Kalla händer

Detta sommarlovet suger så hårt. 2 veckor har nu passerat. Ingenting har jag åstadkommit under de veckorna. 

Det där med att festa, leva livet och ha en sommarflirt, känns ganska ouppnåligt. Också ganska meningslöst. 

Mitt liv suger. Allt jag gör är att sitta hemma.

Mina föräldrar låter mig inte göra någonting. Bara passa valpjäveln (dont take it too seriously I love the dog).Inga misstag får jag göra, men vad lär jag mig då? 

Inte ett jävla skit. 

Jag är ledsen, arg och förbannad. 

Speglar är min värsta fiende. Dem finns överallt. Jämt och ständigt stöter man på dem. Speglar tänker ni? Det är väl inget speciellt med det? Då vet ni inte vad jag går igenom varje gång jag måste se tillbaka på min egen spegelbild. 

Varje gång jag kollar i min spegel slås jag först över hur otroligt ful jag är. Håret ligger fel (vissa har ju dåliga hårdagar, jag har ett dåligt hårliv), finnarna som jag försökte täcka över i morse börjar nu synas mer än innan, näsan min är alldeles förstor fylld med porer och liknar mer en potatis än en näsa, mina kinder är alldeles för feta och uppblåste babyfett much. Så till resten av kroppen. Magen är ingen mage, det är en säck med fett, benen vet jag inte vad som hänt med dem någorlunda smala längst ner med låren är helt "hejkomochhjälpmig", min bröst är nonexistent (vet inte vad som hände där heller men en dag var de bara borta), min rygg är fylld med finnar, mina armar är pinniga like fuck och håriga som apor, mitt ass är helt platt, mina tånaglar är fyllda med blåmärken och min hållning är helt kass.

Jag förstår.

Jag förstår att du inte villl kolla på mig. För vem skulle vilja kolla på någon så motbjudande som jag?

Jag förstår att folk lämnar mig, så jobbig och fel som jag är.

Jag förstår att ingen vill ha mig. Fet, ful, fel och finnig är vad jag är. Ingen kille skulle drömma om att vara med en sådan som jag. Längst ner på listan är jag, ni vet listan man har över hur snygga tjejerna i ens klass är, längst ner hamnar jag på den. Inte så konstigt. Jag förstår.

Jag förstår varför folk lämnar mig. Mina vänner var falska och ville inte finnas där när jag mådde skit, men vem skulle? för en skit som jag förtjänar jag det. Meddelanden som ignoreras, samtal som dör ut, vem bryr sig? Det är ju bara jag. Jag förstår.

I mitt huvud är jag en badassbitch. Jag är ofattbart häftig, den alla vill hänga med och alla spanar efter. På kvällarna är jag ute och lever livet, festar, dricker och gör gud vet vad. Inte bryr jag mig heller, inte ett smak, om någonting. Killarna (nej Killen) ångrar sig så jävla hårt att han dissade mig förut och inser vilken förlust han begick! Vänner har jag så det kryllar, både falska och äkta. Trots att jag har så mycket folk omkring mig säger jag alltid vad jag tycker, feminism för allt vad det är värt! Ingen mer blyghet, inget mer sitta tyst och framför allt inte den tjejen som blir ihop blandad för att vara någon annan. 

I verkligheten är jag raka motsatsen. EN FÖRLORARE. Jag är den ingen vill umgås med, inte ofattbart häftig och jag är framför allt inte den man spanar efter. På skalan är jag en stark 0:a, inte en tia som resten av all those skinny bitches. Om kvällarna är jag inte ute och ränner, har man inga vänner blir det så. Inga fester, ingen alkohol. Bryr mig gör jag allt för mycket, om allt och alla. Han, med stort H, bryr sig inte alls, inte ett endaste jävla dugg. Faktum är nog att han är ganska glad att slippa mig, den jobbiga klängiga tjejen, vem skulle inte vara glad att undkomma henne? Inte var det någon större förlust i alla fall. Vänner är en bristvara, några finns det, men om jag skulle flippa ur vet jag ej om de skulle finnas kvar. Vad jag tycker om saker och ting säger jag för det mesta, till de jag känner, inte någon annan. Feminism men så in i bomben blyg och rädd. 

Något jag lärt mig under dessa levnads år jag funnit på planeten Tellus är att kärlek är överskattat. 

Egentligen skulle man kunna byta ut ordet kärlek mot bekräftelse- eller uppmärksamhet behov, för det är det jag tror det är. Vi människor vill få känna oss sedda och lyssnade på, att vi duger som vi är. Uppmärksamhets kåta är vad vi är. Vi vill synas, höras och överösas med komplimanger. Får vi inte detta då intalar vi oss själva att vi är värdelösa, inget att ha, ingen bryr sig etc. Eller så blir vi bittra och börjar klanka ner på andra.

First of all, jag tänker vara fullt anonym. Inte ett namn får ni, ingen stad, ingen ålder. Det ni nu kan få veta om mig är att jag bor i Sverige. I avlånga, skit trista och rasistiska Sverige. Och jag är så fruktansvärt less på det. Det är förövrigt inte det enda jag är less på. En hel massa annan skit är det också, mer om det senare.

Second of all, det här kommer vara min dagbok. Kinda. Mest för att jag är för lat för att skriva för hand och sitter framför min dator större delen av tiden, alltså mycket mer praktiskt. För är det något jag förstått hjälper så är det att skriva. Det hjälper mig att få lite koll på allt trassel i hjärnan och runt omkring mig. Livet helt enkelt.