På X2000 mot ett soligt Stockholm. Känns som ett bra tillfälle att skriva ett litet blogginlägg. Det har hänt en del sedan sist. Först och främst. Livet med Levi har börjat och våra första veckor ihop har varit fantastiska. Levi visade sig inte bara vara en glad och trevlig liten krabat, utan även en sportkille av stora mått. Han verkar glädjas lika mycket som sin far åt OS-sändningarna.

Levi i favoritfåtöljen framför OS-sändningarna

Löpningen då. Av naturliga skäl inte lika prioriterad den senaste tiden, men jag har ändå hunnit med att vara skadad, bli nästan frisk, springa ett halvt millopp och ett helt halvmarathon.

Juni började illa med en fotskada. En tydlig smärta under höger häl, framför allt på morgonen dagen efter lite hårdare löpning. Diagnosen från Mattias på Naprapatlabbet var plantar fasciit - en överbelastningsskada i den så kallade senspegeln (plantarfascian) under foten. För att få bukt med detta behöver den inre vadmuskel aktiveras och jag blev ordinerad att trycka hårt med tummen längs med insidorna av underbenet cirka 20 minuter varje dag. Värre rehabövningar har man ju varit med om. Jag fick även rådet att lägga in benstyrka i träningsschemat. Mattias förklarade så här ”under löpning används enbart 40 % musklernas potential. Därför behövs styrketräningen för att provocera och aktivera musklerna ordentligt.”

Sen konstaterade Mattias att min rörlighet är under all kritik vilket han har helt rätt i. Herman Hedning framstår som en OS-gymnast i jämförelse. Blir nog illa tvungen att dra igång någon form av rörlighetsprojekt i höst.

I alla fall. Med tumtrycksträningen och benstyrkepassen har smärtan under foten varit under kontroll och det har till och med blivit två tävlingar.

Först ut var Grevskapsloppet på Visingsö utanför Gränna, med för året ny bansträckning som arrangörerna själva inte hade lärt sig riktigt. Efter 4 kilometer blev jag, jazz-Rickard och ett tiotal andra löpare visade fel väg i en korsning. Det dröjde ytterligare ett par kilometer innan vi blev stannade av en funktionärsbil och då var ju dagen förstörd. Den dryga halvmilen vi sprang kändes dock förvånansvärt lätt (var det konstant nerförsbacke?) och gick i 3:25-fart. Nåväl, för att få revansch åkte jag och jazz-Rickard till en annan ö nu i fredags. Närmare bestämt Kollandsö (utanför Lidköping) och Läckövarvet. Där signade jag upp för halvmaran och Rickard för 8,4 km-tävlingen. Jag ville veta var jag stod efter ett par månader av lite mindre löpträning och ett par veckors uppladdning med fika och glass.

Klings glass från Mariestad - världens godaste glass!

Och det blev ett ganska bra besked trots allt, även om benen tog slut med tre kilometer kvar. Fram till dess hade jag och två andra i täten rullat på ganska behagligt i 3:35–3:40-fart på böljande grusvägar i skön sommarvärme. Men utan direkt förvarning började baksida lår protestera och resten av loppet blev en k(r)amp. Jag stupade över mållinjen på 1.17:05 och en tredjeplats. Visserligen en minut sämre än i Polen i mars, men det känns ändå som om det ska gå att greja sub 1:15 den 15 september på Stockholm halvmaraton. Hur det gick för Jazz-Rickard? Jodå, han vann 8,4 km-tävlingen i överlägsen stil på 29:58 och fick med sig en fantastisk vacker (?) tavla hem!

Ingen brödrost, men väl en tavla som segerpremie för jazz-Rickard