Klisterklockan

If you want to take a break from reading books or short news flashes and spend some time digging into a variety of longer stories, this is for you.

English Time Magazine The Daily Beast Rolling Stone Magazine Esquire  Här har tidningen samlat sex av sina bästa reportage någonsin i sin helhet av bland andra Norman Mailer och Tom Wolfe.

The Economist Readers Digest The Atlantic The New Republic The New Yorker

Swedish Tidningen Det bästa Tidningen Café Gradvall Här samlar journalisten Jan Gradvall alla sina alster, karaktäristiska och alltid läsvärda.

Metros Peter Lindholm får här karriärens kortaste intervju. Den här dagen utövar nämligen Per Morberg Less is More. Otrevlig eller genial? Bedöm själva.

Text: Peter Lindholm Osympatisk, dumdryg och ondskefull. Under hela sin skådespelarkarriär har Per Morberg gestaltat obehagliga figurer. Men som brutal machokock i matlagningsprogrammet ”Vad blir det för mat” fick han i somras plötsligt känna på hur det är att bli folkkär. Fast han verkar inte vara särskilt glad för det när vi träffades över lunch. Känns det inte lite märkligt att plötsligt bli folkkär som tv-kock? – Ja, haha. Livet är märkligt, eller hur? Men hur känns det? – Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!

Det tror jag inte att du gör. – Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?

WERNER ASPENSTRÖM (1918-1997) Fyra dikter i urval.

Mätarlarven Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten: evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila. Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Höst De släpande dimmorna, morgon och afton. Där står den gamla eken och hostar. Hur lätt det var att andas den gången när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

Oktober Spindlarna lappar sina trasiga nät – du dröjer dig kvar i sommaren. Men vinden vrider sig sakta mot norr, även för astrarna återstår endast att dö. Och fastän elden knastrande brinner, känner du lukten av syra och svart gräs. En morgon vaknar du vid hundskall: oktober skäller som en raggig hund. Den ni väntar passerar inte förstäderna Som i den klara oktobernatten när de från norr kommande leoparderna genombryter horisonten och man samlas på torgen för att bedja eller endast för att tyst betrakta. Varför spärrar ni förstädernas gator?Den ni väntar passerar inte förstäderna.

Ordvitsandet är en ädel konst och som alla ädla konster kan den skärskådas in i minsta detalj. Journalisten och författaren Ulf Benkel ger oss här en grundkurs i en omtvistad typ av humor.

Ordvitsexperten Ulf Benkels vitsskola i tio steg: 1 ”Rena” vitsar Mening som kan tolkas på två sätt och är språkligt korrekt. ”De storvuxna enäggstvillingarna var jättelika.” 2 Vitsar med ”hittepå-ord” Låtsasord används då man inte får till ren dubbeltydighet. ”Hur många bor i Tyskland? Gör-many.” 3 Homofon-vitsar Ord som stavas olika men låter lika. Bäst i tal. ”Där uppe där det är tänt, där har jag släkt (släckt).” 4 Homograf-vitsar Ord som stavas lika men uttalas olika. Bäst i skrift. ”Trots att Sverige inte är en diktatur så är ändå många av uppgifterna på deklarationsblanketten förtryckta.” 5 ”Byggkloss”- vitsar Ord som går att sätta ihop och ta isär på olika sätt, genom att flytta bindestrecket. ”Att fixa väckningen på semestern är ofta en ren resursfråga (res-ur).” 6 Två blir ett – ett blir två Ord som i en mening används som två, eller tvärtom. ”Om man är i Japan och har ont om pengar så får man hålla i yen (igen).” 7 Frasvitsar Fasta fraser tolkas bokstavligt. ”Några demonstranter har lagt sig framför en bil. Polisen vet inte vilka som ligger bakom.” 8 ”Hack-i-skivan- vitsar” Samma, eller liknande, ord upprepas flera gånger, med hyfsat begripligt resultat. ”Jag står ut med att knycka stolar. Men palla palla pallar!” 9 Motsats-vitsar Bygger på motsatsord: ”Det är ju inte så kul om ens övergångsålder följs av en undergångsålder.” 10 Pseudo- synonymer Ord där enskilda beståndsdelar betyder samma sak, men helheten något annat. ”Är glädjedödare samma sak som lustmördare?”

Han är den svenske existensskildraren. Den svarta humorns svenska centralgestalt. Roy Andersson är namnet.

Want to read a book but don’t know which one to choose? Here are four sites that hopefully helps you out.

In the tech era infographics has become a very popular tool to spread ideas and information about almost anything. In this post i will give you all the tools you need to get inspired and ready to become an infotainment guru yourself.

Tools

Visme

Venngage

Easel

Visual

Infogram

Piktochart

WordArt

Tableau

Inspiration

Well Formed Data

Flowing Data

Coolinfographics

Infographiclist

Submit Infographics

Information is Beautiful

Daily Infographic

Visual Complexity

Data Visualizations

Only Infographic

Infographics King

Infographic Love

Infographic Plaza

Äntligen visar Klisterklockan upp en lista tänkbara punkbandsnamn med samma tåga som KurtSunesMedBerit och Hörförståelse. Använd de gärna. Mycket nöje!

TOMAS TRANSTRÖMER (f. 1931) Nobelpristagare i litteratur 2011 12 dikter i urval.

Svarta Vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.

Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

brottas på kajen

II

Mitt i livet händer att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet

virvlade snö i luften. Vintern hade kommit medan de låg hos varann. Natten lyste vit. Han gick fort av glädje. Hela staden sluttade. Förbipasserande leenden – alla log bakom uppfällda kragar. Det var fritt! Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro. Så tyckte han

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret Valv gapande bakom valv och ingen överblick. Några ljuslågor fladdrade. En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Dagsmeja

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer. Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall. Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig. Familjerna fick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge. Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse. Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna och solskenet fastnade på namnet VINTER och satt kvar där tills vintern var över. Ett stilleben av timmerstockar på snön gjord mig tankfull. Jag frågade dem: ”Följer Ni med till min barndom?” De svarade ”ja”. Inne blad snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk: vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det talade så sakta över snön. Men reaplanet nigande i sitt dåns kjolar fick tystnaden på jorden att växa i styrka.

Flygblad

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt. Fruktträd i blom, göken ropar. Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop hanterade av underjordens skygga besättning. Det är minuternas krig. Den gassande solen står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!

En dag skall vi lossna från allt. Vi skall känna dödens luft under vingarna och bli mildare och vildare än här.

Madrigal

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går.

Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats.

Då sätter sig skogen i rörelse.

Vi är inte utan hopp.

De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser.

På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.

Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper!

Det är vår och luften är mycket stark.

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Ensamhet

Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.

Bilen gled sidledes på halkan, ut

på fel sida av vägen. De mötande bilarna –

deras lyktor – kom nära.

Mitt namn, mina flickor, mitt jobb

lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,

allt längre bort. Jag var anonym

som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.

Mötande trafik hade väldiga ljus.

De lyste på mig medan jag styrde och styrde

i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.

Sekunderna växte – man fick rum där –

de blev stora som sjukhusbyggnader.

Man kunde nästan stanna upp

och andas ut en stund

innan man krossades.

Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn

eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss

och krälade snabbt tvärs över vägen.

En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den

flög bort i mörkret.

Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen

och såg hur någon kom genom snöyran

för att se vad det blev av mig.

II

Jag har gått omkring länge

på de frusna östgötska fälten.

Ingen människa har varit i sikte.

I andra delar av världen

finns de som föds, lever, dör

i en ständig folkträngsel.

Att alltid vara synlig – leva

i en svärm av ögon –

måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.

Ansikte överdraget med lera.

Mumlandet stiger och sjunker

medan de delar upp mellan sig

himlen, skuggorna, sandkornen.

Jag måste vara ensam

tio minuter på morgonen

och tio minuter på kvällen.

– Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

Ansikte mot ansikte

I februari stod levandet still.

Fåglarna flög inte gärna och själen skavde mot landskapet så som en båt skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.

Träden stod vända med ryggen hitåt.

Snödjupet mättes av döda strån.

Fotspåren åldrades ute på skaren.

Under en presenning tynade språket.

En dag kom någonting fram till fönstret.

Arbetet stannade av, jag såg upp.

Färgerna brann.

Allt vände sig om.

Marken och jag tog ett språng mot varann.

Dygnkantring

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet in.

Och intet hörs utom dropp från dunkla lövverk och det nattliga sorlet djupt i sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk, taggig.

Myran glöder i bergets skugga.

Fågel skrek!

Och äntligen.

Långsamt börjar molnforan rulla.

Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag

falla, glasklara genom åren. I dalen

flyger ögonblickets förvirrade

handlingar skränande från

trädtopp till trädtopp, tystnar

i tunnare luft än nuets, glider

som svalor från bergstopp

till bergstopp tills de

nått de yttersta platåerna

utmed gränsen för varat.

Där faller

alla våra gärningar

glasklara

mot ingen botten

utom oss själva.

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag

och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.

Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns

och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor

och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:

”Vi ger oss inte, men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen

där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom

men varje ruta förblir hel.

Andrum juli

Den som ligger på rygg under de höga träden

är också däruppe. Han rännilar sig ut i tusentals kvistar,

gungar fram och tillbaka,

Han har alltid läst böcker, i barndomen lånade han alla böcker som fanns på det lokala bibliotekets ungdomsavdelning. I litteraturens värld glömde han tid och rum och nu när han skriver själv så är målet att hans läsare ska göra det samma. Träugglan tog en pratstund med författaren Bengt-Åke Cras som gav sin syn på Barn- och ungdomslitteratur.

Berättandet har alltid funnits där, om det var sagor eller illustrationer spelade i de tidiga uppväxtåren ingen roll. Bengt-Åke Cras slukade i början all litteratur han kunde komma över. Han blev trollbunden och fick följa med på fantastiska resor i litteraturens vindunderliga värld. Dessa resor väckte en önskan om att själv få trollbinda andra. Tvåhundra böcker och tusentalet noveller senare, kan man nog säga att han lyckats. Annars skulle nog hans nu trettiofem år långa yrkeskarriär som författare ha slutat avsevärt mycket tidigare.

Välkända bokserier

Det hela började på bokförlaget Williams 1973, där man publicerade både vuxen och ungdomslitteratur. Där skrev han för båda grupperna och på så vis blev Bengt-Åke bekant med förlagskulturen men också vilka likheter och skillnader som fanns mellan barn och vuxnas sätt att läsa. Bengt-Åke säger att det egentligen inte är någon skillnad rent språkligt. – Till vuxna kan man lättare formulera sig i längre meningar men det är väl i princip det enda som skiljer.

Varför tror du då att Barn och Ungdomslitteraturen blev ditt specialområde? – Det är väl egentligen en slump men den främsta anledningen är väl att jag vill sprida den läsglädje som jag själv upplevde som barn.

Med detta i baktanke försöker han att alltid skriva med ett flöde i språket som lockar till vidare läsning. Det har läsarna av Bengt-Åkes böcker gjort, främst serierna om hockeyklubben Södergårdens HC och fotbollsklubben BK Pantern. Här får man följa de båda lagen och dess öden och äventyr, på och utanför planen.

En av de många böckerna i serien om Södergårdens HC.

Realismen ett framgångsrecept

När forskare den senaste tiden studerat barn och ungdomars läsvanor, så har en alltmer entydig bild målats upp. Läsning är inte längre något man ägnar sig åt i skolåldern. Bengt-Åke Cras är inte särskilt förvånad.

– Nu finns det ju konkurrens till läsningen som främst kommer ifrån datorer och TV. Att läsa var ju nästan det enda som vi hade att ägna oss åt när jag växte upp. När allt kommer omkring så är ju förmågan att läsa och skriva fortfarande lika viktig.

Trots den bistra sanningen så har Bengt-Åke inte gett upp, han får ofta positiv respons av barn och ungdomar genom mejl och i samband med föreläsningar på skolor. Han tycker att bara det är en bra anledning till att fortsätta sitt arbete.

Hur ska vi göra läsningen populär igen? – Genom att börja med högläsning i tidig ålder.

Hur ska en bra barn och ungdomsbok vara? – Man måste skriva om någonting som fängslar och övertygar läsaren om att det kan inträffa på riktigt. Böckerna jag skrivit om BK Pantern och Södergårdens HC är delvis baserade på min egen erfarenhet. Sen skadar det inte att krydda historien lite för att släppa lös fantasin hos läsaren.

Astrid Lindgren och Stieg Larsson inspirationskällor

Bengt-Åke Cras talar mycket om läsglädje och att fånga läsaren men hur går det till i praktiken när han skriver, vilka metoder använder han och varifrån hämtar han inspiration? Arbetsmetoderna är lika okomplicerade som hans litterära språk. – Jag sätter mig ner och skriver helt enkelt.

När skrivandet flyter på som bäst kan han känna den där känslan av att ryckas med i historien och glömma tid och rum, precis så som han vill att läsarna ska reagera på hans böcker. För närvarande håller han på att färdigställa den första delen i en ny serie fotbollsböcker. Inspirationen till Bengt-Åkes outtröttliga skrivande hämtas bland annat från den hyllade deckarförfattaren Stieg Larsson. — Jag läste hans böcker i somras och imponerades av flytet i språket och att det händer någonting hela tiden.

Sedan nämner Bengt-Åke personen som nästan inte får glömmas bort i sådana här sammanhang. Astrid Lindgren har betytt mycket för Bengt-Åke, och så här vill han beskriva hennes storhet. – Det är hennes lätthet och målande språk. Hon lyckas ta upp svåra ämnen på ett så okonstlat sätt. Man hör nästan hennes röst när man läser.

Alla är de unika men en sak har Bengt-Åke och hans förebilder gemensamt, nämligen förmågan att sprida läsglädje.

Denna intervju publicerades första gången i fanzinet Träugglan, våren 2008.

1998. Fotbolls-VM spelades i Frankrike. Sverige blev världsmästare i ishockey. Men det var handskarna som gjorde mig till Marco Pantani.

Det är inte sällan man hör människor tala varmt om prylar eller klädesplagg för att beskriva sin barndom. Prylar som då hade en viss attraktionskraft och status som aldrig syntes förblekna. Tiden hinner ju som bekant alltid ifatt, samtidigt som man själv blir äldre. 1980-talets axelvaddar är ett sådant exempel som nu inte är vad det en gång var. Då ett måste, nu en fashionabel antikvitet som en symbol för en svunnen tid. Med de tidiga Tv-spelen är det samma sak, skillnaden är så klart enorm mellan spel som då tog ungefär lika stor plats på en diskett som ett Word-dokument och nutidens extrema detaljrikedom. Likadant med dagens gränslösa integrerande, genom communitys som Xbox-Live och World Of Warcraft.

Varje årtionde har prylar som ses som monumentala och stilbildande för sin generation, likväl min egen, där många under en period i barndomen skötte ett eget virtuellt husdjur som kallades Tamagotchi. Även om den här typen av prylar inte ter sig så storslagna som de gjorde på tiden då det begav sig, så är det alltid de här sakerna som sätter spår och något man gärna pratar om med familj och vänner på ålderns höst. Jag tror inte att fingerlösa cykelhandskar är ett kärt och tidstypiskt plagg för mina generationsgelikar. Däremot så kläddes det par som inhandlades av mig i en leksaksaffär i Nässjö under högsommaren 1998, i ett för tiden modernt mönster. I alla fall om man håller sig till proffscyklisternas kreationer som under den här tiden dominerades av våghalsiga färger som rosa och limegrön, ett synnerligen effektivt sätt att särskilja sig ur de enorma klungorna av snurrande ekrar.

För mina vitblårutiga handskar med två gigantiska blemmor i rosa och lila hade matchat perfekt till dåtidens gigant Marco Pantani, vars signum var ett helrosa ställ som effektfullt kontrasterade en skinande kal hjässa. Hans mytbild stärktes dessutom för några år sedan då han sållade sig till Curt Cobains skara av stjärnor som överdoserat i ett badkar. Det är mycket möjligt att Marco Pantani hade en omedveten inverkan på min lockelse efter ett par anskrämliga cykelhandskar utan hela fingrar. Det var nämligen så att jag på tiden för mitt inköp hade gripits av en häpnadsveckande och senare ej återkommen träningsvilja.

Sommaren 1998 inackorderades jag en månad för träningsläger i småländska Nässjö. Dagarna spenderades i en idrottshall där fokus låg på att förbättra min benstyrka, balans och min alltför höga muskelanspänning. Det gick så pass bra att jag under lediga stunder funderade på att parallellt med den personligt utformade träningen, också förbättra min förmåga att köra rullstol. Passande nog hade jag de senaste månaderna blivit varse om ett för mig nytt fenomen, det var inte bara cyklisterna som använde den där häftigt funktionella detaljen som kallas fingerlösa cykelhandskar. Även mina äldre rullstolsburna kollegor hade till min fascination på senare tid börjat bära denna exotiska tingest för att skydda sina händer från brännsår.

Nu började jag tråna och fantisera om mig själv bärandes handskar som skulle hjälpa mig upp i hastigheter jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag skulle bli snabbare än någonsin och utan hinder ta mig an alla tänkbara utmaningar. Fantasierna kan alltså liknas vid de ”busterdrömmar” där man själv står i centrum som matchhjälte, i en final där man gjort det avgörande målet; drömmar som drabbar vilken fotbollsspelande yngling som helst.

Det fanns bara ett problem. Jag hade inte sett den här typen av cykelhandskar till försäljning i någon affär, men så en dag blev fantasierna verklighet. Under en tur ner till Nässjö centrum slog de ner som en blixt från klar himmel genom att ligga där förpackade i leksaksaffärens fönster. Jag bad mamma att stanna samtidigt som jag pekade och utbrast att de där ville jag ha. Mamma, som jag nu senare misstänker för att under den här perioden ha låtit mig genomgå en ekonomisk inlärningsperiod, sa klurigt att jag fick köpa dem för egensparade pengar. Om priset var hundra eller etthundrafemtio kronor minns jag inte, men i mitt huvud stod det i alla fall tidigt klart att jag tvingades göra vissa ansträngningar för att komma över det hett eftertraktade bytet. Jag började panta tomburkar och fler än så är inte minnesbilderna innan den stora dagen.

Det var än het sommardag, över tjugofem grader, och med en triumferande blick mottog jag handskarna från expediten. Därefter inleddes en tidsperiod som skulle kunna liknas vid sekvensen i filmen ”Notting Hill” där Hugh Grant demonstrativt visar sin ensamhet genom att gå genom ett London som skiftar mellan årstiderna. Det var i alla fall så det kändes för mig då jag tillbringande varenda ledig stund tillsammans med mina fingerlösa handskar, rullandes runt ute på den femtiometersslinga som var belägen runt en flaggstång på träningscentrets framsida. Vädret skiftade, men inte min motivation som räckte i timmar.

Frenesin i mitt rullande förorsakade visserligen ett antal blöta plagg, men vad gjorde det? Nu hade jag ju alla verktyg för att bli en framgångsrik atlet och dessutom såg det snyggt ut. Det faktum att handskarna var i vuxenstorlek gjorde att jag använde dem i många år framöver, men det var inte något som jag störde mig på.

Häftigast var istället de skinnbeklädda handlovarna som genom sitt syntetiska material kvarlämnade svarta spår på händerna. Nu skulle det ju synas vilken arbetsinsats som låg bakom den vältränade kroppen som behövs för att bli en framgångsrik idrottsman.

Det hade varit beviset för en trängsvilja som sedan länge sprungit mig förbi. Nu får de fingerlösa cykelhandskarna istället symbolisera min stolthet och strävan i att en gång ha försökt efterlikna Marco Pantani. Om inte annat kan det vara en bra historia att delge på ålderns höst.

Denna marginellt redigerade krönika skrevs som en skoluppgift någon gång under höstterminen 2008.

För snart exakt 50 år sedan hade filmen Dirty Harry premiär. Clint Eastwood, som tidigare mest spelat revolvermän i westerns, tog nu klivet in i samtiden i och med titelrollen som mordutredaren ”Dirty” Harry Callahan. Klivet var dock inte särskilt långt då Callahan — med sin karakteristiska .44 Magnum-revolver — är som teleporterad från vilda västern till en modern storstadsmiljö.

Harry Callahan är i ständig konflikt med sina överordnade inom San Franciscos polis och stadshus. Han får skäll för sina ”skjuta först, fråga sen”-metoder medan han själv är kritisk till hur brottslingar behandlas med silkesvantar och går fria på grund av teknikaliteter. Dirty Harry sätter därmed fingret på skillnaden mellan lag och rättvisa; där Callahans främsta fokus är rättvisa — det vill säga att folk ska få vad de förtjänar — vill hans chefer att allt ska skötas by the book, alltså enligt lagen som liksom alla mänskliga uppfinningar sällan lever upp till idealet.

Konflikten når sin kulmen i slutet av första filmen när Callahan — efter att skjutit ihjäl seriemördaren Scorpio — till synes säger upp sig genom att kasta bort sin polisbricka. Det är ett slut som antyder att vi har sett det sista av Callahan, åtminstone som polis. Men i uppföljaren Magnum Force är han tillbaka på jobbet som om ingenting har hänt, och därefter skulle det komma ytterligare tre filmer med Inspector Callahan.

De fyra uppföljarna lider av samma problem som exempelvis Rambo- eller Rocky-serien: Medan originalet var en genuint bra film framstår uppföljarna som B-filmer i jämförelse, och verkar mest ha gjorts för att dra in pengar. Den som gillar första filmen uppskattar nog ändå att få följa med på fler Callahan-äventyr, om än av lägre kvalitet. Det enda undantaget skulle möjligen vara den tredje filmens hafsverk, där Callahan för en gångs skull paras ihop med en kvinnlig kollega — en karaktär som är så tafatt att hon tycks ha skrivits för en Polisskolan-film snarare än en hårdkokt deckarrulle. Det är också i tredje filmen som Callahan uttalar sin tröttaste one-liner av alla; innan han spränger den sista skurken i bitar med en bazooka kallar han honom ”fucking fruit”, ungefär ”jävla bög”.

I likhet med Rambo-serien är uppföljarna till Dirty Harry betydligt mer skjutglada än originalet. Callahan åldras synbart under seriens gång och i sista filmen ser han ut att vara redo för sin guldklocka, men han är lika dödlig som alltid och bovarna faller som käglor inför hans framfart. Callahan utvecklas också till att påminna om en sorts James Bond-figur på så sätt att han ständigt måste försvara sig mot folk som vill ta kål på honom. En ofrivillig komik uppstår i fjärde filmen när Callahan får en uppsträckning av sin chef för att han ännu en gång har orsakat ett blodbad — trots att han bara försvarade sig mot ett angrepp. Callahan tycks också bara bli mer populär bland damerna ju äldre han blir. Likt agent 007 har han en ny romans i nästan varje uppföljare, vilket bildar en viss kontrast mot första filmen. I den nämner Callahan korthugget att hans fru dödades någon gång i det förflutna, och man får veta väldigt lite om hans privatliv.

I synnerhet de sista filmerna i serien är i mångt och mycket som vilka actionfilmer som helst, utan den särskilda ingrediens som fick originalet att sticka ut ur mängden.

Till uppföljarnas försvar kan det sägas att flera bra scener och repliker hade gått förlorade utan dem. Callahans kanske coolaste replik kommer först i fjärde filmen, Sudden Impact, när han ingriper i ett rån mot ett café. När Callahan i vanlig ordning drar sin handkanon och börjar skjuta ned rånarna grabbar en av dem tag i en kvinna och håller en pistol mot hennes huvud. Detta tror han ska få Callahan att backa, men han tror fel. ”Go ahead, make my day”, säger den ursinnige polisen, varpå den skräckslagne rånaren släpper sin pistol och ger upp. Här får vi också en inblick i Callahans psyke; han vill inget hellre än att klämma åt avtryckaren och tapetsera väggen med bovens hjärnsubstans, men förstår samtidigt att det måste vara motiverat ur lagens synvinkel.

I Magnum Force får vi just se hur Callahan skiljer sig från en simpel mördare — om än en mördare som står på ”den goda sidan”. Där ställs han inför en sammansvärjning av nykläckta motorcykelpoliser som helt enkelt söker upp och skjuter ihjäl brottslingar som lagens långa arm inte kommer åt. Medan Callahan inte sörjer denna ”dödspatrulls” offer kan han heller inte acceptera dess metoder. Systemet har sina brister, men tills någon kommer på något bättre får vi hålla oss till det, menar han. Det slutar med en konfrontation mellan Callahan och de unga poliserna där den äldre alfahanen gör processen kort med de fanatiska ungtupparna.

Trots att den första filmen kom ut för 50 år sedan verkar Dirty Harry-serien vara helt i samklang med tidsandan i dagens Sverige. Dirty Harry var en del av en konservativ backlash mot ett 1960-tal där en radikal vänstervåg svepte över USA och stora delar av övriga världen. En ny syn på brott och straff hade tagit fäste som lade tyngdpunkten på misstänkta brottslingars medborgerliga rättigheter och att dömda fångar skulle ”rehabiliteras” snarare än straffas, för att sedan slussas ut i samhället igen. Samtidigt hade hippiekulturen luckrat upp traditionella normer och fört med sig en gränslös hållning till sexualitet och droger. Resultatet, enligt högern, blev ett moraliskt degenererat samhälle där personer som borde skaka galler gick lösa på gatorna medan deras offer glömdes bort. Våldet i samhället ökade i takt med att tryggheten minskade. Således fanns ett behov av en Harry Callahan — en vit, reslig och traditionellt maskulin Übermensch som med sin enorma puffra och vilda västern-moral rensar hippiefästet San Francisco från gatans slödder.

I dagens Sverige har partier till både höger och vänster kommit fram till att det krävs ”hårda tag” för att komma till rätta med den grasserande gängkriminaliteten. Den socialdemokratiska regeringen skärper straffen, satsar på fler poliser, och drivs på av en högeropposition som vill gå ännu längre på den hårda linjen och skyller de senaste årens utveckling på vänsterns senfärdighet och naiva inställning till kriminalitet och invandring.

Ett svårslaget exempel på den blödiga attityden till kriminella är när dåvarande rikspolischef Dan Eliasson i tv säger följande om gärningsmannen i ett knivmord: ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma som han bär med sig?” Det är lätt att tänka sig vad Callahan hade tyckt om denna sentimentalitet och ömhet gentemot en person som just begått det kanske allvarligaste brottet som finns. Den djupt moraliske Callahan hade säkert också haft ett och annat att säga om den svenska vänsterns ofta upprepade förklaring att brottslighet orsakas av ”socioekonomiska faktorer”.

En annan som har dragit en parallell mellan Dirty Harry och svensk politik är Miljöpartiets Märta Stenevi. I en debattartikel i november 2020, ett par månader innan hon tillträdde som språkrör, opponerade hon sig mot ”populistiska förslag” om ”hårdare tag och längre straff”: ”Det är dags att konservativa partier slutar tävla om vem som är mest Dirty Harry och för allas vår skull tar ansvar för att krossa gängen, inte rättsstaten. Grön kriminalpolitik är kanske mindre macho, men desto mer effektiv.”

Det tycks som att Sverige nu mer än någonsin är redo för en egen Harry Callahan. Men har en sådan dykt upp i skönlitteratur, tv eller film? Så vitt jag vet är svaret nej. Kanske är det svårt att föra över en så typiskt amerikansk karaktär som Callahan till en svensk kontext. Kanske är han hjälten vi behöver, men inte förtjänar.

För att läsa mer om den politiska bakgrunden till Dirty Harry-filmerna, se boken Dirty Harry’s America: Clint Eastwood, Harry Callahan, and the Conservative Backlash av Joe Street.

Varför säger man ”tårta på tårta” när något är övermäktigt? Eller varför hävdar en bekymmersfri person att han ”har sitt på det torra” när det räcker med att säga att han klarar sig? De så kallade idiomen är språkets färgpensel och används för att ge liv åt språket och dölja talarnas brister.

I boken ”Världens dåligaste språk” redogör Fredrik Lindström för hur vi använder språket som det yttersta verktyget för kommunikation med omvärlden men det är också med hjälp utav det som vi tolkar världen omkring oss. Så långt är alla på det klara med språkets betydelse för mänskligheten men ändå är vi nog många som slagits av tanken att mycket av det vi säger känns ofta ganska ologiskt i sammanhanget där det används.

Ibland hör man någon säga att den har ”fixat biffen” trots att uttrycket inte på något sätt syftar på en kulinarisk prestation. Två andra välkända idiom är ”att ta sin Mats ur skolan” som ungefär betyder detsamma som att ge upp och ”På något vänster” som ju bekant är ett annat sätt att uttrycka det hoppingivande uttrycket ”På något vis”.

Frågan varför vi använder oss av den här typen av begrepp och var de kommer ifrån kvarstår dock. Lindström hävdar i sin bok att metaforiska uttryck som förslagsvis idiom uppkommer då vi saknar ord för något vi vill uttrycka, för enkelhets skull drar vi således gärna paralleller till sådant som vi redan känner till och därigenom har vi fyllt den språkliga lucka som vi för stunden kände ett behov av att använda.Denna teori låter rimlig enligt Erika Lyly, språkvårdare på Språkrådet men samtidigt framhåller hon ytterligare en förklaring till ett idioms uppkomst.

– Vi människor leker ju gärna med orden på ett sätt som i slutändan också gynnar språkets utveckling. För det vore inte så kul om vi bara hade en grunduppsättning ord att använda, allting handlar i slutändan om vår egen lekfullhet.Alltså är det logiskt att tro att idiom som att ”fixa biffen” eller att ”bita i det sura äpplet” har vuxit fram efter framsteg och bakslag i vardagen men Erika Lyly på Språkrådet hävdar att majoriteten av svenskans idiom har ett bibliskt ursprung.– De flesta idiom härstammar från bibeln eller är på annat sätt formade utefter historiska händelser, det är exempelvis förklaringen till varför vissa kan uttryck kan vara regionalt betingade. I Österbotten där jag kommer ifrån används andra idiom än på Gotland och vice versa. En av bibelns mest välkända idiom ”Öga för öga, tand för tand” är bara ett i en lång rad idiom som med sin mustiga utformning ger liv åt det svenska språket. Erika Lyly anser dock att idiomen kan fylla en välbehövlig funktion än som bara en språklig pensel, speciellt i situationer som allmänt anses vara lite tabubelagda.Därför är det delvis ingen slump att det finns drygt ett tiotal olika uttryckssätt att välja bland när man talar om en berusad person.– Man kan exempelvis vara ”rund under fötterna”, ”på kanelen”, ”på lyset” eller bara full men i den här sortens tabubelagda och ofta lite skamfyllda situationer så kan idiomen bidra med en nedtonad och på händelsen förmildrande effekt.

Idiomen fungerar alltså med en lindrande effekt på infekterade samhälleliga fenomen men också som ett verktyg för att förklara och nyansera vår världsbild. Denna metod berikar språket och därigenom naturligt nog också oss talare som ständigt hjälper språket att anta nya dimensioner, det kan vi till mångt och mycket tacka idiomen för och det är ingen tvekan om att det passar språket som ”hand i handske”.