I am here to live out loud

Stressade är vi allihopa. Jag tänker nu testa något nytt. När jag är så stressad att jag inte kan röra mig vet jag inte vad jag ska göra åt saken. Just nu är jag inte det, stressen är på något sätt positivare än den brukar. Jag är stressad över roliga, eller enkla saker.

Jag tänkte därför skriva en lista, för jag tror att jag lurar mig själv. Om jag blir stressad över en enda sak tror min hjärna eller min kropp att jag har tio saker att göra. Jag tänker, om jag verkligen gör en lista och radar upp det jag borde göra, så kanske jag kan inse att det är mindre än jag tror. Samtidigt vill jag göra en lista över saker jag inte är stressad över. Vi får se hur det går.

Saker jag borde göra snarast: 1. Ringa om studentflaket (lite jobbigt) 2. Mejla till Lund om ett prov (knappt jobbigt) 3. Lista ut vad som gäller med körkortet (ganska jobbigt) 4. Duscha (inte jobbigt)

Saker jag inte kan göra just nu: 1. Återkomma till det möjliga sommarjobbet 2. Återkomma till Linnéa om teorilektionen

Saker jag inte behöver göra alls, eller saker att vara glad över: 1. Ingen läxa till imorgon 2. Inga prov nästa vecka 3. Många färre lektioner nästa vecka 4. Jobbintervju nästa vecka 5. Ett nytt avsnitt av PLL finns fortfarande att kolla på 6. Imorgon är det fredag 7. Ett nytt avsnitt av Hawaii Five-0 finns ju också ute kom jag på 8. Behöver inte göra något jag inte vill i helgen

Hm, se där. Vad jag kunde komma på finns det fler saker att inte stressa över och njuta för, än saker som måste fixas snabbt. Förhoppningsvis kan min hjärna nu förstå att jag inte behöver vara stressad. Det finns mycker mer roligt i livet än saker att oroa sig för. Kanske gör jag det här igen, kanske återvänder jag om ett tag och ser hur listorna förändras. Tills dess;

Saker jag kommer göra ikväll: 1. Ingenting :)

Så är tiden kommen. Solen dalar långsamt mot horisonten. Myggen är framme, varma vindar får sädesslagen att röra sig. Snön har lagt sig över sten och blad. Älskare tar varandra i hand och gör sig redo att följa vägen hem. Draperiet har sänkts, publiken står upp och applåder ljuder över salen. En tyngd kan kännas i hjärtat. Det är slut, men det är en vikt vi bär med oss med glädje. En ljuv tyngd, som leder oss mot nästa äventyr.

Eftertexterna rullar, musiken är lugn. Hon vilar sitt huvud mot hans axel. De säger adjö tillsammans. Det är ett vackert avslut. Inte efterlängtat, men accepterat nu när det är kommet.

Solen har gått ner, och jag tittar fortfarande på färgstänken den efterlämnat på kvällshimmelen. Sakta försvinner det rosa, det orangea och röda. det ersätts av blått, grått och svart. Stjärnor börjar tindra, och avslöjar nästa historia som väntar på att skrivas. Jag sliter blicken från fönstret, tar pennan i hand och trycker spetsen mot pappret. Det må vara slut för den här gången, men jag är fortfarande här. Och jag är inte klar.

Skriven av Jenny Stjernström. Februari 2017.

Du vaknar efter en natt av orolig sömn. Inte en gång vaknade du under nattens gång, men stressfyllda drömmar fick dig att vrida och vända på dig i timmar. Dina muskler är ömma efter att ha spänt sig hela natten. Du hinner inte mer än att förstå att du är vid medvetande innan du slås av tanken. Världen gick under igår.

Du blir medveten om ditt hjärta. Det klappar snabbare än det borde. Du ligger blixtstilla och fokuserar på att andas, hoppas att hjärtat ska lugna ner sig. Efter en minut med oförändrad puls sätter du dig upp och försöker skaka av dig stelheten. Du reser dig och tar dig till närmaste badrum. Sätter på kranen, dricker ett par klunkar. Din spegelbild manar dig att möta din blick. Du fortsätter titta ner i handfatet, rädd att du ska se annorlunda ut från igår. Eller helt den samma. Så reser du huvudet och ser på dig själv. Du ser likadan ut, om än något trött. Men du har levt med dig själv längre än någon annan. Du ser det döda i dina ögon. Så du tittar bort igen.

Solen stör dig. Bakom ett molndis skiner den fortfarande och gör dagen efter allt för ljus för ditt tycke. Ditt hjärta klappar fortfarande lite för fort, du kan inte äta som vanligt. De gräsliga minnena från gårdagen sköljer över dig. Det är tyst omkring, du lever som i en bubbla. Radion når dig inte, musiken från mobilen inte heller.

När mörkret äntligen faller hjälper det något. Minnena finns kvar, men kroppen orkar inte längre vara spänd och slappnar av i soffan där du sitter. Du höjer volymen i dina hörlurar och knapprar vidare som om gårdagen aldrig hände. Tiden läker alla sår, men du är osäker på om den kommer läka det här. Världen gick under igår, men kvar är du. Tillslut måste du sova, du längtar efter sömnen och bävar inför att vakna igen.

Det börjar med en bris, en bekväm kyla och nya förhoppningar. Det gamla ska bli nytt, det fattiga rikt. Januari.

Redan är det dags för fas två. Sakta men säkert vänjer vi oss in i det nya, kramar varandra för en dag och sitter inne med hedern i behåll. Februari.

Långsam förändring vi hoppats skulle ske snabbare. Det är fortfarande kallt, men inte bekvämt längre. Mars.

Äntligen börjar blomningen, snön är borta och graderna stiger. Lov och glädje fyller ungdomarna. April.

Våren är kommen och stressen likaså. Lurendrejeri om en vacker vår med timmar i solen avslöjas medan pappersarbetet växer. Maj.

Det är slut, du är fri just nu, men det regnar bort ibland. Du gör det mesta av varje dag, eller inte alls, men lycka är ett faktum. Juni.

Värmen stiger och pulsen ökar vid stranden, förhoppningar möts och försvinner, drömmar från början är bortglömda. Juli.

Ännu ligger lyckan kvar i hjärtat på de trötta individer som dröjer kvar i sensommarsolen. Augusti.

Nya tag efter dvalan som varit. Spänning ligger i luften, känslan från början är återuppväckt och luften sprudlar av ambition. September.

Färger sprakar mellan de grå skyar som svävar in över vår existens. Kroppen vet inte hur den agerar längre, lycka och oro blandas varje vecka. Oktober.

Mörkret har fallit och orken likaså. Händer inte mycket, alla kämpar så gott det går. November.

Att det redan är slut kan inte förstås. Ljus glittrar i mörkret, fyller kylan med värme. Det avslutas med en bris. December.

‘‘Det är en solig dag idag.’‘

‘‘Ja, det är det. Men kallt ändå.’‘

‘‘På väg mot ljusare tider.’‘

‘‘Äntligen.’‘

‘‘Såg du ankan där? Den brukar vifta sådär med vingen. Riktig stolle. Att de andra inte tröttnat ännu.’‘

‘‘De kanske inte tycker om att kuffa bort en av sina egna. En i familjen liksom.’‘

‘‘Fint tänkt. Väntar du på någon?’‘

‘‘Bättre tider.’‘

‘‘Vad sa du?’’

‘‘Ja, jag väntar på en vän, sa jag.’‘

‘‘Ah, okej. Jag tänkte så, snabbt som du knapprar på den där.’‘

‘‘Hon är alltid sen, så tänkte jag kunde vänta här på bänken.’’

‘‘Så kom jag och störde.’‘

‘‘Nejdå.’‘

‘‘Hm.’‘

‘‘Väntar du på någon?’‘

‘‘Nej, bara ute på en promenad. Ibland träffar jag någon vän dock. Inte planerat, men alltid trevligt.’‘

‘‘Låter härligt.’‘

‘‘Borde nog dra mig snart, hem och laga lite middag.’‘

‘‘Är det din hund?’‘

‘‘Ja. Lassie!’‘

‘‘Vad fin hon är.’‘

‘‘Tack, hon är lika stollig som ankan tror jag nog.’‘

‘‘Haha.’’

‘‘Då går vi, Lassie. Det var trevligt att träffas.’‘

‘‘Detsamma, ha en bra dag.’‘

‘‘Du med, hälsa din vän.’‘

‘‘Absolut.’‘

‘‘Hejdå.’’

‘‘Hejdå.’‘

Idag vaknade jag på fel sida av sängen.

Vid första stund av medvetande känner jag min nacke, stel och knappt rörlig. Jag har aldrig problem med nacken, jag måste sovit konstigt. Går upp, det kliar lite i halsen. Vi har bara ost hemma. Har ätit ostmackor i säkert snart två veckor. Yoghurten i kylen är för gammal. Det blir ostmacka igen. Läser kompisarnas meddelanden i chatten, det verkar som vi har ordinarie schema. Suck, alltså heldag. Klockan är snart åtta, åker till skolan för min första lektion. Nacken gör fortfarande ont på både höger och vänster sida. Halsen kliar, jag sväljer och sväljer.

Geografigenomgången i helmörkt rum går långsamt förbi. Sedan är det håltimme. Nästa lektion är svenska, då ska vi ha tal. Alla stissar och stressar, ingen känner sig redo. Vi hör att vår lärare tänk lotta ordningen. Vissa andas ut, andra blir ännu räddare. Så börjar lektionen. Nacken gör fortfarande ont. Halsen också. Nu är jag nervös, magen börjar också göra ont. Någon anmäler sig att hålla sitt tal frivilligt. Efter det följer fler rop som vill ha det överstökat, och jag känner likadant. Jag hamnar som fyra på listan. Efter tjugo minuter av ytterligare sväljande och kliande i halsen är det min tur. Klumpen i halsen känns enorm, men jag vet inte om det är att jag är nervös, sjuk eller både och. Talet går ändå ganska bra. Jag darrar inte på rösten. Men har fortfarande ont.

Sen är det lunch. Kompisarna dividerar om de ska till Espresso House eller inte. Jag vill bara äta så jag känner mig mindre illamående. Jag skriver till mamma och säger att min nacke fortfarande dödar mig. Hon skriver tillbaka och undrar om jag har någon värktablett. Jag påminns om alvedonen i väskan. Tillslut går vi till matsalen. Intetsägande pastasås möter oss. Jag och en av kompisarna sitter ensamma, och jag klagar till henne om hur seg dagen är, och hur lång tid vi har kvar. Hon håller med. Nu värker mina ben också.

Nu håltimme, eller rättare sagt håltimmar. Efter ett besök i cafeterian, en alvedon, försök till både gymnasiearbete och tupplur samt några hänga-gubbe-spel senare börjar vår sista lektion. Vi är trötta, uttråkade, och jag har fortfarande ont i hela kroppen. Lektionen är lyckligtvis kort, endast en timme filosofi. Vid halv fyra packar jag ihop mina saker och ger mig av, säger knappt hejdå.

Väl hemma är det något bättre. Nacken gör inte lika ont efter alvedonen, men halsen är desto värre. Äter en glass för att jag kan. Går in på datorn. Hurra, den är långsammare än vanligt, otroligt. Spenderar cirka tjugo minuter innan jag ger upp i ren frustration och hoppar över till mobilen. Sen är det mat. Fortfarande ont i halsen, säger inte så mycket. Efteråt tackar jag, går upp till mammas nattduksbord och hämtar värmekudden. Lägger den på nacken, surar lite till, och försöker med datorn igen.

Det var inte den vanliga irritationen idag. Den som är enkel att prata om med kompisarna eftersom de ofta känner samma sak. Om läxstress, eller något i familjen. Idag var jag bara sur, för livet ville vara emot mig. Det var inte en särskilt ovanligt jobbig dag. Det var bara inte min dag, och vill inte prata om det. Vill bara vara sur, och hoppas jag vaknar på rätt sida av sängen imorgon.

Det var sen vår. Sommaren började sakta ta överhanden, och kvällsluften var varmare än den varit på länge. Det var ljusare än vanligt vid denna tiden. Han hade övergivit festen som pågick i lägenheten under och tagit sig upp på det platta taket. Det var ingen storstad, men stor nog att ett par höga hus på sådär sju våningar reste sig i centrum. Han andades in luften, och rös till. Han ångrade att han inte tagit en jacka i alla fall.

Musiken hördes svagt från festen, och trafiken nedanför likaså. Annars var det tyst. Ingen vind, inga skrik eller oväsen.

Plötsligt flög en svärm av skator över hans huvud. De virvlade och dansade i skyn, och likt fluffiga moln på en klarblå himmel kunde han se figurer och mönster där de flög. En av fåglarna lämnade då dem andra, och landade mjukt på taket bredvid honom. Han såg på fågeln, och den på honom. Dess svarta ögon blänkte, och huvudet vickade på sned. Den tog ett par hopp närmare honom, men han satt lugnt kvar.

‘‘Ute på en flygtur?’‘ frågade han med blicken kvar på fågeln.

‘‘Som alltid.’‘ svarade fågeln med kraxande röst. En av de svarta vingarna lyftes, och fågeln kliade sig med näbben därunder. ‘‘Vad gör du?’‘ frågade den.

‘‘Jag sitter här.’‘

‘‘Jag ser det.’‘

De var tysta en stund. De andra fåglarna hade försvunnit. Ner i en park, eller runt huset på baksidan visste han inte. Han hörde inte musiken eller trafiken längre. Endast fågelns ljud.

‘‘Brukar du sitta här?’‘ kraxade skatan.

‘‘Nej, då skulle vi nog träffats förut.’‘ svarade han med frågande röst. Skatan såg inte längre på honom, utan ut över staden. Han var rädd att den skulle flyga iväg.

‘‘Är du inte ensam?’‘

‘‘Du ställer mycket frågor.’‘

De andra fåglarna dök upp igen, längre bort vid ett annat höghus denna gång.

‘‘Du ser rätt ensam ut själv.’‘ sa han då. Fågeln gav ifrån sig ett högt läte vilket lät som ett skratt.

‘‘Då är det väl tur att vi fann varandra.’‘

‘‘Men jag måste gå nu.’‘

‘‘Varför det?’‘

‘‘De letar nog efter mig.’‘

‘‘Ser det ut som om de letar efter mig?’‘ sa skatan och vinkade med vingen åt de andra fåglarna. Han såg ut över staden, och tänkte att nej, det såg inte ut som det. ‘‘Precis.’‘ fortsatte fågeln. ‘‘Det märks inte om du försvinner ett litet tag.’‘

‘‘Men ett längre tag då?’‘

‘‘Nej.’‘

‘‘Inte?’‘

Fågeln såg på honom igen, och nu visste han att den skulle flyga. Han ville hålla den kvar, men kunde inte sträcka ut handen.

‘‘Varför frågar du mig, människa? Det är väl du om ska ha alla svar?’‘

Så lyfte skatan. Han höll blicken på den tills den försvunnit i ett svart moln av fåglar, men han ville inte längre hålla den kvar.

Gungstolen vickade lätt fram och tillbaka på den gamla mattan. Två stadiga fötter klädda i mörka tofflor vilade på golvet framför stolen. Det var mörkt. Elden i spisen och ljusen i rummet skänkte ett lugnt ljus över scenen. Flickan satt med en docka eller två på mattan framför sin mormor, som stickade med enkel koncentration. Rött garn rörde sig lätt som löv i en vindpust på stickorna i hennes rynkiga händer.

Elden sprakade till då och då. Det var varmt i rummet, men efter en kylig dag av spring på skolgården var flickan glad. Hon tittade på sina dockor lite extra, innan hon lade dem till sängs i skolådor. Hon pussade dem och sade godnatt. Så gäspade hon stort, och mormorn tittade över på henne. Snabbt ville flickan att hennes mormor inte skulle säga till henne att det var dags att sova. Hon stängde munnen tvärt. Hennes mormor reste ett roat ögonbryn.

‘‘Kanske är det dags att sova?’‘ sa mormorn lugnt, med blicken åter på sina stickor. Flickan skakade på huvudet så hennes tunna hår flög över ansiktet. Hon funderade på hur hon skulle få vara vaken längre. Hon slängde ytterligare en blick på dockorna, och hennes tankar förändrades.

‘‘Mormor?’‘ frågade hon trevande.

Mormorn såg på henne igen, medan händerna fortsatte sticka. Flickan reste sig, gick närmare, och satte sig rakt framför mormorns toffler.

‘‘Sofia sa en sak till mig i skolan idag. Hon sa att en flicka i klassen över oss är tjock.’‘

Mormorn nickade, men avbröt inte stickningen. Flickan fortsatte.

‘‘Men när Sofia pekade på den andra flickan tyckte jag att hon såg ut som jag. Är jag tjock då?’‘

Mormorn såg fundersam ut, och lät sina händer vila i knät. Gungstolen fortsatte att vicka.

‘‘Du är inte tjock eller smal, du är du och du är jättebra.’‘ svarade hon efter ett par sekunder. Flickan såg inte övertygad ut. ‘‘Dessutom,’‘ fortsatte mormorn, ‘‘Min mamma sade till mig, när jag var i din ålder, att inte oroa mig över min storlek. Hon sade att pojkar gillar lite mer kött att hålla i om natten.’‘

Flickan log, och gäspade igen. Mormorn fortsatte sticka. Med en blick på klockan skrattade hon till.

‘‘Det är nog dags att sova ändå.’‘

Dagens uppgift var att välja den absolut sämsta låttexten ur den låt jag tycker om minst här i världen, och därefter skriva en historia där en karaktär säger texten helt utan ironi. Props om du kom på vilken låt och vilken text. Fast det borde inte vara så svårt.

Dagen började tidigare än gryningen. Långsamt vänder och vrider hon sin på sitt personliga moln. Hon somnar om. Hon vaknar igen. Molnet håller henne kvar, och vägrar låta henne gå. Efter flera minuter reser hon sig, och börjar dagen.

Timme efter timme går. Dagen är grå, människor är trötta. Det är en stressig dag med mycket att göra. Mörkret kryper sakta fram, och när hon äntligen är hemma igen är gatlyktorna det enda som lyser upp gatorna. Hon längtar efter molnet Några timmar till. Kvällsmat och prat med familjen.

Så räcker det. Hon tar sig upp till molnet, lägger huvudet och våndas över morgonen.