Aaaaaahhhhhhhhhh vafan
Jag ringer idag. Eller? Nej. Gör jag det? Jag vÄgar nog inte. Varför? Det Àr min bÀsta vÀn. Jag har ringt hundratusentals gÄnger förr. Det Àr inga problem. Jag ringer idag.
Eller? Nej.
Hej! Kan jag ringa imorgon? Vad bra. Jag ringer imorgon. Eller? Nej. Fy. Jag mÄr inte bra alls. Jag vill inte ringa dÄ.
Hon tycker nog att det Àr jobbigt att du mÄr dÄligt, tror jag. JasÄ. Ja, men. Jag ringer idag, idag mÄr jag bra. à h fyfan. Skojaaaaaa. Jag ringer inte idag. Jag mÄr Ät helvete. Har du pratat med henne nÄgonting under den senaste tiden? Ja. Nej. Nej. Men jag ska, idag. Eller? Ska jag? NÀe.
Flera mÄnader gÄr. Men igÄr freaking ringde jag. Sa att jag mest ville be om ursÀkt. För att jag inte alls har hört av mig. Att jag verkligen har velat och behövt, men inte vÄgat. Det har inte gÄtt alls. FörvÀntade mig att fÄ svaret att det har varit ganska jobbigt, men blev överröst av sÄdan genuin glÀdje och pepp, att jag direkt kÀnde tÄrkanalerna fyllas och sÄ mycket oro och tyngd lÀtta frÄn min kropp. Det Àr okej, sa du. Du Àr stolt över att jag har överlevt och att jag nu vill börja att tÀnda min livseld igen. Fy fan, vad fint det kÀndes att ringa.











