livet e en fest

Flera månader går. Men igår freaking ringde jag. Sa att jag mest ville be om ursäkt. För att jag inte alls har hört av mig. Att jag verkligen har velat och behövt, men inte vågat. Det har inte gått alls. Förväntade mig att få svaret att det har varit ganska jobbigt, men blev överröst av sådan genuin glädje och pepp, att jag direkt kände tårkanalerna fyllas och så mycket oro och tyngd lätta från min kropp. Det är okej, sa du. Du är stolt över att jag har överlevt och att jag nu vill börja att tända min livseld igen. Fy fan, vad fint det kändes att ringa.

:/

Nu har jag legat på latsidan i ytterligare fyra år, men mindes direkt när jag lade upp de första maskorna varför jag alltid har älskat att sticka. Nu satsar jag på ett par sockor, men mitt ~~Stora Mål~~ är att sticka en kabelmönstrad tröja till Nils i julklapp;O

:'(

Lilla söta vännen. Vi är jämt sjuka, det är så synd om oss <33

Maja kom hem och räddade mig från att gräva ned mig i synikervrån. På det korta dygn som vi sågs så hann vi med allt det vi ville och som jag verkligen behövde - visa varandra nya låtar som vi hittat och uppskatta dem tillsammans. Prata om hur stora mina bröst har blivit (det är fan det oändligaste jävla samtalsämnet) och känna lite på dem. Träffa gamla vänner på Pitty och prata lite mer om mina bröst. Sova bredvid varandra och vakna till strålande sol. Förföra henne med prat om min absoluta favoritfrukost, för att därefter bjuda henne på den. Hon föll direkt, hänförd ända in i benmärgen. Jag känner mig riktigt nöjd. Att någon totalt älskar maten jag lagar ger mig samma känslor som när jag förstod att Nils var kär i mig (score). Till sist satt vi på café i flera timmar och skrev listor tillsammans. Så himla härligt ooooooooh vad jag älskar henne faktiskt

Det bästa jag vet: utomhus tillsammans med dig. Du snajdar upp en flöjt ur fickan och spelar och jag skriksjunger till, medan vi går genom skogen. Kärlek gentemot dig, solen, luften

Jag går ut en grå eftermiddag i december. Jag och pappa. Allt är i ett totalt lugn. Talgoxarna kvittrar stillsamt i skogarna. Det är frostigt och jag kliver på vattenpölar som har frusit till is. Fnissar kort åt att mönstret på isen är riktigt vackert och att isen faktiskt är snyggare än mig. Det knastrar tillfredsställande under kängorna och vi fortsätter över åkrarna. Här spricker plötsligt molnen upp och solen tar över allt, hela synfältet. Jag kisar med ögonen och stannar och försöker titta upp för att se om jag kan få se en skymt av det numera sällsynta blå. Det gör jag. Mina ögon vänjer sig vid solljuset och jag går vidare. I vanliga fall vet jag att jag skulle le åt det passerade ögonblicket, åt solen som plötsligt uppenbarade sig och entrade varenda vrå i kropp och sinne, värmde kinder och näsa, lät vattnet glittra. Men jag ler inte idag, inte ens åt solen. Det gjorde snarare ont i mig att se det hela. Jag vet inte varför, det är oförklarligt, men det värkte i hela mig och värken slutar inte att kännas på hela dagen. Jag tar en längre tur än pappa, går ned till sjön för att testa på mina första steg på isen den här vintern. Det är riktigt dumt, men det känns bra att göra det just då, för solen är påväg ned och jag vill se henne försvinna och hoppas på att hon tar smärtan med sig. Det gör hon inte. När jag kommer hem har det mörknat helt och det är svindlande stjärnklart så jag lägger mig på gräsmattan och tittar upp. Tänker att “när till och med solen gör ont, då gör det ont”.

I know it's not possible to watch it on your phone BUT grab your computer and come along with me and Corinne to Norway ok???? <3333

Första dagen i Sverige vaknade vi upp av att ett tiotal renar vandrade omkring utanför bilrutan. Det var magi, och vi var så glada över att vara hemma igen. Ren harmoni spred sig i våra små pygmékroppar och vi vandrade lugnt och stillsamt över Grövelsjöfjällen och småpratade om hur bra vi hade det. Förkylningarna var inte nådiga, men vi pausade ofta och åt mintkrokantchoklad och drack vatten från bäckar. Andades så ofta vi behövde. Solen sken och världen var knalligt vacker, fjällbjörkarnas gula löv kontrasterade mot det röda och gröna täcket blåbärsriset bildade. Allt var så bra som det skulle kunna vara. Det är fint att minnas saker som dessa.

En sen eftermiddag blev vi less på de norska vägarna, vars skyltar var helt efterblivna. Jag frågade “Ska vi åka till Sverige? Fan. Jag skiter i att vi kommer fram mitt i natten, jag orkar köra. Vi kan vandra lite i de svenska fjällen också. Är du på?” Varpå du svarade “Gud vad skönt att du säger det. Jag tänkte samma sak!!!!!!” Och vi skrattade, för vi tänker ju alltid samma sak. Natten var den hemskaste och den underbaraste någonsin. Dödsångesten varvades av frenetisk lycka från att i den ena stunden åka på smala, smala vägar där lastbilar dyker upp bakom ett krön i alldeles för hög hastighet för att i nästa stund åka över ett fjäll under en helt stjärnklar himmel och en fullmåne som lyser upp snötäckta fjälltoppar. Klockan slog halv tre på natten när vi äntligen såg gränsen och skylten där det stod SVERIGE. På högsta volym slog vi igång vår absoluta favoritlåt (The Youth - MGMT), slängde upp bildörrarna, tände tomtebloss och dansade och skrek av lycka i månskenet och visste att vi nu var på trygga vägar.

Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig

Aldrig har jag på vackrare ställen diskat undan frukostdisken. Aldrig vill jag diska undan frukostdisken på några andra ställen heller.

Vi lagade rykande het soppa som vi njöt av i iskylan, och kokade sedan te som vi drack medan vi tittade på solnedgången från en klippa. Vi lyssnade på jazz, satt inlindade i en filt och pratade om drömmar. När solen gått ned och stjärnorna börjat lysa så gick vi ut på myren och lade oss för att försöka absorbera hela den vackra världsrymden. Vi såg tre stjärnfall och talade om hur mycket vi älskar varandra och vi båda visste att vi kommer att minnas hela den här kvällen, in i detalj, för resten av livet.