskursivt och vad som är icke-diskursivt. En lösning kan enligt dem vara att det får bero på från studie till studie; vad kommer forskaren behandla diskursivt? I mitt fall kommer jag behandla styrdokumenten som en del av en diskursiv ordning, men lämnar dessa större frågor därhän (Phillips & Jørgensen 2002, s. 89).

En grundläggande aspekt av kritisk diskursanalys är att den är normativ; syftet måste vara att identifiera skeva maktförhållanden som diskursen är delaktig i och bidra till att dessa jämnas ut eller elimineras. Forskning i kritisk diskursanalys ska direkt komma förfördelade grupper till nytta (Phillips & Jørgensen 2002, s. 64). Det här vägleder och motiverar min andra forskningsfråga; är språket i styrdokumenten ”bra”, sett utifrån den teoretiska ram som jag analyserar dem ifrån? Det är ett imperativ att forskaren försöker svara på en sådan fråga när den kritiska diskursanalysen tillämpas.

Resultat och analys

Presentera resultatet tillsammans med analysen genom stringent referenshantering.

-

Sammanfattande diskussion

Kort genomgång av uppsatsen. Återkom till problemformulering, syfte och bakgrund. Var syftet forskningsbart? Gick frågorna att svara på? Diskutera fynden – är de hållbara? Påvisa intellektuell öppenhet.

-

Litteraturlista

Alfabetisk ordning. Påbörja tidigt i uppsatsarbetet.

Andersson, R., Bråmå, Å. & Hogdal, J. (2009). Fattiga och rika – Flyttningsmönster och boendesegregation i Göteborg 1990-2006. Göteborg: Stadsbyggnadskontoret.

Fainstein, S. (2005). Cities and Diversity, Should We Want It? Can We Plan For It? Urban Affairs Review, Vol. 41, No. 1, September 2005.

Fairclough, J. (1992). Discourse and Social Change. Cambridge: Polity Press.

Jacobs, J. (1985). Cities and the Wealth of Nations. New York: Random House.

Loit, J. (2014). En stad i världsklass – hur och för vem? Uppsala: Uppsala universitet.

Phillips, L. & Jørgensen, M. (2002). Discourse analysis as Theory and Method. London: SAGE publications Ltd.

af Trolle, A. (2016). Vision om en blandad stad. Uppsala: Uppsala universitet.