"Egentligen är det svårt att kritisera ett band som Neverblue. Det finns nämligen ingenting som Neverblue gör fel. De fyra musiker som utgör Neverblue är alla kompetenta och Neverblue ligger långt före många andra band på samma nivå rent musikaliskt. Så varför når inte "Carry On" ända fram?
Musikaliskt rör det sig om någon typ av snällare punk, där det vassa och farliga har slipats ner och ersatts med något större, varmare och mer välkomnande, som passar för större scener. Själv tänker jag på en modern version av Bruce Springsteen & The E Street Bands LP "Darkness on the Edge of Town" från 1978, eller i The Subways bästa stunder. Det är stundtals vemodigt, som någonting i skuggan men som alltid erbjuder en hjälpande hand.
Vad gäller låtmaterial är det en väldigt stark och jämn skiva som Neverblue har skapat. Ingen av de åtta låtarna känns överflödiga eller oarbetade. Låtar som "Burning", "Sweet Embrace" och framförallt "Ocean" är starka låtar som har allt man kan förvänta sig av en poplåt. Sticket i "Ocean" är både genialt och otroligt intensivt. Resten av låtarna gör en såklart inte heller besviken, andra höjdpunkter är Christopher Lindéns vassa gitarrsolon i bla. titelspåret och "Feelings". Rytmsektionen bildar alltid en stadig men intressant grund och Pernilla Angervall gör en strålande jobb som vokalist.
So far, so good. Men... Det största, och egentligen enda, problemet med "Carry On" är att den verkar sakna tyngd. Den kraft och tyngd som rytmsektionen skapar live lyser med sin frånvaro på skiva. Utöver saknaden av tyngd är produktionen stundtals lite överflödig vad gäller tex. slagverk och körer, men detta är endast markeringar.
Som sagt, Neverblue gör ingenting fel, och "Carry On" lär inte göra någon besviken. Inte heller mig."
Linus Kuhlin
GBG New Wave
snowghoul
tangentwithtanner
izzy806
germansingergirl