- känslobomb

Jag försöker med allt, jag försöker få dig att förstå vad du håller på att förlora. Att du inte behandlar mig väl.

Jag står inte ut längre, vi måste låta varandra gå.

Men sanningen är ju den att jag har inte mått såhär dåligt på flera år. Det är som att man tryckt på ”play” och allt det som var då, alla tankar och beteendet startats som att jag bara hade pausat för en ciggpaus i filmen liksom.

Men det blir väl kanske så, bland allt elände så tappar man gnistan mellan varandra. Man lever inte längre som att man ska vara förevigt utan håller ihop för dagen.

Jag har brutit så många löften mot mig själv ihop med dig. Tappat bort mig själv och mina gränser.

”Jag vill vara med dig föralltid” säger han och kysser mig lätt. Jag hör vad han säger men kan inte riktigt känna innebörden av hans ord. Ständigt är han vid min sida men samtidigt så är det som att vi befinner oss på två helt olika platser. Som att där finns en distans mellan oss. Där vi inte riktigt är sammankopplade med varandra. Han kysser mig och säger att han älskar mig, samtidigt som det känns som att allt annat än jag är det viktigaste för honom. Som att han alltid vill stressa ifrån mig. Jag försöker prata, prata om livet, prata om vardagen men får till svar ”jag lyssnade visst inte”

Men det är nog inte han det är fel på, och inte heller mig. Det handlar bara om att vi inte är kompatibla med varandra, men det väljer vi att blunda för. Nog kommer det att komma ifatt oss en dag, men låt oss blunda ett tag till.