Jennyt

Mumford & Sons

Gigi Moss

Jag minns mina fingertoppar mot din knottriga panna Att jag försiktigt skrapade med naglarna Innan jag drog fingrarna genom ditt ljusa, tunna hår Du blundade, jag såg på dig Och jag ville kyssa dig varje gång

Kan du bara vara min kokong Kan jag bara få krypa in under ditt skinn så att du alltid håller mig Kan jag bara ha tillgång till din tröst, hundra procent av tiden Kan du värma mig Kan du märka, varje gång jag behöver komma in Kan du vilja öppna Så att jag kan komma in Så att du kan omfamna mig med allt som är du Så att jag kan gömma mig, försvinna in i din tröst Så att ingen annan ser mig Så att för en stund är det bara du som vet att jag finns Och så kan du hålla mig i min sorg tills den vilar Kan du bara vara min kokong?

Amber Run

Seinabo Sey

Och så vaknar jag, och du är inte död. I drömmen vaknade jag om och om igen, men varje gång var det på riktigt, varje gång så fanns du inte kvar. Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant, du kan inte vara borta. Jag som just sagt att jag aldrig haft någon vän som du. Jag hälsar på dina barn. Jag träffar dina andra vänner men jag sänker blicken, orkar inte prata, allt gör så ont. Cheferna på jobbet har ordnat minnesstund för dig på kvällsmötet. Jag ringer dig, men du svarar inte. Jag sms:ar dig. Jag läser gamla meddelanden och försöker förstå, försöker ta in. Allt känns så overkligt, och ändå som att det utan tvekan händer. Så många tankar hinner fara genom mitt huvud, så många gånger hinner jag tro att jag vaknar och gång på gång får konstaterat att det inte är en dröm, att du är borta på riktigt. Så mycket hinner hända innan jag återkommer till verkligheten. Jag öppnar ögonen och ser upp i taket. Du är inte död. Jag drar in ett hårt andetag och släpper lös tårarna som kommer utan förvarning. Du är inte död, men jag måste ringa, måste höra din röst. Jag sätter mig upp och hämtar telefonen men det är tungt att andas och tårarna fortsätter hejdlöst. Jag lägger telefonen bredvid mig på nattduksbordet och lägger mig ner igen - måste gråta klart först, måste lugna mig. Och då visar sig magin i livet så tveklöst. Jag hinner ligga ner i max en minut innan skärmen på telefonen tänds och ditt ansikte visas. Du ringer mig. Det hjälper inte tårarna, tvärt om, men jag blir så lättad och tacksam och jag måste svara, vill svara, vill berätta. Du får ett hest “hallå” men jag lyckas dölja min gråt så pass att du inte hör den först och du tjattrar glatt på någon godmorgon-ramsa innan du inser.  Jag försäkrar dig om att jag är okej, och sedan berättar jag. Du lyssnar. Du förstår. Du ger mig lugnande, viktiga ord. Du frågar om jag vill träffa dig senare. Ja, det vill jag. Väldigt gärna. Du ringde mig. Du hörde mig fast du inte visste om det.

Estraden & Molly Sandén