Joe Marmalade

Få saker får det att pirra till i magen på politiska kommentatorer som en ny opinionsundersökning att sätta tänderna i. Likt en spågumma petar de fingrarna djupt i den politiska kaffesumpen och slänger ur sig vilda spekulationer som vore det strålat in i deras huvuden direkt från en högre makt.

Det som möjligtvis kan konkurrera om att ge politikspanarna ståpäls är en gammal hederlig regeringskris. Aldrig har det funnits ett mer gyllene läge att med säker stämma deklarera vad precis alla borde ha gjort annorlunda.

Så föreställ er bara den jackpot det innebär när de två sakerna kombineras.

Häromdagen var det Lena Mellin på Aftonbladets tur att låta ögonen lysa mjölkvita och spana in i etern. Och resultatet blev ett politiskt horoskop dränkt från ingress till byline i tveksamma slutsatser och genomskinlig partiskhet. Låt oss ta en närmre titt!

Förtroendet för V-ledaren Nooshi Dadgostar har gått som en raket under denna korta period. Andelen som har stort eller mycket stort förtroende för henne har ökat med hela sju procentenheter under denna korta tid. Nu har 39 procent, nästan fyra av tio, stort eller mycket stort förtroende för henne.

Förtroendet för Vänsterpartiets partiledare har skjutit i höjden efter att hon tog ställning mot marknadshyror. Det här var något Vänsterpartiet hade lovat att göra sen länge, och att en politiker faktiskt gör vad de lovat är uppenbarligen något som uppskattas av många väljare. Det här är ärligt talat en ganska enkel analys att göra. Men den verkar inte passa in i Lena Mellins världsbild, för hon väljer istället en annan väg.

Man kan tycka att det är märkligt eftersom det var Vänsterpartiets motstånd mot ett utredningsförslag om fri hyressättning i nybyggda hus som utlöste den nuvarande krisen och att regeringen röstades bort. Många väljare anser att det är rent trams. Men trots det ökar förtroendet för Dadgostar.

Trots att Lena Mellin alltså sitter på facit - att det Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet gjorde var enormt populärt bland deras väljare - så väljer hon att kasta bort det till förmån för att påpeka att många väljare faktiskt tyckte att det var tramsigt. Istället för att fundera på varför förtroendet ökar gör hon poängen att det inte borde öka.

Om jag vore en cyniker hade jag kanske sagt att Lena Mellin är mer intresserad av att uttrycka sin egen åsikt än att skildra verkligheten här. Men låt oss istället gå vidare och se vad mer för guldkorn vi kan gräva fram.

Det gör det också för statsminister Stefan Löfven. Under den senaste veckan, sedan han röstades bort för att en majoritet i riksdagen saknade förtroende för honom, har hans förtroende stärkts hos allmänheten med två procentenheter.

Här görs ingen analys alls, vilket kan tyckas märkligt. Ungefär lika märkligt som det kan tyckas att Löfven stigit i förtroende trots att han röstats bort från sin position som statsminister. Kanske kände Lena inte att hon hade någon bra analys här och gav istället bara upp.

En intressant sak att ta upp här är konceptet felmarginal. En sak som ni kanske inte vet om mig är att jag pluggade journalistik en gång för ungefär fyra miljarder år sedan. Jag var visserligen en absolut bedrövlig student som snubblade mig genom mina tre år på universitetet och sedan direkt gav upp på idén att bli journalist, men någonstans långt bak i huvudet minns jag fortfarande lektionerna i statistik.

När man gör en statistisk undersökning är det sällan möjligt att fråga hela populationen man vill dra slutsatser om. Demoskop, som utfört den här opinionsundersökningen, har exempelvis inte frågat alla tio miljoner invånare i Sverige om deras åsikt om partiledarna. Istället har de frågat 1184 personer, och extrapolerat statistiken från svaren de fick.

Man kan så klart inte veta säkert att de 1184 personerna är ett perfekt genomsnitt för det svenska folket, så därför måste man räkna med en viss felmarginal. Aftonbladet har inte valt att publicera någon information om undersökningens felmarginal, i alla fall inte i den här texten, vilket tyvärr är vanligare än man skulle önska i tidningsbranschen, men lite googlande tog mig till Demoskops egen sida om felmarginal.

Säg att skattningen av sympatierna för ett visst parti är 18 % i ett urval om 1000 personer. Det ger en felmarginal på +/- 2,5 %. Felmarginalen kompletteras med något slags sannolikhetsutlåtande, en konfidensnivå. Ofta är denna nivå satt till 95%. Det betyder att om undersökningen upprepades många gånger skulle felmarginalen skriven som ett konfidensintervall 18% +/- 2,5 % innehålla det sanna värdet i 95 % av fallen.

De räknar alltså med en felmarginal på 2,5%, med en konfidensnivå på 95%. När jag gjorde en egen uträkning via en tjänst online så fick jag det till 3%, men jag är ganska dum i huvudet, så jag kan inte svara på vem som har rätt. Oavsett om felmarginalen är 2,5% eller 3% så är den dock högre än den rapporterade ökningen med två procentenheter för Löfven. Vilket betyder att den siffran är helt meningslös, något man tycker att en professionell journalist som Lena Mellin borde veta.

Har förtroendet för Löfven ökat? Kanske. Men statistiken som Aftonbladet har kan inte användas för att dra den slutsatsen.

Förlorat på regeringskrisen har däremot Centerledaren Annie Lööf gjort. Väljarnas förtroende för henne har minskat med tre procentenheter på drygt en vecka.

Tre procentenheter är precis över felmarginalen som Demoskop anger, så låt oss anta att förtroendet faktiskt har sjunkit för Annie Lööf, även om det är ganska osäkert. Vad kan då detta bero på?

Förklaringen kan vara hennes motstånd mot allt samarbete med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Hon kan framstå som alltför principfast.

Slutsatsen att det är Annies Lööfs överdrivna principfasthet som gjort att hon fallit i allmänhetens ögon är bara möjlig om man ignorerar det faktum att Nooshi Dadgostar fått ökat förtroende just tack vare sin principfasthet. Som tur är har Lena Mellin gjort precis det, så här finns ingen logisk inkonsistens att hitta.

Det kan så klart vara så att det faktiskt är ovilligheten att samarbeta med båda SD och V som satt henne i skiten, det låter för mig som en inte helt otrolig analys faktiskt, men om det är så så skulle jag inte säga att problemet var hennes principfasthet. Om jag skulle gissa skulle jag istället tro att problemet är det konsekventa likställandet av de två partierna som folk nu börjar tycka skaver.

Men vi är inte här för att diskutera vad jag tror, det här är Lenas tid att skina.

Tappat har också Moderatledaren Ulf Kristersson gjort. Han förklarade att det var omöjligt för honom att väljas till statsminister efter att ha funderat på saken i mindre än två dygn.

Förtroendet för Kristersson har under den senaste veckan minskat lika mycket som den ökat för Stefan Löfven, två procentenheter. Men Kristersson är fortfarande den partiledare som flest väljare har stort eller mycket stort förtroende för.

Här har vi igen ett fall där ändringen faller inom felmarginalen, så vi borde helt bortse från siffran. Men det har inte Lena Mellin gjort, så det är fortfarande intressant att ta det i beaktning när vi tänker på hennes övergripande analys. Om det nu faktiskt var så att Ulf hade fallit i opinionen så går det ju lite emot Lena Mellins tankar om att det skulle vara Annie Lööfs principfasthet som var problemet, eftersom Kristersson helt saknar principer.

Det kan ju fortfarande vara så att det är Kristerssons principlöshet som gjort honom så populär som han är, och att det är andra saker som nu ställt till det (eller inte ställt till det, siffrorna är som sagt fortfarande inom felmarginalen), men nog känns det lite som att Lena mest gissar här.

Vilket ju så klart är precis vad hon gör.

Nooshi Dadgostar når tre toppnoteringar i den här mätningen. Hon är för det första den partiledare som de kvinnliga väljarna just nu har det högsta förtroendet för. För det andra är hon den partiledare som den yngsta väljargruppen, under 30 år, har högst förtroende för. Det kan bero på frågan hon tagit stridit för eller snarare emot, fri hyressättning. Den frågan är större och viktigare bland de yngre väljarna än bland andra.

Ding ding ding! Det känns kanske lite märkligt att det tog så här lång tid innan Lena Mellin nådde slutsatsen att väljarna gillar en politikers politik, men jag är bara glad att hon till slut hittade hit. Grattis Lena!

Dadgostar är dessutom den partiledare som lägst andel väljare saknar förtroende för. ”Bara” en fjärdedel av väljarkollektivet saknar helt förtroende för henne. Samma siffra för Nyamko Sabuni (L), som ligger sämst till, är 64 procent.

Tänka sig, trots att “många väljare”, enligt Lena Mellin, anser att V:s handlingar är “rent trams” så är det väldigt få som inte har förtroende Dadgostar. Det är ju rent av chockerande.

Stefan Löfven ligger femma i partiledarnas förtroendeliga. Statsministern borde ligga högre men har alltså stärkt sin ställning något sedan han röstades bort.

Det har han alltså inte.

Noteras bör dock att det är fler som helt saknar förtroende för Löfven, 52 procent, än som har det, 35 procent.

Hälften av alla manliga väljare har stort eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson (M), något färre än för en vecka sedan. Det är där han har sin starkaste supportergrupp. Annie Lööf har alltså tappat förtroende i hela väljarkollektivet men allra mest bland männen. Där kan man tala om ett ras, nio procentenheter på bara drygt en vecka. Kanske retar hennes principfasta hållning upp dem?

Lenas något inkonsekventa hållning tidigare får här kanske sin förklaring. Det är så klart män som hatar principfasthet. De ser något med principer och börjar genast tugga fradga, slå näven i bordet och hoppa upp och ner i rent raseri.

Men Lööf har också tappat stort bland väljarna under 30 år under den senaste veckan, fem procentenheter. Förklaringen kan vara samma som för Dadgostars uppgång - hyresfrågan. En varningsklocka för Lööf borde det också vara att hela 60 procent helt saknar förtroende för henne. Bara Nyamko Sabuni och Per Bolund (MP) ligger sämre till.

Liberalerna med Nyamko Sabuni i spetsen bytte sidan i politiken samma dag som Stefan Löfven fick sparken av riksdagen och den förra Demoskopmätningen gjordes. Sedan dess har förtroendet för henne ökat något, med två procentenheter. Hon ligger inte längre sist i förtreondeligan. Bara näst sist. Vi får se om trenden är bestående.

Återigen pratar vi här om en ändring med två procentenheter, vilket är inom felmarginalen och kan ignoreras. Men att byta sida i politiken är antagligen principlöst nog för att ökningen ska passa perfekt in i Lena Mellins världsbild.

En solklar vinnare på regeringskrisen är alltså Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Av huvudrollsinnehavarna har också Stefan Löfven gynnats. Medan förtroendet för Annie Lööf och Ulf Kristersson har minskat.

Av de fyra partiledare som Lena Mellin lyfter fram i sin slutsats är det alltså bara två vars popularitetsförändring faktiskt är statistiskt säkerställd, och den ena av dem bara precis. Men sådana detaljer kan vi så klart inte låta stå i vägen när vi plirar i spåkulan.

Jag har en teori om att politisk analys har en degenerativ effekt på den mänskliga hjärnan. Jag har inga direkta belägg för den teorin, men det känns väl ganska passande i sammanhanget.

“Varför kan jag inte få felköna transpersoner?” frågar sig Helena Granström i en text på Expressens kultursidor. Hennes text erbjuder ett smörgåsbord av gamla transfoba käpphästar och bidrar med väldigt lite nytt till debatten som fått ny fart i kölvattnet efter Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens”.

Det brukar sägas att fakta inte bryr sig om dina känslor, men Helena Granström går ett steg längre och bryr sig varken om fakta eller känslor. Diskussioner om sakfel eller bristande empati är enligt henne oviktiga, istället bör vi diskutera runt det och fokusera på bokens kärnfråga, som hon beskriver som “hur vi som samhälle kommit att gå från en syn på genus som social konstruktion, till en syn på genus som som absolut och okränkbar essens”.

Det är lätt att missa den lilla retoriska fint hon gör här, men genom att slå fast att den syn hon och Ekis argumenterar mot är vida accepterad av “samhället” placerar hon sig själv som en underdog, en tråd som löper genom texten. Helena är allt bra modig som vågar stå upp mot det elaka trans-etablissemanget. För vi vet ju alla att transpersoner är en otroligt privilegierad klass år 2021.

Helena tycker att det är jobbigt att personer som bara vill diskutera huruvida transpersoner faktiskt är könet de är anklagas för att gå till angrepp på ”extremt utsatta människor”, en term hon valt att sätta inom citationstecken. Det faktum att transpersoner alldeles uppenbart är en extremt utsatt grupp, det har ingen plats i den här diskussionen.

Ett exempel på hur det egentligen är debattörer som Helena som är de mest utsatta i den här debatten, är att Kajsa Ekis Ekman en gång inte fick föreläsa för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige efter att hennes bok kommit ut. Helena beskriver Roks som “ett nätverk som alltså organiserar kvinnojourer”, och det är visserligen korrekt, men sättet hon skriver det har också som syfte att påpeka det, enligt henne, bisarra att en kvinnojour inte accepterar transexkluderande retorik. 

Själv tycker jag att det känns ganska självklart att någon som inte anser att en hel underkategori av kvinnor faktiskt är kvinnor, inte ska föreläsa för en kvinnojour. Men det är kanske bara jag.

Att transpersoner, bara genom att existera, argumenterar för kön som en “okränkbar essens” är en myt som fortsätter återkomma. Den okränkbara essensen tycks sällan tas upp av transpersoner själva, utan det är istället kritikerna som gång på gång ålägger dem den åsikten, uppenbarligen omedvetna om att transpersoner inte är någon monolit som alla delar samma åsikter om vad kön är.

Men låt oss för tillfället acceptera Helenas premiss. Synen på genus har av “samhället” kommit att skifta från att vara en social konstruktion till en okränkbar essens. Okej. Det logiska resultatet av det borde väl i så fall vara att könskorrigerande behandlingar helt övergavs, eller? Och eftersom transvården fortfarande tillhandahåller könskorrigerande vård, tyder inte det snarare på att deras syn på kön faktiskt är ganska materialistisk?

Helena verkar tro att erkännandet av transpersoners blotta existens på något vis negerar idén om att vår syn på kön är formad av kulturella könsstereotyper. Vilket det alltså inte gör. Vi är alla, oavsett var vi befinner oss på könsspektrat, påverkade av samhällets syn på kön, och det är det ingen som förnekar. Men det förändrar inte heller det faktum att transpersoner fortfarande existerar. 

Det verkar som att vad Helena försöker säga att om vi levde i ett samhälle utan könsstereotyper så hade det inte funnits något behov för någon att transitionera. Och kanske har hon rätt om det, vad vet jag. Men vi lever inte i det samhället, och så länge hon inte har en plan för att få oss dit inom de kommande sex månaderna eller så, så kommer könsbekräftande medicin fortfarande vara nödvändigt för att rädda liv.

Helena frågar sig om hon också ska behöva genomgå en könskorrigerande behandling eftersom hon inte tycker om hur samhället behandlar kvinnor. Och om det är en farhåga hon har kan jag förstå att trans-debatten känns väldigt akut för henne. Men vilken tur att jag då kan stilla den oron. Nej, Helena, du behöver inte genomgå en könsbekräftande behandling om du inte vill. Om du vill fortsätta leva som kvinna är det helt och hållet upp till dig. Att du som cis-kvinna skulle tvingas att genomgå en transition är snarare att jämföra med att som transkvinna förnekas en transition. Istället för att som cis-kvinna försöka projicera dig själv på transmän kanske det vore mer givande att försöka sätta dig i en transkvinnas skor. Hur skulle det kännas för dig om du tvingades att leva i en mans kropp?

Både Helena och Kajsa Ekis Ekman verkar ha en stark oro över att transition ska tvingas på människor. Citatet ”då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.” är onekligen slående, men vem är dessa “man” som springer runt med skalpellen i högsta hugg och inte vill något hellre än att hugga penisen av pojkar i klänning? Sist jag kollade krävdes månader av utredningar innan ens de första stegen av en hormonbehandling hamnade på bordet.

Det känns som att Helena vet väldigt lite om den faktiska verkligheten som transpersoner lever i. Vad som faktiskt krävs för att tillåtas genomgå könsbekräftande behandling. Effekterna av att nekas tillgång till den behandlingen. Hon kallar det empati att oroa sig över biverkningarna av behandlingen, men har av allt att döma inget intresse av att lyssna på de hon säger sig sympatisera med. 

Särskilt mycket empati tycker jag mig inte finna i texten när hon går vidare och slår fast att det faktiskt inte är kränkande alls att kalla alla personer med penis för man, och alla personer med livmoder för kvinna. Det är enligt henne helt i linje med vad den feministiska rörelsen alltid velat. Att kalla transkvinnor för män och transmän för kvinnor är enligt en logik jag själv har svårt att följa tydligen en del av “feminismens kamp för att skilja könsroller från könsorgan”.

I slutändan argumenterar Helena här om en slags köns-metafysik. Transpersoners hela existens reduceras till en tanke-övning, en abstraktion. Hon slår ut med armarna och frågar sig hur det kan vara hotfullt att insistera att den som har livmoder ska kallas kvinna och den som har penis är en man. I hennes teoretiska ramverk är det inte det minsta hotfullt! Men kanske skulle Helena kunna lägga några minuter på att googla “trans panic” och läsa om det våld transpersoner utsätts för och hur det är direkt kopplat till att människor förnekar deras könsidentitet. Läsa om hur transkvinnor gång på gång mördas av män som inte anser att de är riktiga kvinnor och ser sin attraktion till dem som ett bedrägeri.

Hon frågar sig vad vi har att vinna på att tillåta transpersoner att leva som det kön de identifierar sig med. Att det räddar liv är tydligen inte tillräckligt. Åtminstone inte tillräckligt för att överväga hennes framfantiserade rädsla över att inte få “uttrycka sin mänsklighet”. Som om någon annans rätt att leva som sitt sanna jag på något vis skulle begränsa hennes.

Kulturkriget rasar ständigt vidare. Den här veckan är det Jennifer Wegerup som plockat upp stridsyxan och gett sig ut på slagfältet med ett gutturalt krigsrop. Här ska PK-huvuden rulla, det ska ni fan få se. 

Men ska man vara reaktionär måste man liksom ha något att reagera på, och tyvärr verkar det varit riktigt tomt på den fronten just nu. För Jennifer kände sig uppenbarligen nödgad att spinna en hel text baserad på ett hypotetiskt argument som ingen människa verkar ha framfört. 

Ska Båtsman heta Båtsperson i nya Saltkråkan?

Tänk vad tokigt om någon hade föreslagit det, tycker Jennifer. Det tycker jag också, faktiskt. Det hade varit väldigt tokigt. Om någon hade föreslagit det. Nu har ju ingen gjort det, så att lägga 3,5 tusen tecken på att argumentera om hur tokigt det hade varit känns i alla fall för mig lite som overkill. Men av oss två är det bara Jennifer som har ett jobb som krönikör på Expressen, så antar att det är jag som är idioten.

Den kanske roligaste frågan i debatten kring nyheten att en modernare version ska spelas in. 

Nja, om vi får hitta på våra egna argument baserade på absolut ingenting så tror jag inte faktiskt att det är den roligaste frågan. Jag skulle nog kunna komma på något ännu tokigare som ingen argumenterat, om jag la manken till. Tänk om någon ville kalla serien Vi på Saltkråkhen, hade inte det varit alldeles kokobäng, så säg?

Att filmer och tv-serier görs om i modern tappning är inget unikt. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Vi får se om nya Saltkråkan lyfter eller kraschlandar. 

Detta är korrekt. Ibland blir remakes bra och ibland blir de dåliga, och vi vet inte hur den här serien kommer att bli eftersom den inte ens är inspelad än. Efter att ha skrivit de här två meningarna kan jag känna att Jennifer borde ha pausat lite och insett vilken fullständigt meningslös text hon var på väg att skriva.

Somliga har framfört att Astrid Lindgren verkligen hade budskap bortom underhållningen, ett patos, en vilja att beskriva samhället. Det är sant. Men som den stora författare hon var skedde det framför allt mellan raderna. Hon blev aldrig öppet politisk, övertydlig, dömande. 

Om vi ignorerar de gånger Astrid Lindgren var öppet politisk så stämmer det absolut att Astrid Lindgren inte var öppet politisk. (Astrid Lindgren skrev bland annat ett flertal debattartiklar just i Expressen, men jag får väl anta att Jennifer bara refererar till hennes böcker). Däremot var hon väldigt ofta politisk, och inte superdiskret heller. Att lyfta upp Astrid Lindgren som om hennes storhet låg i att hon var apolitisk är nästan skrattretande. Och det faller precis i linje med konservativas tendens att hylla urvattnade versioner av historiska personer som de med all sannolikhet inte hade hållit med om de faktiskt var samtida. 

Hon försökte inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, för så ser inte verkligheten ut, det blir inte trovärdigt. Istället skrev hon många olika berättelser, tog med oss till olika världar. 

Jennifer fortsätter klampa runt och sparka upp imaginära dörrar. Astrid försökte faktiskt inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, till skillnad från… Ja, det är lite oklart. Någon hypotetiskt PK-författare som Jennifer fantiserat fram, antar jag.

Hon talade inte om för oss för vem vi skulle tycka om, tycka illa om eller tycka synd om. Det lämnade hon till oss läsare. Som en sann konstnär – och demokrat. 

Jag vet inte vad Jennifer menar här med att kalla Astrid Lindgren för en “sann demokrat”. Men om jag kisar lite och försöker förvrida min hjärna så att den här texten skulle kunna upplevas som nästan rimlig, så antar jag att hon menar att sanna demokrater, det här människor som absolut inte tar någon sida, någonsin. För en människa som är så upprörd över historierevisionism som Jennifer verkar vara, verkar hon också helt okej med att själv historierevisionera Astrid Lindgren till någon slags mellanmjölkig centrist. Om vi nu ska prata om Astrid Lindgren som en moralisk förebild ska vi kanske istället läsa vad hon faktiskt sa angående att hennes verk kanske inte till 100% höll i en föränderlig värld.

Jag vill förresten bara flika in här att en karaktär i en av Astrid Lindgrens mest kända böcker bokstavligt talat hade ett hjärta av sten, vilket vissa litteraturvetare har spekulerat i kan vara hennes subtila sätt att berätta vem vi ska tycka illa om.

Jag hoppas att de som nu ska nyförvalta hennes arv gör det i denna hennes geniala och toleranta anda.

Här får vi dra fram dekoder-ringen igen. Med tolerans menar Jennifer här så klart inte tolerans för olika samhällsgrupper, eller sånt PK-trams, utan en mer abstrakt tolerans för alla tänkbara sidor i en diskussion. En tolerans som innebär att aldrig säga att någon är bra eller dålig.

Det är ju annars märkliga tider vi lever i. Så upplysta och ändå stundtals så självrättfärdigt inskränkta att det till och med finns de vill skriva om vår historia. Böcker ska förbjudas, sånger ändras, statyer rivas. Äldre tiders bokbål i digital version. Men det är som den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan för 200 år sen: ”Där man bränner böcker bränner man till sist också människor”. Drygt hundra år senare fanns hans verk bland dem nazisterna slängde på bålen. 

Nu är det dags för det tunga artilleriet. Att människor teoretiskt skulle vilja döpa om en hund i en TV-serie baserad på en barnbok, ja nog känns väl det ganska likt när nazisterna brände böcker? Det är en brant backe från Båtsperson till folkmord, förstår ni. Att det till stor del var specifikt böcker om transpersoner som brändes av nazisterna, och inte böcker som var alldeles för PK gällande kön, det gör vi så klart bäst i att förtränga.

Det är också i det här stycket som Jennifer breddar sitt argument och sätter det hela i kontext. Vi lever i en dingding värld, där kultur systematiskt förstörs. Böcker förbjuds, sånger ändras, statyer rivs. Hon presenterar inga exempel, utan gestikulerar bara lite vagt, men vi får väl anta att statyerna hon nämner är en referens till rörelsen att vilja ta ner statyer som är uppsatta för att hylla rasister och slavägare. Vilket reaktionärer varit riktigt upprörda över de senaste åren. Vi kan ju inte förstöra vår historia, säger de upprört. Och vi måste med trött stämma påpeka, igen och igen, att statyer inte är det främsta verktyget vi har för att bevara vår historia. Vilket är varför vi exempelvis kan minnas andra världskriget, utan att ha statyer av Hitler överallt.

Vilka böcker och sånger hon menar är jag mindre säker på. Kanske menar hon den där gången en Tintin-bok flyttades till en annan sektion i ett bibliotek. Vem vet. Annars är det ju faktiskt mest folk betydligt längre till höger som tenderar att förbjuda böcker, i min erfarenhet. 

Den som har makten över orden har i slutändan makten över våra tankar. Men vem ger någon rätten att ändra i vår historia? Vart leder det oss?

Om vi nu trots allt måste argumentera med Jennifers grundtes tagen för givet, vilket jag för att förtydliga egentligen absolut inte vill göra, så vill jag bara påpeka att om nyversionen av Saltkråkan döper om hunden, så kommer det alltså inte innebära att alla versioner av den tidigare serien letas upp och bränns på bål. Den kommer fortfarande att finnas kvar. Du kan faktiskt, och detta är helt sant, titta på den precis just nu, om du vill.

Frågan aktualiserades i vårt grannland Finland när en man från Kenya spelade Gustaf Mannerheim i en film. Många, inte minst krigsveteraner, tog extremt illa vid sig av att en finsk nationalhjälte spelades av en svart man, i en slags omskrivning av historien. 

Vad Jennifer refererar till här är filmen The Marshal of Finland, en finsk-kenyansk samproduktion från 2012, som presenterar en fiktionell version av Gustaf Mannerheim, och utspelar sig i Kenya. Man kan så klart kalla det för en omskrivning av historien, men det känns lite som att vara arg över att Abraham Lincoln: Vampire Hunter inte var en korrekt representation av Abe Lincolns liv. Det är också intressant att vad Jennifer väljer att fokusera på det faktum att huvudrollsinnehavaren var svart, och inte att filmen utspelar sig i Kenya. Hudfärgen är tydligen den viktigaste delen av den här historieskrivningen.

Konstens roll är att tänja på gränser. Å andra sidan bör de som fördömer protesterna fråga sig vad som hänt om en vit man skulle spelat Nelson Mandela eller Martin Luther King. 

Jag måste säga, jag är imponerad. Att år 2021 spela “omvänd rasism”-kortet utan att ens blinka är vad vi i branschen kallar ett baller ass move.

Tanken bakom att göra färgblinda historiska fantasi-dramer, som Familjen Bridgerton, känns skön och rätt i tiden. Å ena sidan. Å andra sidan skulle jag som kvinna inte vilja se könsblinda verk där vi låtsas som om det var annorlunda än det verkligen var förr. Det är ju ur vårt historiska kämpande och lidande, allt i från häxbålen till rösträttsbarrikaderna, och kunskapen om denna resa, som vi formar dagen och morgondagen.

“Att låta svarta människor vara med i kostymdraman är ju bra och så, men” fortsätter Jennifer. Tänk om alla kostymdramer skrevs om så att kvinnor hade byxor, hade inte det varit helt fruktansvärt? Hur skulle vi då, i den hypotetiska situation, ens komma ihåg att de faktiskt brukade ha klänning? Värt att tänka på.

Som liten flicka led jag av att det inte fanns några böcker med tjejer som fotbollstjärnor. Men aldrig skulle jag vilja skriva om min barndoms böcker eller se en film där man låtsas att vi tjejer räknades lika mycket som grabbarna på 1980-talets planer. Istället har jag skrivit en rad egna nutida böcker med spelande flickor i centrum. 

Och vet ni vad som också hade varit hemskt? Om någon skrev en fotbollsbok som utspelade sig på 80-talet där en tjej har huvudrollen och inte utsätts för en massa sexism. Det hade varit att atombomda vårt kollektiva minne av 80-talet. Ingen skulle ha någon som helst aning om att sexism ens fanns på 80-talet.

Där har jag också varit noga med att få med alla bra, sköna män som tränar damlag. Även männen är ju barn av vårt förflutna, föränderliga också de; vår färd framåt gör vi tillsammans, utan forcerade ställningskrig utifrån identitet.

Nu har Jennifer pratat väldigt mycket om sexism för att kunna göra sin poäng, men hon vill inte riskera att förlora sin huvudmålgrupp, som jag måste anta är medelålders, arga, vita män, så det är viktigt att påpeka att män faktiskt också är bra. Så att de inte känner sig attackerade.

Värt att tänka på är också att en dag kommer även vår samtid att granskas, revideras, kritiseras. Som de ska rotera i sina gravar då, de som så förmätet tycker att just de har alla rätt. Just de, just nu, trots att de likt oss alla bara är en blinkning i evigheten. Blott ett ögonblick i en historia utan slut. En historia vi inte ska skriva om, inte ens dess värsta kapitel, men aldrig sluta lära av.

Då har det visst blivit dags att damma av den här gamla bloggen igen. Jag var väldigt säker på att den skulle ligga vilande till tidens ände, men så läste jag en text som bara borrade sig in i min hjärna och tvingade mig att skriva ord. Det var den här texten om identitetspolitik publicerad i Expressen, ett lysande stycke tom retorik där skribenten Arvid Åhlund tar upp kampen mot de vänstervridna väderkvarnarna.

Men nog förspel, låt oss ta en titt på detta mästerverk.

USA präglas fortfarande starkt av strukturell rasism. Att påtala det är inte kontroversiellt, ens bland den mer behärskade amerikanska högern. 

Svarta amerikaner, främst män, lever kortare, tjänar mindre, döms hårdare i domstol och skjuts oftare av poliser än andra amerikaner. 

Mönstret är beständigt och förklaringarna som alltid sammansatta – men grundorsakerna är slaveriet samt det efterföljande apartheid-systemet, som avskaffades på 1960-talet men som fortsätter att göra sig gällande på mer eller mindre konkreta sätt.

Arvid går ut starkt och etablerar direkt sitt första fakta: rasism finns och är strukturell. Gott så, inga invändningar där. Vi håller med varandra så här långt. 

”Identitetspolitiken” – numera ett vanligt begrepp också i Sverige – har sina rötter i den bedrövliga realiteten. 

Den syftade i början till att belysa rasismens mer raffinerade mekanismer,

Okej, nu börjar vi kanske svaja lite, men fortfarande är vi inte helt ute och cyklar. Identitetspolitiken har sina rötter i realiteten att våra identiteter har en enorm påverkan på hur vi interagerar med världen och hur världen interagerar med oss. Och Arvid har tekniskt sett inte fel om att begreppet är vanligt också i Sverige nu, men med tanke på att han snart kommer försöka ta rollen som någon slags Vanliga Människans Förkämpe vore det kanske på sin plats att nämna att begreppets huvudsakliga användningsområden är i fisljumna ledartexter. 

Det riktigt besvärliga här är dock det där suggestiva “i början”-et, som leder oss in i textens första stora

men

Du vet att du är på rätt väg när du etablerar att rasism är verkligt och behöver bekämpas och sedan följer upp med ett riktigt kryddigt men. Okej, lägg det på mig, Arvid, men vadå?

men utvecklades efter hand till en inflytelserik lära som ser rasförtrycket i allt och alla och försöker bekämpa den på sätt som tenderar att gå över huvudet på vanligt folk.

Och så är vi framme vid Arvids centrala tes. Identitetspolitiken var kanske på rätt spår när den etablerades, men nu har antirasismen faktiskt gått för långt. I klassisk tramspopulistisk anda frammanar Arvid också här ett mytiskt “vanligt folk” som minsann inte förstår all den här snoffsiga identitetspolitiken. Arvid förstår så klart, men ni förstår, det vanliga folket. De hänger inte riktigt med.

Men du kan så klart inte bara kasta ur dig en halvbakad teori utan att ge lite halvbakade exempel. 

I liberala bastionen San Francisco har man till exempel beslutat att döpa om alla skolor som har namn efter Abraham Lincoln. På andra håll har den antirasistiska klassikern To Kill a Mockingbird – Obama citerade den i sitt sista tal som president – strukits ur undervisningen för att den innehåller n-ordet. 

Det här är textens enda två exempel på den här identitetspolitiken som löpt amok. I San Francisco har man beslutat att byta namn på skolor vars nuvarande namn refererar till personer med lite besvärliga kopplingar till landets rasistiska historia. Det är inte, som texten vill få det till, bara skolor döpta efter Abraham Lincoln det handlar om, men Abraham Lincoln är ett bra exempel. För han stoppade ju slaveriet! Han är ju en hjälte! Så människorna som vill ta bort hans namn från saker är ju uppenbarligen tokiga.

Vi kan lägga åsido det faktum att Abraham Lincolns relation till slaveri var mer komplicerad än “han avskaffade det”, vilket är en debatt för en helt annan dag, och istället nöja oss med att säga att det här inte är något stort eller skandalöst alls. Det är ett beslut som fått en hel del kritik från båda hållen, men är i slutändan bara en kommunpolitiskt fråga om att byta namn på skolor. Är det det viktigaste i världen? Nej. Är det fel? Jag skulle inte säga det. Är det ett bevis för att identitetspolitiken gått alldeles för långt? Snälla.

Exempel nummer två är om möjligt ännu tunnare. “På andra håll” borde egentligen vara “på annat håll” i singular, eftersom vad som hänvisas till hände i ett skoldistrikt i en delstat. En rad böcker plockades bort från läroplanen eftersom fyra föräldrar, varav tre svarta, invände mot böckernas användning av n-ordet, eftersom barn som lärt sig ordet från böckerna använt det mot svarta elever. 

Här kan man så klart ha olika åsikter om hur detta bör hanteras. Jag kanske inte, som Arvid, tycker att en bok står över kritik bara för att den citerades av Obama en gång, men tycker inte heller att böcker borde kategoriskt väljas bort för att de använder vissa ord. Jag vill dock inte tala över svarta röster när de berättar hur de upplever böckerna, och det är intressant att Arvid tydligen känner sig bekväm med att göra det med tanke på att han snart ska försöka argumentera att det är just att vita tar över diskussionerna och alienerar svarta som är problemet.

Det finns fler problem än så med exemplen som ges, men om vi inte går vidare kommer vi vara här hela dagen.

Det är moraliskt vansinne eftersom det sätter likhetstecken mellan dem som kämpade mot slaveriet och dem som slogs för det, samt mellan historiska verk som åskådliggör rasismen och sådana som ursäktar eller till och med försvarar den. 

“Moraliskt vansinne” är en fullständigt transcendental fras och är nästan tillräckligt distraherande för att man ska missa den fullständiga fabrikationen som upptar meningens andra halva. Nej, det sätter inte alls ett likhetstecken mellan dem. Det är inte alls vad det gör. Ingenstans har det dragits några likhetstecken. Det där hittade du bara på, Arvid. 

Men framför allt är det korttänkt politik. Inte för att de identitetspolitiska idéerna triggar arga vita män som hämnas genom att rösta på högerpopulister, utan för att idéerna inte talar till de grupper som förespråkarna anser sig tala för. 

Här kommer det då, det här är vita människor som talar över svarta människor, och det tycker Arvid Åhlund är ett problem. Det faktum att det exempelvis var huvudsakligen svarta personer som fick böckerna borttagna från läroplanen är en detalj vi kan ignorera.

Det är också intressant att Arvid kallar det för korttänkt politik, när ett av hans två (2) exempel inte ens handlar om politik (utöver i den mån allting så klart är politiskt). Att ett skoldistrikt väljer att ta bort böcker från läroplanen efter kritik från föräldrar är inte direkt demokratisk partipolitik, Arvid.

Omfattande ny röststatistik från valet i november visar det tydligt. Demokraterna fick fler röster än någonsin och ökade kraftigt bland högutbildade vita jämfört med fyra år tidigare. Samtidigt sjönk stödet bland svarta, spansktalande och asiatiska amerikaner.

Kanske har det något att göra med att minoriteter har en viss misstro mot det amerikanska etablissemanget och att demokraternas kandidat var Joe jävla Biden, men nä, absolut, det är nog för att några skolor skulle byta namn.

Partiets vita väljare ligger numera klart ”till vänster” om minoritetsväljarna i de stora frågorna om skatter, kriminalpolitik och rasdiskriminering, enligt opinionsanalytikern David Shor, som tidigare jobbade för Obama. 

Förklaringen är att högutbildade amerikaner har ”mer extrema åsikter än dem med arbetaryrken” samt tenderar att vara vita. 

Jag antar att Arvid här menar att de extrema åsikterna är att vissa skolor borde byta namn, annars är det lite oklart vad identitetspolitiken har att göra med skatte- och kriminalpolitiska frågor. Men det är väl en god poäng att ett av resultaten av den strukturella rasismen är att minoriteter i större utsträckning saknar högre utbildning, och att det korrelerar med åsikter som ligger längre åt höger. Men igen, lite oklart vad det har med identitetspolitiken att göra.  

”När vi lyfter ideologiska frågor där miljoner minoritetsväljare inte håller med oss, då förlorar vi”, konstaterar Shor.

Om vi för politik som våra väljare inte håller med om så förlorar vi de väljarna, säger Uppenbara Saker Vetaren. 

Journalisten Ezra Klein går ännu längre. Han varnar att de identitetspolitiska ”symbolhandlingarna” riskerar att bli ett slags substitut för riktig rättvisa och pekar ut Kalifornien som förebud. 

Där står Black Lives Matter-skyltarna som spön i backen i svindyra områden där invånarna i själva verket skickar ungarna till privatskola och bjuder benhårt motstånd så fort konkreta åtgärder som ”bussning” eller lokala ”sociala bostäder” föreslås.

Politiken i Kalifornien, konstaterar Klein, håller på att bli estetik. 

Ungefär där någonstans landar det. Identitetspolitiken syftar till att råda bot på vita privilegier. Men i praktiken är den på väg att utvecklas till ett slags botbevis för privilegierade vita. 

Det finns ironi där. 

För att knyta ihop säcken är vi tillbaka på ett område där jag och Arvid faktiskt håller med varandra. Politiska symbolhandlingar används ofta för att täcka för bristande realpolitik. Absolut. Mellanmjölkig liberalism älskar att sätta ett antirasistiskt klistermärke utanpå sin rasistiska politik, och det är dåligt. Men det är inte för att den är “för långt till vänster”, som verkar vara Arvids tes. Folk “på vänstern” gillar inte heller meningslös symbolpolitik. 

Det verkar råda en viss begreppsförvirring i Arvids hjärna. Symbolpolitik och identitetspolitik har på något vis blivit synonymer, och han glider sömlöst mellan att referera till det ena och till det andra utan att någonsin tydligt definiera sina termer. Istället slänger han ur sig modeord och svepande generaliseringar, som att antyda att Black Lives Matter tydligen är någon slags överklassrörelse? Eller så menar han bara att rika, vita människor bara stöttar BLM på ett ytligt plan, vilket igen, är något jag inte säger emot, men som inte heller riktigt har något att göra med textens centrala tes.

Någonstans i den här förvirrade röran till text finns kanske en vettig poäng om symbolpolitik, men nu är det identitetspolitik som är på modet att uppröras över, så då är det tydligen det som måste skrivas om. Och som vanligt blir resultatet mest blaj.  Innan vi helt knyter ihop säcken måste vi prata om den enda delen av texten som jag hittills inte nämnt: rubriken. 

Identitetspolitiken drev svarta i famnen på Trump

Testade skriva en liberal ledartext. Hur väl tycker ni att jag lyckades?

Vårt samhälle har blivit kallt. Vi rör oss allt snabbare mot en situation som mest liknar den i Sovjet under unionens mörkaste tid. Och allt för att vänstern svartmålar Sverige.

Yttrandefriheten måste skyddas, men den hotas nu av en marxistisk Twitter-tribunal som skickar alla som inte håller med dem till ett proverbialt Gulag. De brännmärker alla som inte delar deras åsikter med ord som “rasist”, “SDare”, “homofob” och “cis”.

Om Vänstern fortsätter hota yttrandefriheten kommer det utan tvekan leda till ett mer stängt samhälle. Och framförallt så gynnar det SD.

Vi kan inte låta SD ha monopol på flyktingfrågan. Vi måste också prata om att stänga gränserna. Och framförallt måste vi ge SD mer utrymme om att prata om att stänga gränserna. Och så måste vi prata med SD om att stänga gränserna. För yttrandefriheten.

I George Orwells 1984 beskrev han ett samhälle där staten hängde över alla som en skugga. Där all tunnelbanereklam var förbjuden. Är det dit vi är på väg?

Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas vi kan vara modigare än så. Jag hoppas att vi kan stå emot de rasistskanderande massorna och deras häxjakt.

Så klart ska vi ta emot flyktingar, men vi kan inte låta det gå ut över våra hårt arbetande svenskar. Men det får man så klart inte tycka. De som jobbar hårdast ska inte längre belönas för det eftersom det ses som “fult”. Jantelagen ligger som en kvävande filt över samhället. Det är inte omöjligt att tänka att vi snart kommer att se Ayn Rands Och Världen Skälvde utspela sig i verkligheten.

Som nästan alltid är fallet när jag skriver en ny text på den här bloggen så har jag haft en diskussion. En diskussion som gjorde mig förbannad och där den jag diskuterade med var så bedrövligt korkad att det inte gick att få dem att förstå ens det enklaste av koncept, varför jag tvingas avbryta diskussionen och skriva ett upprört inlägg istället.

Den här gången var personen/personerna jag diskuterade med idioterna på @rodgronrora på twitter. RödGrönRöra var sura för att Centerpartiet lagt ut en annons för ett jobb och i den angivit att den sökande gärna fick ha ett annat ursprung än etniskt svensk. Nu kan man så klart ifrågasätta den formuleringen, men det var inte huvudsakligen det RGR gjorde. Istället var de skitsura över att annonsen fokuserade på något annat än Rent Objektiv Kvalifikation™ för jobbet.

I ett uttryck av fullständig rimlighet frågade de här om det hade hade varit lika okej att ansöka specifikt efter enbart heterosexuella män.

I alla fall, vidare till det diskussionen kom att handla om. Nämligen strukturer. Och att det var där diskussionen dog. Då RGR inte tror på dem. Alls. Det finns inga strukturer, ingenting som påverkar vem som har styrande positioner i partier annat än att deras åsikter passar för partiet och att de har rätt kvalifikationer. Att jag ens nämnde etnicitet var snarare ett tecken på att jag var rasistisk.

Diskussionen slutade i ett dödläge där jag försökte få dem att förklara varför, om det inte finns någon struktur, som det finns en klar övervikt av vissa människor i styrande positioner. De vägrade svara på den frågan och upprepade hela tiden att det bara var jag som brydde mig om etnicitet, att det bara är åsikt som spelar roll, att jag skulle förklara varför jag inte trodde att icke-vita kunde representeras av vita (något jag aldrig sagt och gång på gång poängterade att jag aldrig sagt) och att riktig mångfald minsann är vita män med olika upplevelser.

Det blev så dumt att inte orkade med dem mer. Vilket de så klart tolkade som att jag inte hade fler argument. Och det finns ingenting värre än när någon är så korkad att de tror att de vunnit över mig. Så därför tänke jag här delge en kort lektion i Logiska Resonemang.

Låt oss prata helt hypotetiskt. Vi tar en blandad population, vita och icke-vita, män och kvinnor, homosexuella och heterosexuella, etc. Inte 100% jämnt fördelad så klart, men en bra blandning. Ska vi ta ett slumpmässigt tvärsnitt av den gruppen säger oddsen att den grupp vi får ut är relativt lik ursprungspopulationen i komposition.

Säg istället att vi ska göra ett urval som inte är helt slumpmässigt. Säg att vi ska ha vissa andra kvaliteter i åtanke och bara välja människor som uppfyller ett antal satta kriterierna. I det här fallet, säg människor med en specifik uppsättning åsikter. Fortfarande ett slumpmässigt urval inom den gruppen, men inga människor som inte delar de här åsikterna.

Om tvärsnittet vi då får ut inte är representativt för hela populationen så finns det ett ett antal saker som kan ligga bakom.

1. Slumpen. Det kan så klart helt slumpmässigt falla sig så att just de människor vi hittade med den åsikt vi eftersökte bara råkade vara väldigt icke-representativa. Det kan hända. Sannolikheten kanske talar emot det, men det kan hända. 2. Åsikterna vi sorterade efter återfinns huvudsakligen hos människor i en viss undergrupp (säg vita män). Att få människor utanför den undergruppen hamnade i vårt tvärsnitt beror enbart på att få människor utanför den undergruppen delade de här åsikterna. 3. En annan faktor än åsikterna spelade in. Något gjorde att vi utöver att sortera efter åsikt också sorterade efter andra kriterier och valde bort människor från vissa grupper.

Är alla med så långt? Inte raketforskning, eller hur? Nå, låt oss då ta det till en verklig situation.

Säg att ursprungspopulationen är hela Sveriges befolkning. En relativt varierad grupp, om än huvudsakligen vit. Låt oss sedan säga att vi letade genom den gruppen för att hitta människor med värderingar och åsikter som gör att de passar för att sitta i Centerns partistyrelse. Och låt oss slutligen säga att vi fick det här resultatet. 

Inte direkt representativt. Och de tre anledningarna till att resultatet ser ut sådär blir då alltså:

1. Slumpen. Gamla goda slumpen. 2. Det är huvudsakligen vita människor som har centerpartistiska åsikter. 3. Det var mer än åsikterna som spelade in. Det finns en struktur som gör att vita personer premieras och icke-vita väljs bort.

Jag vet inte säkert vilket av ovanstående alternativ som stämmer, så klart. Rent teoretiskt kan det vara vilket som. Rent intellektuellt skulle jag väl i alla fall avskriva punkt ett, men därefter kan det vara lite kolumn 2, lite kolumn 3. Vad vet jag.

Det som stör mig så ofantligt är RGRs vägran att svara vad de trodde att det berodde på, och specifikt sättet de gjorde det på. Det de gjorde var nämligen att avskriva alla alternativ. Det berodde inte på slumpen. Det är inte huvudsakligen vita som har centerpartistiska åsikter. Det finns ingen struktur som gör att vita blir valda mer än icke-vita.

Istället var deras svar, gång på gång på gång på gång: Anledningen till att det nästan bara är vita i styrelsen för Centerpartiet är att ingen bryr sig om hudfärg utom jag. De bryr sig så lite om hudfärg, och hudfärg är så monumentalt oviktigt, att man valt nästan bara vita styrelsemedlemmar. Och det för dem är tydligen ett logiskt resonemang.

“Gör inte narr av mig, då blir jag tvär” 

Och så har det då hänt. Igen. Någon har upprörts något fasligt över att något positivt sagts om kommunismen och reagerat genom att jämföra kommunism med nazism.

”Tänk er att en av landets mest kända skådespelare sitter i tv på bästa sändningstid och säger saker som att ’jag har läst mycket av Hitlers tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra’, ’nazismen har inte förstört någonting’ eller ’jag försvarar inte offrandet av människoliv, jag försvarar den nazistiska ideologin’.”

Det skriver Malin Lernfelt i en ledare i GP efter att Sven Wollter sagt just de sakerna om kommunism och Stalin.

Det Lernfelt glömmer här är att applicera någon form av djupare analys över huvud taget. Hon har sett statistiken. Massvis av människor har mördats av kommunister och i kommunismens namn. Och det går så klart inte att varken ursäkta eller blunda för (även om de flesta mer än gärna blundar för folkmord utförda av till exempel kapitalister, men det återvänder vi till). Men den här jämförelsen är så bristfällig att jag inte vet var jag ska börja.

Skillnaden mellan ”Stalins tidiga skrifter” och Hitlers dito, precis som skillnaden mellan kommunism och nazism, är att den ena handlar om samägande av produktionsmedel och jämlik fördelning av resurser och det andra handlar om att vissa människor är mindre värda. Att stötta kommunism, men inte människorättsbrotten som gjorts i kommunismens namn, är att stötta kampen för ett klasslöst samhälle. Att stötta nazismen, men inte människorättsbrotten som gjorts i nazismens namn, är fortfarande att stötta idén att vissa människor är mindre värda och bör behandlas därefter.

Det är inte någon supersvår distinktion.

Den här typen av argument är ett resultat av brist på ideologitänk i svensk politik idag. Allt handlar om sakfrågor och allt för lite vikt läggs på den faktiska ideologiska bakgrunden. Och visst finns det ett värde i sakfrågor och i agerande, men utan ideologisk analys förlorar vi förmågan att se handlingar i ett sammanhang, vi förlorar förmågan att se personers bakomliggande motivation.

Sven Wollter vill ha ett ekonomiskt jämställt samhälle. Han vill inte ha diktatur och folkmord. Hade han däremot talat om nazismen hade det stått klart att han stöttade, om än inte folkmord, så åtminstone en viss grad av särbehandling av människor baserat på ursprung.

Att i en tid då vi har en framväxande nynazism och neofascism som vinner allt mer mark gång på gång lägga över fokus på ”kommunismens fasor” är som bäst dumhet och som värst en genomtänkt avledningsmanöver.

 Lernfelt har ändå en viss poäng mot slutet.

”Kommunismen är en ideologi som skördat tio gånger så många dödsoffer som nazismen och gång på gång lett till oerhörda grymheter. 

Det här är ett argument man absolut kan göra. Många människor har dött i kommunismens namn och det kan aldrig ursäktas. Stalin gjorde otänkbart vidriga saker. Och det ska varken glömmas eller ursäktas. Men ska det bara rakt av skyllas på kommunismen? Ska alla ideologier beskyllas för alla hemskheter som utförts i deras namn?

Man är väldigt noga med att räkna alla människor som dödats av diktatorer i kommunistiska länder och som svultit ihjäl på grund av dåliga kommunistiska policys. Samma gäller inte precis för kapitalistiska länder, diktatorer och policys. Det är aldrig kapitalismens fel på samma sätt som det är kommunismens. Folk svälter som ett direkt resultat av kapitalism, USA har både tillsatt och stöttat diktatorer och kapitalismen har alltid kommit väldigt väl överens med fascismen, men det är liksom aldrig kapitalismens fel.

Churchill genomförde väldigt medvetna policys som ledde till att miljoner indier svalt ihjäl. Roosevelt okejade interneringsläger för japaner. USA-backade Israel fortsätter bomba oskyldiga. Men det är aldrig kapitalismens fel.

Han anklagade mig då för att stötta terrorister (vilket jag alltså inte gör) och jag lade fram lite fakta om konflikten för att motivera min kritik mot Israel. Efter detta sa Tommy Dahlman att jag hade fel, utan att precisera om vad och lämnade därefter diskussionen.

Jag tänkte här redogöra för det jag sa, tillsammans med källor.

Jag hävdade följande:

1. Israels ockupation av Palestina är illegal. Detta är fastslaget både av FN och EU. Israels ockupation är ett tydligt brott mot Genèvekonventionen, detta är fakta.

2. Israel hävdar att Hamas använder mänskliga sköldar, något som flera gånger ifrågasatts, bland annat av Amnesty, som hittat få bevis som stöttar anklagelserna (även om de har hittat bevis för att Hamas har utfört andra krigsbrott). Det har däremot hittats bevis för att Israel använder mänskliga sköldar. Notera att Amnesty även förtydligar att oavsett om Hamas använder mänskliga sköldar eller ej så är det ett Israels plikt att inte bomba civila mål. 

3. Israeliska politiker driver hatkampanjer och pratar om etnisk rensning. Bland annat har vi den här charmiga kvinnan som säger att alla palestinska mammor ska dö. FN har dessutom kritiserat Israel för att de facto utföra etnisk rensning. 

4. Muslimer förföljs av lynchmobbar och fördrivs av staten. Här har ni lynchmobbar och angående fördrivningen kan ni kolla sista länken på förra punkten. Åh, och de där kidnappade israeliska pojkarna som fick lynchmobbarna att dra igång? De var inte kidnappade av Hamas och Israels regering undanhöll fakta för att piska upp stämningen. 

5. Mer än 50 gånger så många Palestinier som Israeler har dött i konflikten sedan Hamas tog makten 2006. Här ska jag erkänna att jag använde gamla siffror, från innan de senaste stridigheterna drog igång på riktigt. Innan dem beräknades att 39 israeler dött, mot runt 2200 palestinier, vilket är runt 56 gånger så många. Detta kan ha ändrats något under de senaste veckorna då både fler israeler och fler palestinier dött. Dock är det fortfarande enormt många fler palestinska offer.

Först och främst: Jag har alltså sett alla filmer i de fem "viktigaste" kategorierna. Det vill säga bästa film, bästa kvinnliga skådespelare/biroll och bästa manliga skådespelare/biroll. 

Jag kommer inte tippa på vilka som vinner, det intresserar mig inte. Jag kommer inte heller ranka alla nominerade eller ens nämna dem alla, eftersom jag inte orkar. Och eftersom jag helt enkelt inte har så mycket intressant att säga om dem alla. Jag kommer säga vilken eller vilka som var bäst, med några hedersomnämnanden. (Det blev visst lite mer än så, min anm.)

Först ut: Best Picture 

Min personliga favorit i den här kategorin var utan tvekan Her. Spike Jonze lyckades med väldigt små medel skildra kärlek på ett helt enormt sätt. Det var varmt, vackert, sorgligt och roligt. Dessutom var scenografin makalös, på ett minimalistiskt sätt. Skjortorna! Tapeterna!

Enligt mig är det den bästa filmen bland de nominerade

Om jag däremot ska lämna mig själv lite och på något flummigt sätt försöka bedöma vilken som mest ”förtjänar” att vinna, det vill säga innehåller klassiska Oscarkvaliteter och samtidigt är jävligt bra, så säger jag 12 Years a Slave.

När man gör en film om slaveri, baserat på en sann och otroligt tragisk historia, är det lätt att det blir en sentimental sörja av det hela. Steve McQueen undvek med bravur att gå i den fällan. 12 Years a Slave är en enastående film.

Störst Besvikelse: American Hustle. Trailern sålde fel film och även om den fortfarande var bra, så lämnade den mig otillfredsställd.

Mest Överhypad: Wolf on Wallstreet. Också en bra film, men för lång och utan en riktig payoff i slutet. Dessutom låg en dimma av ”Male Power fantasy”-runk över hela filmen. Leo var grym, dock. 

Mest ”vad fan gör den här här”-känsla: Philomena och Nebraska var båda bra, men Oscars-bra? Nja, inte riktigt.

Best Actress in a Leading Role

Det här var en ganska svår kategori i år. Det är inte som förra året då jag tyckte att Quvenzhané Wallis var en helt solklar vinnare (men ändå kunde acceptera att Jennifer Lawrence tog hem det).

Många har pratat varmt om Cate Blanchett och det förstår jag verkligen. Hon var fantastisk. Men samtidigt tyckte jag att hennes karaktär var något nyanslös och blev inte helt såld.

Istället lutar jag åt Meryl Streep för sin Bitch-Queen of the World i August: Osage County. Ett tråkigt val kanske, jag menar Mery Streep är alltid bra, men hon var grym. Fast jag vill nog dela på förstaplatsen och släppa in Sandra Bullock. Hon var tokbra och lös verkligen i en film som lätt hade kunnat bli enbart en effektfest.

Störst Besvikelse: Judi Dench. Jag gillar Judi Dench och jag gillade henne i Philomena. Men jag var jäkligt pepp på förhand och hade faktiskt förväntat mig mer. Dock fanns det flera scener där hon verkligen lös upp och var helt underbar. 

Mest Överhypad: Cate Blanchett, av anledningarna jag nämnde ovan. Absolut inte dålig och absolut värd beröm, men hyllningarna har varit något överdrivna.

Mest ”vad fan gör den här här”-känsla: Amy Adams. Alltså, visst, hon var väl bra, men hon stannade inte precis kvar i minnet. Hon gjorde ju visserligen en accent, men… nä. Hon hörde inte hemma här. 

Best Actor in a Leading Role

Leonardo DiCaprio var som sagt grym. Det var Matthew McConaughey också. Men det blir Chiwetel Ejiofor som vinner den här kategorin för mig. Han var en stor anledning till att 12 Years a Slave var så bra som den var. En fantastisk insats.

Jag struntar i både besvikelser och överhype på den här kategorin och nämner den Största Överraskningen istället. Jag sparade Nebraska till sist och hade inga större förväntningar. Och det var också en av de svagare filmerna i line-upen. Men Bruce Dern överraskade och övertygade.

Folk kan argumentera att det inte är så svårt att spela förvirrad gubbe, men det fanns mycket mer än så i Bruce Derns rolltolkning. Gubbjäkeln var helt enkelt så förbannat mänsklig på alla sätt och vis. En glad överraskning. 

(Från och med nu så struntar jag i underkategorier. Det känns inte så intressant i supporting-kategorierna.)

Best Actress in a Supporting Role 

Återigen blev jag överraskad av Nebraska. June Squibb svepte in på sluttampen och knep förstaplatsen. Vilken jävla krutgumma! Scenerna med Squibb var några av de bästa i hela filmen. När hon sätter de gamiga släktingarna på plats skrek jag nästan rakt ut. 

Best Actor in a Supporting Role

Det här var inte ens en tävling. Jared Leto dansar förbi konkurrensen. Han lyfte hela filmen och hade ett fantastiskt samspel med Matthew McConaughey. Det finns inte så mycket mer att säga, egentligen.

Idag har jag röstat i kyrkovalet och sett en katt med en död kaninunge i munnen. Det var två ungefär lika spännande upplevelser.

Det är söndag och klockan är strax efter två på natten. Vilket tekniskt sett för det till måndag.  Oavsett är det senare än vad jag borde vara vaken eftersom jag haft enorma problem den senaste tiden med att sova när jag borde sova (det vill säga på natten) och vara vaken när jag vill vara vaken (det vill säga under dagen). 

Mina dagar nu för tiden har en tendens att se ut som följer: Jag har satt ett larm klockan tio. Jag stiger upp någon gång mellan tolv och ett. Jag äter något. Jag sätter mig ner och tittar på en serie samtidigt som jag spelar tv-spel. Samtidigt radar jag i mitt huvud upp allt jag borde göra och hittar kreativa sätt att skjuta upp det jag borde göra.

Runt fem är jag uttråkad. För att bota det så äter jag något. Sen fortsätter jag titta på serier och spela tv-spel, med enskilda avbrott för att till exempel titta på youtube-videor.  Detta fortsätter till runt tolv, då jag får djup ångest över att jag inte gjort något av det jag borde ha gjort, och bestämmer mig för att sova. Sen är jag uppe två till tre timmar till och gör ingenting. 

Jag får extremt lite gjort nu för tiden. Det går inte särskilt mycket ut över saker jag måste göra, utan snarare över saker jag borde göra baserat på att jag vill ha dem gjorda.  Jag har till exempel skrivit en 12 000 tecken lång uppsats om de ekonomiska förutsättningarna för journalistik i den digitala utvecklingen. Jag har däremot inte skrivit någonting på mitt nästa romanprojekt (efter Båt, som nu refuserats av 6 förlag, se slutet på det här inlägget).  Jag hade en bra period i somras då jag skrev ganska mycket. Men den tog slut. Jag skriver desto mer, men inte så mycket som jag vill, på mitt gemensamma projekt med Per Erik, som faktiskt kommit ganska långt. Arbetstiteln än så länge är bara Kontakt och jag tror att det kan bli bra. Riktigt bra. Faktiskt.  Jag vet inte riktigt vad det här är. Någon slags uppdatering. Kanske ett sätt att försöka få grepp på vardagen. För jag känner att jag har en del problem med greppet just nu. Saker liksom glider ur händerna. Inget uppnås. Tid bara passerar.  Jag och Per Erik har i alla fall publicerat 199 bilder på Destrucktion nu. Nummer 200 kommer få vänta tills vi blivit klara med en annan sak. Det kommer vara ett slags jubileum. Eller något. Jag ser fram emot det.

Vi har också, sen sist jag skrev här, lanserat projektet Two Word Poems, som gått ganska bra. Så. Det är ju något.  Det här är ungefär allt jag har att säga. Jag ska antingen försöka sova eller skriva nu. Oklart vad. Oavsett, önska mig lycka till.

Hej Linus! 

Tack för att vi har fått läsa ditt kortromanmanus och vi ber om ursäkt för att du inte har fått besked från oss förrän nu. Tyvärr har vi kommit fram till att vi tackar nej till utgivning. Vårt utrymme för nya åtaganden är för närvarande begränsat, och dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript är tillräckligt övertygande för att publiceras.

Vänliga hälsningar

Manusredaktionen

Hej Linus,

Först vill vi börja med att be om ursäkt för att du fått vänta så länge på svar, vi beklagar detta.

Tack för att du skickat in ditt manus till Natur & Kultur.

Som du säkert vet är konkurrensen hård på bokmarknaden och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik.

Vi önskar dig lycka till på andra förlag!

Med vänliga hälsningar,