Hon Som Försvann

Jag kan inte få tag i mörkblå örngott. De går inte att köpa i Sverige (eller där jag bor heller). Inte de stora (50x90). Eller några till hotellkuddarna.

Jag kan inte heller få tag i mörkblå påslakan.

Självklart finns det andra färger, men blått gör mig glad. Det skulle nog mörkgrönt kunna göra men jag har aldrig sett mörkgröna sängkläder. Någonsin.

Jag är så besviken på det här. Varför kan jag inte få det jag tycker om? Är det så konstigt att inte föredra monokroma textilier?

Ikea säljer bara urblekta färger, och alla andra också. Det finns kanske dyrare påslakanset, i andra, mörkare färger, men jag behöver minst två uppsättningar, helst fler. För man ska kunna tvätta och torka osv.

När det gäller kläder är det lite lättare. I år lyckades jag få tag i ett par fina mörkblå grymhetsfria pumps, till ett ganska bra pris. Jag är ganska nöjd med mina jackor och kappor. Blå och gröna. Jag har jeans, tröjor, klänningar osv, i färger som jag gillar. Det finns handdukar i fina färger, gardiner, mattor och så. Men sängkläder? Nej, finns inga.

Jag kollade på Amazon, fast på sista tiden har jag varit missnöjd med dem. Det är flera saker som aldrig kom och vi har inte ens fått pengarna tillbaka för allt. Och än en gång besvikelsen. Dessutom säljer de inte ens örngott i rätt storlek.

Under de senaste två åren har min familj och jag bott i olika hotellrum, hyrda lägenheter och hus. I de flesta fall har det varit helt okej, men lite tråkigt, för vi längtar så efter att hitta ett eget hem.

Jag tänkte berätta om några gånger när det inte har varit okej.

Ibland har barnen förstört något och vi har fått berätta det för personalen och erbjudit oss att betala och så gjort det. Någon gång har personalen varit väldigt snälla och trevliga och försäkrat att det inte behövdes.

Tyvärr har det hänt att vi varit helt säkra på att allt är okej, men fått mail där vi krävs på pengar för allt möjligt. En gång var det en månad efter vi hyrde en väldigt trevlig semesterlägenhet och vi fick bara veta att något var trasigt, inte vad. När min syster ville veta vad som hänt och hur hon kunde föra över pengar säkert, fick hon aldrig något svar. Undrar hur många som bara betalade. Han verkade konstigt nog väldigt trevlig när vi träffade honom.

En annan gång fick vi veta att en soffa i hotellrummet var skadad på något sätt. Min syster började skriva ett mejl där hon frågade efter en länk till en säker pengaöverföring, men kom plötsligt på att det inte fanns någon soffa i rummet. Hon undrade vad han menade men fick inget svar. Ironiskt nog hade jag tappat en tavla i det andra rummet. Ramen och glaset/plasten gick sönder. Det gjorde tydligen ingenting.

Jag börjar tro att vi barnfamiljer riskerar att bli utsatta för den här typen av försök. De flesta föräldrar till små barn kan ju inte vara säkra på om deras barn har skadat något kanske på en konstig plats som ingen vuxen skulle se under normala omständigheter. Många skulle nog bara betala för att slippa bråk.

Nu för tiden har vi lärt oss av bitter erfarenhet att akta oss.

1. Om det finns fläckar eller skador fotograferar vi dem direkt. Datumstämpeln bevisar att vad som än är fel hade inträffat innan vi kom dit.

2. Vi reser alltid med ett minisopset och dessutom toalettpapper (det finns aldrig tillräckligt för sju).

3. Man kan aldrig lämna efter sig mer än minimalt med sopor i hotellrummet. Vi har med oss egna soppåsar och slänger den i någon offenlig soptunna. Vi har fått snorkiga kommentarer om allt vårt skräp. Personalen har nog inte barn som använder blöjor.

Det här är något jag funderat mycket kring på sista tiden. Mode. Kläder. Kroppsuppfattning.

De senaste åren har jag gått upp flera kilon. Dessutom, efter kejsarsnittet ser min mage inte likadan ut som förut. Den har förlorat den form den faktiskt hade innan barnen.

Efter det råkade jag på ett kroniskt hälsoproblem, som bland annat gjorde att jag gick upp i vikt ganska mycket, på mondre än tre veckor. Så mycket att jag inte längre kunde ha på mig jeans, som jag nyligen kommit i. Numera kan jag, men det är inte världens snyggaste jeans.

Och utöver det kom pandemin. Inga långa promenader utan istället choklad, glass, cheesecake och mousse.

Alltså extra kilon på en defekt kropp.

Det gjorde att jag började tänka på mode. Kläder. De flesta modekläder ör fula trasor, avsedda för unga, vältränade perfekta kroppar. Och när jag säger ung menar jag inte trettioårsåldern utan mer tonåren och strax över tjugo. De måste köpa de här kläderna för att säga något. ”Titta, jag är ung, vältränad, perfekt. Jag har råd att köpa det här modet.”

Jag insåg att jag vill ha prisvärda kläder som är välgenomtänkta och skapade för att passa mindre perfekta kroppar. Och i mina färger.

På sista tiden har jag tittat igenom min garderob och insett att mycket i den inte passar mig. Lyckligtvis gör en del det.

Jag har också studerat människor runt omkring mig. Vad har de på sig? Vad kan jag ha för att se lite bättre ut?

Jag har blivit lite modigare och låter en del av mina defekter synas. Många kvinnor och unga tjejer ser ut som jag. När det känns som värst tänker jag att jag ser ut som en vandrande soffkudde. Okej, men om jag ser ut så gör många andra det också.

Så vad har jag som kan hjälpa mig att se bättre ut?

Några exempel:

Ett par lite för små indigoblå yogaleggings som faktiskt håller in bättre än dyra ”shapewear”.

En jättefin blå, blommig klänning med en väldigt listig detalj som faktiskt döljer en del av mina defekter.

En denimblus som döljer mina armar i ärmlösa och kortärmade klänningar och toppar.

En smaragdgrön a-linjeformad träningstopp med asymmetrisk fåll. Den är så fin att man kan ha den som en vanlig t-shirt. Materialet är svalt och passar under värmeböljan.