I huvudet på en löpare

Jag lever. Numera i Jönköping efter familjens något spontana flytt i början av september. Men direkt in på löpningen och ett försök till en summering sedan sist.

Efter sju svåra år kunde det rimligen bara bli bättre. I juni kunde jag successivt trappa upp träningsintensiteten och även börja tävla lite smått. Det blev tre “komma-igång-tävlingar” innan årets första riktiga prövning väntade.

12 juni - Parloppet - 5 km - 17:20. 18 juni - Långlöparnas kväll - 10 000 m - 34:31. 30 juni - Salomon Trail Tour Globen - 5,5 km - 20:47.

I Salomon-tävlingen blev det till och med seger. Något överraskande med tanke på att jag är en renodlad motorvägslöpare. Å andra sidan var terrängen väldigt urban (förutom toppbestigningen av Hammarbybacken) och vår bana var långt ifrån lika tuff som milloppet (där Linderholm kom tvåa) eller halvmaran (där trailkungen Anders Svanebo var överlägsen).

Ett traillopp utan terräng passade undertecknad fint.

Sedan var vi framme vid 6 juli och årets SM-final för lag. Vårt starka herrlag var ett av sex lag som kvalificerat sig för finalen i Halmstad. Här bjöds det på tuffast möjliga motstånd från anrika klubbar som Hammarby, Hässelby och Spårvägen. Jag fick förmånen att försvara klubbens färger på den klassiska Gärderud-distansen 3000 m hinder.

Lag-SM i Halmstad. Foto: Carl Wistedt

Jag hade laddat upp med specialträning från jazz-Rickard, som har en SM-medalj i hinder i byrålådan. Jag hann dock aldrig testa vattenhindret. Startskottet gick. Jag sprang bra. Fram till första vattengraven.Trippa. Hoppa. Plaska. Landa jämfota. Sen såg jag mina medtävlare segla iväg i fjärran. I mål rätt ledbruten som femma av fem startande och den största behållningen var nog att ha blivit kommenterad i direktsändning av Jakob Hård. Laget kom i alla fall fyra vilket innebär en direktplats till nästa års final.

Vi flyttar fram till augusti och nu börjar det äntligen kännas bra på träningarna. Fått ihop 6-7 mil i veckan sedan juni vilket får ses som bra för att vara jag (andra ser allt under 10 mil som viloveckor). Belöningen: två personliga rekord.

PB 1: Enhörna Challenge, 10 000 m, 33:33, 3:21 min/km

Åker hemifrån med ganska höga ambitioner inför de 25 varven på Södertälje IP. Vädermässigt är det en perfekt kväll för löpning. 18 grader, ljumma vindar och solnedgång. På startlinjen, där det normalt brukar infinna sig en stor portion ångest på den här typen av lopp, känner jag bara ett stort sug efter att få ge mig iväg. Vid 5 km-passeringen (16:53) inser jag att farten är alldeles för bekväm. Efter 6 km tar jag rygg på 31-minuterslöparen Majling som ligger ett varv före. Det blir en rejäl tempoökning och vid 7 km blir jag lite feg och släpper, men triggad av positiva mellantider håller jag farten bra i min ensamhet och möts av ett skönt nytt pers när jag passerar mållinjen. Tar också med mig en skön känsla av att en 32:xx-tid är fullt rimlig framöver.

PB 2: Viking Line-spelen, 3 000 m, 9:07, 3:02 min/km

Huddinge AIS egna arrangemang en vacker sensommarkväll på Källbrinks IP. Sprang här 2012 på 9:16 vilket såklart var tiden att slå denna gång. Att tävla på 3000 m är hårt. Ska det bli en bra tid gäller det att satsa från första steget. Därför valde jag att hänga med ett gäng löpare som jag visste siktade på typ 8:59. Det gick med nöd och näppe i 5 varv, 2000 m, sen fick jag slita hund sista kilometern och på upploppet fanns det inte ens en antydan till spurt kvar i kroppen. I mål på 9:07 och det dröjde inte många minuter innan hjärnan hade bestämt att det ska springas under 9 minuter nästa gång.

Hur som helst. Skönt att runda av med två bra lopp i HAIS-linnet innan avfärden söderut. Väldigt trist att lämna den fantastiska träningsgruppen i Huddinge, samtidigt vet jag att IKHP kommer bjuda på fina träningsmöjligheter i Jönköping.

—-

Idag är det fredagen den 13 september och jag börjar nästan piggna till från den sedvanliga höstförkylningen som effektivt har satt stopp för all träning i en vecka. Abstinensen är stor och tiden börjar bli knapp för att hinna bygga upp formen till Broloppet (halvmara) i Motala den 6 oktober. Bara att hålla tummarna.

Rubriken ger en hint om hur det har gått sedan sist. En krånglande hälsena har följt mig troget i tre månader. Andra eländigheter har kommit och gått i jämn takt. Nu senast är det en förkylning som håller mig borta från träning - allt medan solen, våren, fåglarna och formen försvinner förbi utanför fönstret.

En snabb tillbakablick i kalendern ser ut så  här:

27 jan: Andra dagen på Kanarieöarna. Springer vilse och hamnar i sanddynerna. Dagen efter känns höger hälsena stel och öm. Hoppas på snabb bättring.

19 feb: Kör 3 x 3000 m i Storängshallen i 3:24-fart. Formen är bra, hälsenan dålig. Dags att koppla in expertis.

23 feb: Hos naprapat Björn Sverre på Access Rehab som konstaterar att hälsenan är överansträngd. Björn förbereder mig på att det kan ta tid att få tillbaka hälsenan i fullfjädrat skick igen.

24 mar: Efter fyra veckors lugn distanslöpning i kombination med egenbehandling/rehab tror jag mig vara tillräckligt bra för att agera farthållare åt Antonio på Premiärmilen. Loppet känns överraskande lätt och vi kommer i mål på 35:52 utan större problem.

Farthållning på Premiärmilen.

28 mar: Hälsenan är sämre igen. Bistert. Kan ändå inte springa eftersom jag ligger däckad av maginfluensa hela påsken. Tredje influensan för året. Livet är en fest.

14 apr: Nu är det länge sedan jag körde hårt sist, men det går åt rätt håll med hälsenan. Drar till Huddinge och springer Kvantumloppet tillsammans med jazz-Rickard (tvåa) och Linderholm (trea). För min egen del blir det mest ett skönt distanspass. Hälsenan höll utan problem för sub4-fart.

Tre nöjda herrar efter Kvantumloppet.

25 apr: Sjätte besöket på Access Rehab. Även denna gång bjuds det på elektroakupunktur för att få fart på blodcirkulationen. Nu börjar det se lovande ut tycker Sverre. Firar med tröskelintervaller 3-2-1 km i Hagaparken.

4 maj: Kungsholmen runt, halvmara och nytt farthållaruppdrag. Johan har beställt 3:55-fart, men visar sig vara bättre än så. Andra halvan går snabbare och snabbare och vi tar oss i mål på låga 1:21. Vårvärme och linnepremiär. Sex minuter tidigare har herr Linderholm sprungit i mål på en fin andraplats.

6 maj: Sådär, hälsenan friskförklarad. Vaknar istället upp med röda prickar och svullen hals. Scharlakansfeber tror doktorn, men ändrar sig senare till allergisk reaktion. En sista dödsstöt från den onda hälsenan månne?

10 maj: Reaktionen var lyckligtvis snabbt överstökad med lite kortisontabletter, men avlöstes istället av en monsterförkylning. Löparåret 2013 har inte många rätt än så länge.

---

Som tur är kan man inte deppa ner sig när man har den här killen bredvid sig vid matbordet.

Levi på spexhumör

---

Idag är det 11 maj och jag har trotsat förkylningen och agerat flaggvakt på Huddingeloppet. Lite oväntat dök Anders Kleist upp och joggade hem milloppet på 31.32. Så här såg det ut.

God kväll i stugorna! Varken jag eller formen har synts till på ett tag. Men nu är vi nog båda lite på gång igen.

Sist var det ju muntra tongångar efter den trevliga träningshelgen med jazz-Rickard och Linderholm. Sedan kom december och jag hamnade i en djup vintersvacka utan ork för annat än jobb och familj. Visst blev det en del träning mellan varven, men ständiga förkylningar och allmän trötthet tog bort löparglädjen. Därefter kom julledigheten som ledde till övervikt och dekadens, följt av det nya året som inleddes med influensa. Nattsvart alltså och långt till ytan.

När vardagen var tillbaka började jag i alla fall så smått komma igång med lite rutiner i träningen. 

18 januari var det dags för årets första (tränings)tävling - Scandic Indoor och 3000 m. Förträngde den tvivelaktiga formen en stund och siktade på 1) ett bra snabbhetspass och 2) en tid runt 9:15 och 3) taktisk växeldragning med Linderholm. Det blev bom på alla tre.

Redan efter ett varv, 200 m, kom verkligheten ikapp. 3:05-tempot kändes inte alls bekvämt. Efter 5 varv var den (alltför) sena kvällsmaten på väg upp, men eftersom jag hade släpat med Levi som supporter och det här var hans första friidrottstävling någonsin, var jag ändå tvungen att plåga mig vidare ytterligare 5 varv innan det tog helt stopp. Min första DNF var ett faktum.

Den efterföljande söndagen blev det ett långpass i gnistrande vinterväder. Dagar som denna är det ok med snö trots allt.

Hellasrundan i vinterskrud

En vecka senare var vintern lyckligtvis utbytt mot skön sommarvärme i Costa Meloneras på Gran Canaria. Efter att vi lyckats pricka in hela tre soldagar i somras var det väldigt efterlängtat med lite sol och D-vitaminpåfyllning.

En hel vecka med blå himmel och 25 grader gör gott för själen.

På ett ögonblick försvann både förkylningar, trötthet och brist på motivation. Sex bra träningsdagar och typ 10 mils löpning blev det. Det sista passet på kuperade asfaltsvägar längs havet var ren eufori tills jag vände efter 7,5 kilometer och fick 10 sekundmeters motvind i ansiktet. Lyckades ändå snitta sista 20 min i 3:45-fart vilket får ses som ett klart fall framåt. Förvisso med kaninpuls, men ändå.

Jag och Levi hann också med några hårda pass i hotellgymmet och glädjande nog visade Levi med all tydlighet vilken maskin han föredrog.

Levi vägrar släppa taget om löpbandet. Han tittade oförstående på andra gymgäster som ville ha bandet.

Nu är visserligen solsemestern slut och man är tillbaka i mörker- och vinterlandet, men det känns mycket mer hoppfullt nu än för ett par veckor sedan. Full fart framåt mot våren med andra ord.

Men vem är det där Sternschnuppe undrar ni? Jodå, det är en tysk barnmusikgrupp med skivor som Wir wollen alle in die Suppe och Wer hat die Kokosnuss geklaut.

Sternschnuppe framför också Levis favoritversion av Old Mac Donald Had A Farm som gått på repeat under kvällen. Allt för att gröten skulle förtäras smidigt. Bättre det än eurodiscoversionen Old Mac Donald Hat Ein Haus av Die Lollipops (lyssna här på egen risk - Spotifylänk).

Först ut – en transfernyhet! Efter 1,5 år i Stockholm var det så dags att byta till en mer närliggande klubb. Har stolt representerat Jönköping och IKHP under ett antal år, men från och med det jämna och fina datumet 121212 är Huddinge AIS min nya klubbadress. Även Linderholm har bytt till HAIS under hösten vilket gjorde valet lättare. Ser fram emot att få ta del av sparring och erfarenhet från tränare och aktiva i Huddinge AIS. Stort tack till IKHP och coach Grönvall för tiden som varit.

Idag är det måndag och vilodag vilket känns extra skönt efter helgens matiga träningshelg på nästan 50 kilometer med Linderholm och jazz-Rickard. Fick till tre fina pass som tillsammans täcker in de delmoment (distans-, intervall- och långpass) som bör finnas i en löpares program.

Träningsläger med Linderholm och Emilsson.

Distanspassen är viktiga för att skapa en bra grund. Här behöver det inte gå särskilt fort, i alla fall inte så här års, utan syftet är att vänja kroppen (leder, ligament och skelett), trimma löpsteget och förbereda sig inför kommande tuffare pass.

I lugn och trevlig takt betade således jag och jazz-Rickard av en knapp mils distanslöpning på fredagskvällen medan Linderholm plåstrade om en vrickad fot. På lördagen var det dags för intervaller, närmare bestämt tröskelintervaller där målet är att ligga på en ansträngning och puls strax under mjölksyratröskeln. Jobbigt, men (helst) inte plågsamt.

Vi hade bestämt oss för 3 x 3 km med en fart runt 3:30 min/km. I ett strilande regn bar det av från Enskede Rackethall för ett varv runt för dagen folktomma Södermalm. Med en osedvanligt frisk och formtoppad Rickard i täten gick det undan värre till en början, men vi kom snart in i ett mer rimligt tempo och med undantag för sista kilometern på sista intervallen kändes det ganska bra. Rickard (lätt flugvikt) och Linderholm (fjädervikt) flöt ifrån småbarnsfarsan (mellanvikt) lite sista biten, men med kilometersnittet 3:36, 3:28 och 3:28 och en hyfsad känsla blev det ett klart godkänt pass. Lördagen följdes upp med en väldigt fin fyra (!)-rätters middag i Västertorp. Extra tack till Malin för lyxdesserterna.

Så här såg det ut under söndagens 100 min långa långpass.

Söndagens långpass gick via Kärrtorp in i Nackareservatet till Hellasgården, via en fin lantlig grusväg (se bilden) ut på Saltsjöbadsvägen mot Saltsjö Duvnäs, via Nacka, Sickla och Hammarbybacken - en runda på cirka 22 kilometer. Kan inte skryta med några heliumben, men det blev ett skönt och stabilt pass som firades med en alldeles speciell hampablandning från jazz-Rickard. Kändes visserligen som att dricka en smutsig vattenpöl, men jag utgår från att det gjorde gott för kroppen. Hampa är ju annars känt som huvudingrediensen i cannabis. Är det månne förklaringen till jazz-Rickards nyvunna högform?

Något tvivelaktig färg (och innehåll?) på Rickards hampablanding.

Just det. Får ju inte glömma bort Levi. Det pågår intensiv krypträning här hemma - både morgon, middag och kväll (och emellanåt smygtränas det även lite på natten när mor och far vill sova). Och med träningsviljan (ganska stor) från sin far och tålamodet (inte alltid så stort) från sin mor är det lätt att bli frustrerad…

Levi yttrar sitt missnöje efter utebliven krypframgång.

Avslutar med en liten musiktillbakablick. Den första CD-skiva jag köpte var Out of time med R.E.M. från 1991, men deras bästa låt är nog Everybody Hurts från Automatic for the people från 1992.

I söndags satte jag mig på t-banan för en fin 49-minutersresa med gröna linjen till  Hässelby Strand. Det var dags för årets sista riktiga tävling - Hässelbyloppet. Som vanligt bjöds det på frisk höstluft och starkt startfält. Vilket annat millopp har nästan 50 personer i mål på under 35 minuter?

Starten gick och jag hamnade i en grupp med rutinerade rävar som Cédric Schvartzler och Daniel Norberg som jag visste var sub34-killar. Första fem i Hässelby är lättsprungna, men när klockan visade 16:55 halvvägs och jag nästan var oberörd (allting är relativt) förstod jag att det fanns möjligheter att äntligen gå under 34. Andrahalvan är lite knixigare så det gällde att hela tiden ligga på hårt. Vid 9 km visade klockan 30:45 vilket betydde att det "räckte" med 3:14 på den avslutande kilometern. Samtidigt var benen mer slitna nu och det blev en rejäl kamp mot klockan. Låg nog lite efter när jag kom in på arenan, men då fick jag ny energi och köttade på allt jag hade.

33:55, 33:56, 33:57...

...och målgång.

Klarade jag det?

Och yes! Skön skön skön känsla när det nya personliga rekordet på de kontrollmätta 10 km bekräftades till 33:57 (3:24/km). Nu blev årets tävlingssäsong plötsligt lite mer lyckad.

Den här helgen tillbringades i Göteborg och då passade jag på att springa Sävedalsloppet för att få ett bra fartpass. Hade nog kunnat bli en ganska framskjuten placering om inte hela andraklungan inklusive mig själv sprungit fel efter 6 kilometer. Vi irrade omkring som yra höns ett bra tag innan någon ledde oss rätt. Då hade nog minst 20-25 personer passerat oss. Höll farten hyfsat sista biten, i mål som nia, på 36:48. Ett bra träningspass trots allt, men nu får det vara slut på felspringningar.

Godkväll! Det var ett tag sedan. Jag lär inte vinna något pris för bäst uppdaterade blogg. Senaste livstecknet är från 9 september, sex dagar innan Stockholm Halvmarathon. Vad hände sen? Jo, förkylningen som jag trodde var på väg bort, kom tyvärr tillbaka. Med snuvan i högsta hugg begav jag mig ändå in till Kungsträdgården på tävlingsdagen, hämtade nummerlappen och mötte upp med herr Linderholm. Solen sken och det kändes sådär skönt otvunget innan loppet, det fick ju helt enkelt gå som det gick. Och. Det gick inte alls. Efter startskottet dröjde det inte många meter innan jag förstod att det var kört. Förkylningen satt som en cementerad handbroms i kroppen. Trots att jag låg i fartvinden bakom Linderholm i fick jag slita ont.

I

Några kilometer efter start. Jag ser redan plågad ut, medan Linderholm och Sandler (i gult) rullar på med lätta ben.

Efter fem kilometer var det var bara att ge upp och växla ner. Har fortfarande inte brutit något lopp och tänkte inte göra det denna gång heller - så det blev att agera rundningsmärke resten av loppet, men i mål kom jag. Stor besvikelse såklart, men att hålla sig borta från sjukdomar ingår i spelet.

Bra prestationer gjorde däremot flera av mina träningskompisar. Micke rullade in på 1:16.06, Sandler minuten efter på 1:17.06 och Linderholm på 1:18.30.

Målgång för Linderholm samtidigt som Sandler tar igen sig efter ett fint genomfört lopp. 

Veckorna efter halvmaran har jag mest kört lugna distanspass och inväntat motivation och en frisk kropp. Därför var det lite extra kul att få känna av tävlingspulsen nu i helgen när det var dags för mångkamp i friidrott på Bosön a lá Quattro Stagioni (ni som vet, vet vad det betyder). 

Trots att vi fick dela friidrottshallen med typ 100 småkids som hade friidrottskola gick det ganska bra, framför allt på det avslutande 800 metersloppet (som sololöptes på 2:10) hade jag nog kunnat ge Carro en match. I de andra grenarna har man ju en bit kvar... Kul var det i alla fall.

Fick lite kritik efter förra blogginlägget kring den orättvisa jämförelsen mellan Levi och Wayne Rooney. Därför får ni här en mer fördelaktig bild på Levi.

Formen var ju på ingång. I lättsprungna Hälsoloppet i Huddinge blev det personlig rekord på milen, 34:24, med mersmak. Dagen efter var jag på jobbresa i land of Glenn och passade på att rasta benen lite på kvällen. Jag studsade formligen fram. 3:50-tempo kändes som mysjogg. Där och då verkade 1:14.47 i Stockholm Halvmarathon som oerhört möjligt. Till och med enkelt. En knapp vecka senare orkade jag knappt gå upp för en trappa. Puh.

Om den förra förkylningen (det brukar bli två per år) kom lägligt dagen efter halvmaran i Warszawa, så var tajmingen mycket sämre nu. När jag summerar det som skulle bli en sista hård träningsvecka inkluderat ett 5000 m-pers på Fredrikshofspelen kan jag konstatera att jag visserligen är på bättringsvägen, men att träningsdagboken gapar tom och att formen är ett minne blott.

Ändå. Ingen idé att hänga läpp. Det är ingen som har sagt att det ska vara enkelt.

Avslutar med en lika-som-bär-bild för att höja stämningen lite:

Midnattsloppet. Ett turkosblått hav av löpare som ringlar sig fram i skenet av gatlyktor och marschaller. En häftig upplevelse som jag rekommenderar alla att prova.

Klockan är 22.52. Sista startgruppen springer iväg längs med Ringvägen.

Jag och Jonas, iklädda IK Hakarpspojkarnas mörkblå tävlingslinne, hade snickrat ihop en plan: 3:20-tempo fram till 3 km och 17.30 halvvägs. Andra halvan av loppet höll vi öppen för överraskningar. Tyvärr faljerade min klocka strax innan start, så jag fick hålla till godo med rapporteringar från Jonas. Klockan, en begagnad Garmin Forerunner 405, hade annars precis anlänt i ett fint paket från jazz-Rickard. 

Som vanligt blev det tjurrusning när startskottet gick. Haben Idris skulle förmodligen springa hem SM-medalj på 100 meter med sitt öppningstempo. Jag och Jonas tog det lugnare och hittade snart vår marschfart längs Ringvägen. Första tre kilometerna, till och längs med Hammarbyhamnen, gick på 9.57. Strax innan 4 km kom dock Jonas flygande förbi i faslig fart. Det visade sig att flickvännen med familj stod och hejade bakom nästa krön. Snyggt så.

Strax efter restaurang Babajan började den digra klättringen upp mot Sofia kyrka och förvånande nog höll jag lite högre tempo än Jonas, som annars är lite av en backspecialist. Min passertid vid 5 km var 17:32, Jonas 17:36. Vi höll planen riktigt bra med andra ord.

Andra halvan kändes väldigt skön, säkert tack vare det stora publikstödet. Tappade tyvärr en del fart i den långa motlutan upp till Mosebacke, men sedan var det fullt ös in i mål. Klockan stannade på 35:16. Jonas kom in på 35:34 efter att ha slagit Mariestadsbördige Johan Sandler i spurten. Johan sprang för övrigt ett millopp i Vetlanda på fina 34:31 i fredags. Grattis!

Fem dagar senare återsågs vi alla tre då vi sprang för samma lag i Bellmanstafetten (5 x 5 km på Norra Djurgården). Tillsammans med Stefan och Bernt skulle vi försvara Karlberg Runners färger denna regniga torsdag.

Johan seglar in mot växling. Fotografen har en regndroppe på linsen.

Som självutnämnd lagledare tog jag ut mig själv på startsträckan. Det gick väl ok, även om den sköna känslan från Midnattsloppet lyste med sin frånvaro. Stillastående uppvärmning under ett träd i ösregn följt av en första kilometer på 3:03, ja då var det kanske inte så konstigt att det blev tungsprunget. Växlade i alla fall som fyra, som också blev vår totalplacering trots en bra slutforcering av Jonas. Däremellan hade Bernt, Stefan och Johan stått för bra insatser på sina sträckor.

Sammanfattning av mina tre Bellmanstafetter:

2011 (torsdag): Runday Boys, totaltid 1:35.02, placering 5, min tid 17:27 2011 (lördag): Karlberg Runners, totaltid 1:31.03, placering 8, min tid 17:49 2012 (torsdag): Karlberg Runners, totaltid 1:28.58, placering 4, min tid 16:56 

En uppåtgående trend. Nästa år får det minsann bli en pallplats. 

En månad till Stockholm Halvmaraton. En månad till formtopp. Får man hoppas. Hur gör man då för att komma i form? Strukturerad och kontinuerlig träning. Absolut. Ett gäng hårda veckor, följt av ett par lättare med fler korta, snabba pass och mer vila. Jodå.

Men nog så effektivt lär det vara att tävla sig i form (hör jag coach Grönvall applådera i kulisserna?). Det är på tävlingar man lär sig att flytta fram gränserna för vad man klarar av. Och det krävs en hel del tävlingserfarenhet för att lära sig hur man får ut maximalt av kroppen.

Så. Min strategi är alltså att få in ett lämpligt antal tävlingar i kalendern de närmaste veckorna. Och här i Stockholm lurar det ju tävlingar bakom varje hörn, såväl på veckorna som på helgerna. Av det digra utbudet valde jag ut följande fem förberedande tävlingar före den 15 september. 

14 augusti: Viking Line-spelen, 3000 m, Källbrinks IP, Huddinge. 

Linda & Levi var bortbjudna på finmiddag, då passade en utflykt till Huddinge ganska bra. T-bana till Gubbängen och buss 172 till Huddinge och sedan en lagom uppvärmningsrunda på 3 kilometer till Källbrinks IP. Vädret var strålande – ljummen sommarkväll och en lätt ostlig bris. 

Strax innan starten på 3000 m (heat B) på Viking Line-spelen

30 anmälda herrar innebar två heat och jag fick plats i det första. 7,5 varv på den röda tartanen och min plan att springa 74 sekundersvarv (3:05-tempo) föll ut otäckt bra. De två första kilometerna gick relativt smärtfritt på 3:04 och 3:06 innan tröttheten knackade på axeln. Tyckte ändå jag kunde springa kontrollerat de sista varven och med en liten spurt stannade uret på nytt personbästa, 9:16. 

Firade med en snabb kopp kaffe och sedan bar benen ända till Högdalen innan energin tog slut. Tur att t-banan låg nära till hands. 

Färdigtävlad. Man är ingen biff numera, direkt.

18 augusti: Midnattsloppet, 10 km, Stockholm

Har lite blandade känslor från förra året då det var en smärtsam kamp sista halvan efter en för snabb öppning. Årets mål blir därmed att springa klokare, njuta av folkfesten och slå förra årets tid på 35:58.

23 augusti: Bellmanstafetten, 5 km, Stockholm

Bellmanstafetten är en 5-mannastafett med stolt tradition. Sprang i två lag förra året - kom 5:a (1:35.02) på torsdagen med Runday Boys och 8:a (1:32.29) på lördagen med Karlberg Runners. I år är jag med i ett starkt Karlberg Runners med Bernt, Johan, Jonas och Stefan. Hoppas på en bra genomkörare, bättre placering än förra året och en trevlig picknick i gröngräset efter.

29 augusti: Hälsoloppet: 10 km, Huddinge

Nytt lopp för min del. Två veckor innan Stockholm Halvmarathon så vill jag ha ett bra kvitto här. Absolut under 35, men gärna under mitt personliga rekord.

4 september: Fredrikshofsspelen: 5000 m, Stadion

Smäller in ett banlopp för att få upp snabbheten ytterligare ett snäpp 11 dagar innan dagen D. Ner mot mitt personliga rekord borde vara möjligt.

15 september: Stockholm Halvmarathon

Sådär, då var det dags att leverera. Får jag önska så passerar jag 10 km på 35:30 med hyfsat fräscha ben, 20 kilometer på 1:11 blankt och sen skär jag mållinjen på 1:14.47. Ska vi säga så?

På X2000 mot ett soligt Stockholm. Känns som ett bra tillfälle att skriva ett litet blogginlägg. Det har hänt en del sedan sist. Först och främst. Livet med Levi har börjat och våra första veckor ihop har varit fantastiska. Levi visade sig inte bara vara en glad och trevlig liten krabat, utan även en sportkille av stora mått. Han verkar glädjas lika mycket som sin far åt OS-sändningarna.

Levi i favoritfåtöljen framför OS-sändningarna

Löpningen då. Av naturliga skäl inte lika prioriterad den senaste tiden, men jag har ändå hunnit med att vara skadad, bli nästan frisk, springa ett halvt millopp och ett helt halvmarathon.

Juni började illa med en fotskada. En tydlig smärta under höger häl, framför allt på morgonen dagen efter lite hårdare löpning. Diagnosen från Mattias på Naprapatlabbet var plantar fasciit - en överbelastningsskada i den så kallade senspegeln (plantarfascian) under foten. För att få bukt med detta behöver den inre vadmuskel aktiveras och jag blev ordinerad att trycka hårt med tummen längs med insidorna av underbenet cirka 20 minuter varje dag. Värre rehabövningar har man ju varit med om. Jag fick även rådet att lägga in benstyrka i träningsschemat. Mattias förklarade så här ”under löpning används enbart 40 % musklernas potential. Därför behövs styrketräningen för att provocera och aktivera musklerna ordentligt.”

Sen konstaterade Mattias att min rörlighet är under all kritik vilket han har helt rätt i. Herman Hedning framstår som en OS-gymnast i jämförelse. Blir nog illa tvungen att dra igång någon form av rörlighetsprojekt i höst.

I alla fall. Med tumtrycksträningen och benstyrkepassen har smärtan under foten varit under kontroll och det har till och med blivit två tävlingar.

Först ut var Grevskapsloppet på Visingsö utanför Gränna, med för året ny bansträckning som arrangörerna själva inte hade lärt sig riktigt. Efter 4 kilometer blev jag, jazz-Rickard och ett tiotal andra löpare visade fel väg i en korsning. Det dröjde ytterligare ett par kilometer innan vi blev stannade av en funktionärsbil och då var ju dagen förstörd. Den dryga halvmilen vi sprang kändes dock förvånansvärt lätt (var det konstant nerförsbacke?) och gick i 3:25-fart. Nåväl, för att få revansch åkte jag och jazz-Rickard till en annan ö nu i fredags. Närmare bestämt Kollandsö (utanför Lidköping) och Läckövarvet. Där signade jag upp för halvmaran och Rickard för 8,4 km-tävlingen. Jag ville veta var jag stod efter ett par månader av lite mindre löpträning och ett par veckors uppladdning med fika och glass.

Klings glass från Mariestad - världens godaste glass!

Och det blev ett ganska bra besked trots allt, även om benen tog slut med tre kilometer kvar. Fram till dess hade jag och två andra i täten rullat på ganska behagligt i 3:35–3:40-fart på böljande grusvägar i skön sommarvärme. Men utan direkt förvarning började baksida lår protestera och resten av loppet blev en k(r)amp. Jag stupade över mållinjen på 1.17:05 och en tredjeplats. Visserligen en minut sämre än i Polen i mars, men det känns ändå som om det ska gå att greja sub 1:15 den 15 september på Stockholm halvmaraton. Hur det gick för Jazz-Rickard? Jodå, han vann 8,4 km-tävlingen i överlägsen stil på 29:58 och fick med sig en fantastisk vacker (?) tavla hem!

Ingen brödrost, men väl en tavla som segerpremie för jazz-Rickard

Först. För er som undrar - the Stork has not landed. Dagen D är passerad, men Lillkillen verkar inte ha bråttom ut i världen. Och visst, varför stressa när man kan softa och ha det skönt i 37 gradigt vatten.

För att vi ändå ska få lite fart på det här lanserar jag här och nu ett vad. Lillkillen vs Undertecknad. Jag hävdar, och slår vad om, att jag hinner springa minst 10 mil innan Lillkillen hinner ut. Känn på den. Vi startar idag. I potten, ett par supersnabba lättviktare från Adidas, storlek US 2, vikt 54 gram.

Det åtråvärda priset för den av oss två som tar hem vadet.

Så långt om väntan på ett (nytt) liv. Mer om det kommer med all sannolikhet här i bloggen framöver.

Under tiden pågår ordinarie verksamhet. Träningspassen avlöser varandra. Vissa dagar är det upp, andra är det ner. Och ner var det i allra högsta grad igår. Ett trevligt distanspass i Nackareservatet var planen, kryddat med lite tempoökningar i uppförsbackarna. Visserligen låg dagens lunch, en matig kasslerlåda, rätt tung i magen inledningsvis men sådant brukar gå att springa bort. Inspirerad av den friska skogsluften rullade passet på ganska bra, ända tills jag en bit in på milspåret runt Hellasgården möttes av det här.

Här fick den trevliga skogsrundan ett abrupt slut.

En bergsvägg. Det var bara att börja klättra. Strax efter den ofrivilliga klätterturen började plöstsligt kroppen spjärna emot. Något stod inte rätt till. Det gick nu så långsamt att jag knappt orkade passera herr och fru Stavgång. När så kasslerlådan hotade med komma tillbaka var det bara att lägga ner. Ett DNF (Did Not Finish på löparspråk) helt enkelt. Kan faktiskt ha varit första gången jag avbröt ett löppass i förtid.

Det blev myrsteg hem de sista två kilometrarna och jag konstaterar att bergsväggar och kasslerlådor inte är någon bra kombination.

Tävlingsdags igen. Millopp för tredje helgen i rad, den här gången Kungsholmen Runt. Nu var det dags att pressa kroppen lite mer än i Huddinge (Kvantumloppet) och Saltsjöbaden (Neglingeloppet). 

Kungsholmen Runt 2012. Folkfest med över 3000 löpare.

Jag laddade upp med ett tuffare banpass på Enskede IP i tisdags. Klippte upplägget rakt av från marathon.se och halva Sveriges löptränare Anders Szalkai. "Kom i form med Musses rekordpass" utlovar Szalkai och det kunde ju vara värt att prova.

Upplägget löd så här: 3000 m (120 s vila) + 2000 m + 1000 m (60 s vila) + 3000 m + 2000 m + 1000 m.

Tiderna: 10.24 min (3.29 min/km) - 6:48 min (3.24 min/km) - 3.17 min - 10.27 (3.29 min/km) - 6.56 min (3.28 min/km) - 3.12 min.

3.12 var även utångsfarten den första kilometern runt Kungsholmen. Fick en bra start längst fram i elitledet, tillika första parkett för att se ultralätta Haben Idris flyga ifrån hela fältet redan på startrakan.

Kanske inte lika lätt som Idris, men Micke håller uppe steget bra.

Medan Idris försvann mot horisonten tog jag sikte på en klunga med nästan lika ultralätta Gunnar Durén i täten, det vill säga världens bästa 49-åring. Efter en stunds trampande bredvid lättviktarna i klungan kände jag mig som jätten Finn och valde istället att bilda en egen grupp en bit bakom. Snart dök 5 km-skylten upp och klockan hade precis passerat 17 minuter. Kändes lovande. 

Andra halvan var lite tuffare, speciellt mellan kilometer 8 och 9, men jag klarade att hålla uppe farten och kom i mål på 34:39 strax före gamle storlöparen Alfred Shemweta. Detbetydde också nytt personligt rekord på milen. Nog ska det gå att springa under 34 minuter i år.

Missa nu inte finalen i Snooker-VM på Eurosport mellan Ronnie "The Rocket" O'Sullivan (enligt rykten god för 34 på milen) mot Allister "Ali" Carter. Idrott när det är som vackrast. Såg glädjande nog att Maria Wetterstrand är med på snookertåget. Kul!

Avslutar med några bilder från veckan som gick.

Knoppar som brister. Körsbärsträd i blom. Vårtecken nr 1.

Varm vårsol i trädgården. Vårtecken nr 2.

Kamel på grönbete. Vårtecken nr 3.

Ett talesätt som väldigt väl summerar kvällens sista intervallrunda med Karlbergsgänget. Micke, hjärnan bakom Karlbergs Runners, hade sytt ihop följande pass: 5 x (1036m terräng + 800m bana) vila 45'', serievila 75'.

Redan på förhand ett tufft upplägg och lägger man dessutom till dåligt matintag, rak motvind, piskande regn och en växande dos mjölksyra, så har vi en väldigt ickeangenäm upplevelse. Illamåendet i slutet var det längesedan jag upplevde.

Lyckligtvis fanns Stefan, Conny och Johan på plats och inspirerade. Hur det gick för Micke? Nja, han är i sommarvarma Madrid och kollar in Real Madrid - Bayern Munchen. Också tufft.

Men som sagt. Det som inte dödar härdar, och det här typen av avgrundspass krävs för att utvecklas.

Mariestadsfostrade Johan till vänster, Ulrika och Conny i samspråk bakom (bilden togs förra veckan)

Vad mer har hänt?

Var lite sugen på att tävla i helgen som gick, mest för att få lite bra träning, och utbudet var stort: SpringCross, terräng-DM, London marathon eller kanske Kvantumloppet? Så här gick urvalsprocessen till:

SpringCross? Löpning möter gyttjebad. Nej tack. Men stort grattis Ulrika (2:a/18 km), Stefan (8:a/6 km), Johan (12:a/18 km) och Micke (13:e/18 km) och alla ni andra som är av hårdare skrot och korn än jag själv för väl genomförda lopp.

Ulrika på lätta ben, Micke längst bak på lite tyngre. Även denna bild från förra veckans träning med Karlberg Runners.

Terräng-DM? I så fall var det Småland och Växjö som gällde. Fast det kändes aldrig aktuellt att åka 90 mil för 13 minuters löpning. Men stort grattis alla klubbkompisar i IKHP till bra prestationer. Lider dock med jazz-Rickard som fick bryta, annars hade det nog blivit medalj.

Spana in omgivningen runt campus i Växjö, där undertecknad bodde 1999-2004.

London marathon? Det är förvisso hög tid för mig att göra marathondebut, men det får dröja ett tag till. Tips på lämpligt debutlopp mottages gärna.

Kvantumloppet? Jo, man tackar. Det gäller ju att hitta de riktigt små loppen där chansen till en bra placering är hög. I det avseende var årets upplaga av Kvantumloppet med 88 startande en kylslagen och regnig söndag i Huddinge perfekt.

Och faktiskt. Efter halva loppet hängde jag av den sista förföljaren och sedan var det bara jag och ledargolfbilen kvar. Klockade in på 35:39 efter en skön runda (trots några sura backar). Fortsatte med att springa hem och fick på det sättet ihop 23 kilometer och därmed blev det grön gubbe på veckans mål (>60 km).

Long time no see.

Jag har i ungefär en vecka försökt hitta tid att blogga, men tid är ofta en bristvara här i Stockholm.

Nåväl, löpträningen har äntligen närmat sig ett normaltillstånd igen efter min ofrivilliga viloperiod (formeln är enkel: två veckor borta innebär att det tar två veckor att komma tillbaka) och nu har jag två riktigt trevliga pass i färskt minne.

Den ena utspelade sig i "land of Glenn" och som alltid när jag befinner mig i Göteborg försöker jag ta mig till underbara Skatås.

8:an på Skatås - Sveriges bäst anlagda motionsspår

Den här dagen stod 16 km progressiv distans på schemat vilket innebär en lugn start och en successiv upptrappning av tempot. I de natursköna omgivningarna runt Skatås var det, som alltid, en ren njutning att springa. Väl hemma på hotellet, den här gången Gothia Towers, avrundade jag med en tallrik dyra köttbullar på 23:e våningen med legendarisk utsikt över Glenn Strömberg (eller en exakt kopia av Glenn Strömberg) som njöt av ett glas vin i baren.

Skatås i tidig vårskrud

Det andra trevliga passet avverkades i söndags - 100 minuter distans med tempoökning efter 70 minuter. Ackompanjerad av en varm vårsol (ja, man får inte vara för kinkig när man bor i ett vinterland), nyanlända flyttfåglar och en stor skara jublande ungdomar utanför Nacka Forum, fick jag hålla emot för att inte trissa upp farten för mycket. Det är oklart om ungdomarnas jubel gällde mitt löpsteg eller min för dagen hårt kritiserade outfit (utlåtandet hemifrån var en uppgiven huvudskakning och då lämnade jag ändå kvar solbrillorna). Stämplade i alla fall ut nöjd efter knappa 23 kilometer med 4:20-tempo i snitt.

Den här veckan är det dags att dra igång lite tuffare pass igen. Redan imorgon blir det efterlängtad intervallcomeback med Karlberg Runners (Ulrika Johansson ger en bra skildring av det trevliga löpargänget här).

Avrundar med en "kanon och kalkon" från världen utanför löpningen.

KANON
 En utsökt kopp etiopiskt chemexbryggt kaffe på Gamla Enskede Bageri var en alldeles perfekt avrundning på ett uppskattat helgbesök från The Ekberg Family.

Chemexkaffe - det nya svarta (i bakgrunden skymtar Jesper och Frans)

KALKON
 Helgens besök på Greta Garbos grav på Skogskyrkogården var en stor besvikelse. Oansenlig, oinformativ och ovärdig för en av Sveriges största personligheter. Eller var det precis så anonymt Greta själv ville ha det?

Har inte vågat kika i träningsdagboken den senaste tiden. Den gapar väldigt tom. Förutom ett personligt rekord, fick jag också med mig en hopplös monsterförkylning från Warszawa. Idag, mer än 10 dagar senare, kände jag mig äntligen frisk nog att göra comeback. Hur illa skulle det kännas? Kunde inspiration slå form?

Miljonprogram, grå asfalt, 70-tal. Ungefär så fräscha kändes benen idag.

Suck. Typ här, 3 kilometer in på Årstafältsrundan, fick jag stanna för att ta igen mig. Benen som obehindrat gled fram i 3:30-fart förra helgen, klagade högljutt redan i mysfart. Till slut kom jag i alla fall runt mina dryga 7 kilometer och konstaterar nu att det bara kan bli bättre.

1:16.05. Där stannade klockan efter 21,1 fantastiska kilometrar på Warszawas gator. Det räckte till en 41:a-plats bland typ 7000 polacker. Loppet kändes nästan oförskämt bra och det var till stora delar en ren njutning att springa. Betalning för bra träningsdisciplin i vinter eller magi i mina nya Adidas Adizero Hagio?

Svensk glädje i Warszawa.

Hur som helst, vi tar det från början. Jag och Jon landade i Polen redan på fredagen, men var ändå nära att missa startskottet efter att ha letat efter värdeinlämningen som arrangörerna placerat så långt bort från starten som möjligt. Vi hann lyckligtvis klämma oss in i startfållan med gott och väl 45 sekunder till godo.

Bron över floden Wizla passerades dubbelt.

Trots motvind, motlut och kullersten första delen av loppet kändes steget lätt och 3:35-farten bekväm. Redan här kände jag att perset från ifjol var i fara. Efter första fem km (18:05) vände vi ut på en avstängd fyrfilig motorväg med vinden i ryggen – en mäktig känsla. Nästa femma gick på 17:54 och lättheten höll i ända tills banans enda rejäla motlut, en cirka 500 meters uppförsbacke som jag var helt oförberedd på. Scenförändringen blev total och snabbt gick känslan från pigg till trött. Lyckligtvis belönades man strax efteråt av en lika brant nerförsbacke och på något sätt räckte det för att krafterna skulle komma tillbaka.

Detta maffiga kyrktorn var en gåva till Polen från Stalin när det begav sig.

Tredje femman gick på 18:11 och sista fjärdedelen, mestadels i kraftig motvind, tryckte jag på allt jag hade. Det räckte för att hålla uppe farten och fjärde femman landade på 18:08. När 20 km-märket passerades var det bara att dra ur proppen och försöka njuta av vetskapen att snart ha satt nytt personligt rekord. Strax passerade även Jon mållinjen på ett prydligt pers, 1:19.44. Jon gjorde 1:34 för tre år sedan – en rätt ok utvecklingskurva.

Nöjda grabbar någon timme efter målgång.

Visst, lite väl mycket gladpop i den här beskrivningen tycker en del av er, men jag passar på. Kan lova att det dyker upp en och annan mer destruktiv tävlingsberättelse längre fram.

Avslutar med lite blandade reflektioner:

Att börja resan med ett inställt flyg och som tack för det spendera tre timmar på Gdansk sunkiga 70-talsflygplats. +

Att hamna i ungdomskravaller i centrala Warszawa. +++

Att bo på 34:e våningen på femstjärniga Marriott Hotel till fyndpris (tack Jon) ++++

Att luncha i solen på Stare Miasto i Gamla stan ++++

Att bli uttittad av en ekorrefamilj när man byter till tävlingskalsonger bakom ett träd i en park +

Att bada bubbelpool, ångbasta och äta magisk hotellbrunch efter genomförd halvmara +++++

Våren är här! Idag sprang jag till jobbet i shorts. Finns en hel del intressanta aspekter med att springa till jobbet mitt i Stockholm city i morgonrushen. Mer om det i ett kommande inlägg.

Nu riktar vi istället blickarna hit. Mot Polen. Imorgon lyfter LOT Polish Airlines Boeing 737 till Warszawa med två svenska löpare i lasten. Målet är söndagens 7th Warsaw Half Marathon. En förhoppningsvis trevligt arrangerad halvmara med cirka 8000 löpare mitt i city och längs Wisla (ni kan väl era floder?).

Finns ju lite olika sätt att ta sig an en halvmara så här innan säsongen dragit igång. Man kan tro på att vinterträningen gett resultat och sikta högt, det kan bära eller brista - kanske nytt PB, kanske möta väggen vid femtonkilometerspasseringen och stapla i mål som en vrängd disktrasa (denna taktik kan ge en sluttid allt ifrån 1:16 till 1:25).

Eller så kan man se det hela som en trevlig utflykt och en del i uppbyggnadsträningen inför viktigare lopp senare i år (sluttid runt bekväma 1:22). Vilket alternativ jag väljer återstår att se.

Dock får vi hoppas att det inte ser ut som när Sian Welch & Wendy Ingraham försökte ta sig i mål VM i Ironman en gång i tiden. Kika på YouTube-klippet som har visats över 2 miljoner gånger här (varnar känsliga tittare).

Kom på i sista stund att mina tävlingsskor från förra året, Adidas Adios Pro, kanske inte var lämpliga att tävlingsspringa 21,1 km i. Plus att de aldrig har känts supersköna. Efter konsultation med gode Herr Bergstedt på Runners Store köpte jag ett par illgula Adidas Adios Hagio och kvällens inspringningspass gav mersmak.

Så här ser de ut. Mer komfort än Pron, men fortfarande väldigt lätta. Kändes ännu bättre i hög fart. Bådar gott får vi hoppas. 

Avslutningsvis. Idag damp inbjudan till Stockholm Halvmarathon ner i brevlådan. Lördag den 15 september. Då ska det springas riktigt fort. Banan är flack och sparringen är bra. Ett trevligt lopp som jag rekommenderar fler att anmäla sig till.