maktlösheten härjar i vårt samhälle
just nu, i detta tillfälle
ingen förstår, är det så det är menat?
det är svårt att greppa när verkligheten skenat
tankarna är så ogreppbara
de halkar omkring, jag kan inte svara
vems är känslan som molar inom?
vem är det som ska tänka om?
När mörkret faller på
ska jag ändå fortsätta gå?
Jag vill lägga mig ned
ned ned ned
stilla stilla
skuggan av dagens kvalma ljus
faller nu ned över mitt inre hus
en dimma skyndar fram utanför
och den enda vägen ut
den går minut,
för minut










