Frk Wiberg AB

Japp, tyvärr trött som sjutton på tumblr nu, hitta mig på nouw i fortsättningen!

https://nouw.com/frkwiberg

Igår var jag på en födelsedagsmiddag hos en god vän. Jag har tagit lite för vana (en gång är ingen gång, två gånger är en vana) att sy hennes födelsedagspresenter, mer som en kul grej. Förra gången (året?) hade jag sytt en påse för underkläder på resa, ni vet en sån där som är tvådelad, den har öppningar åt två håll? På ena sidan skrev jag “wash” och på den andra “wear”. Det är tänkt att man lägger ena underkläder i “wear-delen” och så flyttar man dem till “wash” vartefter. Själv har jag ingen sån påse och det är alltid ett predikament att klura ut vad jag använt och inte, om resan pågått ett tag... 

I alla fall, denna gång fick hon en matlådepåse. Det är klart att man kan ha den till precis vad som helst, men jag sydde den i samma mått som den här och den här, som jag ju sydde just för att den skulle passa en matlåda. Den här gången sydde jag fast samma typ av resårband som den här påsen fick. så att man lätt kan rulla ihop den i väskan. OCH - jag har sytt den i ett supercool jättereflekterade tyg som jag har köpt från Textilhuset! 

Eller vad säger ni om reflexfunktionen här? Jag har tagit bilden med blixt bara “to make a point” men det fullkomligt lyser om den så fort det är lite småmörkt runt i kring och något ljus faller på. Blir man påkörd med den här på axeln så är det av någon som VILL köra på en, helt klart.

Jag tror att någon kommer att tappa ett piano i huvudet å mig snart, som ett straff för att jag går omkring och är så nöjd med det jag syr. Eller, är det inte så det funkar? Är det OK att bli riktigt, riktigt nöjd med något man själv har åstadkommit?   

Idag har jag på mig den här skjortan som jag bloggade om här, när den fortfarande bara var en toile.  Och om jag ska vara ärlig, när toilen var färdigsydd så kunde jag ju se att den satt bra... Men var jag så förtjust i modellen egentligen? 

Det det lite grova, vita toile-tyget så tyckte jag att urringningen andades “sjukhus-bussarong”, och så är det lite för sent på året med kort ärm, eller hur? Men, nu är det ju så att trots att jag inte är sponsrad av Mönsterfabriken, och de inte har ställt några krav på vad jag ska sy eller så, så vill jag ju gärna ändå sy upp modellerna i riktigt tyg för att kunna komma med en vettig åsikt om mönstret. Och det vet vi ju sen förut - tygkvaliteten är superviktig, den gör hela plagget!

Så jag knatade iväg till Söders Tyger på Hornsgatan och köpte mig ett svart, väldigt tät-vävt men tunt bomullstyg - svart - och så tänkte jag att jag skulle sy upp en “bara för att ha gjort det”. Och vilken jäkla tur det var! Från “präktig sjukhus-bussarong” till en svinsnygg svart skjorta som jag vet att jag kommer att ha jättemycket! Och med en urringning som är “på plats” och inte avslöjar för mycket, men ändå är lagom uppknäppt (utan knappar då, men ja ni fattar).

Modellen har alltså ett ok bak (dubbel- och vändsytt, med stickningar) och ett veck mitt bak. Det har den knäppta skjortan också, men den är boxigare i modellen så jag tog bort det vecket när jag sydde den i riktigt tyg. Den här är mer figurnära så jag behöver vecket, och tycker också att det blir en snygg detalj. 

Blusen är något kortare fram än bak, men bara lätt graderad, inte high-low eller så att det känns som om man hade skört. Den har bystinprovningar så att den är lätt formad men inte snäv.

Ärmarna då? Jo dem snodde jag från den andra skjortan! Det är så jäkla snyggt med ärmsprund och manschetter och det är så skönt att kunna knäppa upp och kavla upp ärmen om man skulle behöva. Och kavla upp ärmarna och ta i lite behöver man ju göra emellanåt eller hur? Nu är det inte samma ärmhål och ärmkulle på de båda blusarna, men det löste jag genom att lägga mönsterdelarna på varandra och använda originalärmen upptill och den andra nedtill. 

Jag vet att jag har sagt det här förut, men jag säger det igen, och igen och igen… Att vara förhållandevis nöjd och lycklig är ingen walk in the park, det är ett emellanåt ganska uttröttande arbete.

Det handlar dels om att försöka identifiera de saker man tycker om, det som gör en lycklig i livet och försöka göra mer sånt och mindre av det som man inte tycker om. Det handlar också om att påminna sig själv om att man inte är ett träd – trivs man inte där man är kan man faktiskt flytta på sig, vare sig det gäller geografi, jobb eller relationer. Det är naturligtvis varken lätt, gratis eller utan komplikationer och uppoffringar – men det går. Det är inte OMÖJLIGT.

Men det är också så att det finns situationer och lägen där man inte kan påverka eller ändra det som faktiskt sker, man är beroende av andra människors beslut och handlingar och får bara hänga med i kölvattnet av deras färd. Då kan man inte påverka det som sker. Men man kan fortfarande försöka påverka sin egen inställning till det som sker.

Notera att jag säger ”försöka påverka” för inte heller det är alltid lätt eller okomplicerat. Det viktiga är att man försöker. Man får leta efter de saker som trots allt är ljusa även fast helhetsbilden är mörk, det finns oftast något litet bra att hänga sig fast vid. Men nu talar jag ju om tristess och elände som ligger inom ”normalspannet” – inte verkliga världsomvälvande katastrofer så klart.

Jag har som tur är alltid sömnaden att gå till när andra delar av livet känns trista. Ibland lyckas inte ens det muntra upp mig så särskilt, men jag ska erkänna att det här att jag fått sy Mönsterfabrikens kommande releaser har hjälp mig att fokusera på det som är bra i mitt liv, nu när Rakel, min yngsta dotter, har flyttat ut och jag bor ensam för första gången sedan 1989. Jag skulle kunna fokusera på ”ensamheten” eller på ”åldrande” eller på nåt annat jävla elände, men var skulle jag hamna då? Förmodligen i fosterställning.

Så. Här är det första paret byxor jag har sytt upp i ett riktigt tyg (inte toile) av Mönsterfabrikens chinos-mönster. Tyget är ett ganska kraftigt bomullstyg från Tygverket som jag köpte förra sommaren (eller kanske till och med sommaren innan) när jag tänkte sy mig någon slags overall som aldrig blev av.

Jag ser dessa byxor som en bärbar toile, för tyget var nog inte helt och hållet lämpligt (det ger med sig lite och jag är rädd att de blir lite säckiga efter en dags användning) men det var ett bra sätt att testa att sy byxorna hela vägen liksom, med både fram- och bakfickor, dragkedja och linning.

Vad jag tycker om dem? JAG ÄR KÄR. Alltså på allvar tror jag att det är bland de bästa byxor jag har ägt och det är utan undantag de snyggaste jag har sytt. Inte minst för att mönstret inte bygger på de genvägar som annars ges till oss hemmasömmare. Det känns som om jag får en inblick i hur man gör ”på riktigt” utan att det har förenklats för att anpassas till tex nybörjare. Inte så att det är svårare än något annat, men mönstret innehåller kanske något fler moment än man vanligen ser.

Exempelvis är bakfickornas foderdel (stolpfickor) fästa i linningen upptill, det har jag inte tidigare sytt, men det blir väldigt, väldigt snyggt. Linningen är i ett enda stycke, kurvad och rätt så smal, och hänger perfekt på höften. Jag har inte ändrat något alls – förutom att jag inte har sytt några bälteshällor. Framfickorna är sydda i en foderdel som motsvarar de två fickdelarna och två infodringar – inte heller det har jag sett förut annat än i köpta plagg, men jag gillar det SÅ mycket.

Jag ska sy dem i enfärgad ull, i rutig, i blå bomullscanvas med stretch och tusen andra kombinationer i höst – det här blir verkligen mina favoriter i vinter. Och jag ska försöka att fokusera på det som är bra i mitt liv, för det är rätt så mycket, och när jag inte kan det ska jag äta smågodis, lyssna på deppig musik, grina och smida planer - ska vi säga så?

Jag funderar över varför det är så himla laddat med färg? Jag tycker att jag möter det så ofta? “Våga vägra svart!” ropas det i mina FB-grupper. “Mer färg åt folket!” är en annan paroll som gärna åtföljs av något stormönstrat i starka färger. Som om man skulle vara bättre eller modigare om man hade starka färger eller stormönstrat? 

Ingen gång har jag sett någon skriva “Mer svart åt folket!” eller “Våga vara sober!” fast det ju egentligen vore lika rimligt? Är det så att vi som gärna klär oss i enfärgat i dova nyanser är så nöjda med det att vi inte behöver missionera? Eller inte behöver krampaktigt övertyga oss själva och andra att det är OK att vara som vi? Varför kan folk inte bara vara glada över det de gillar utan att för den skull ställa det mot dess motsats och förminska den?

Själv är jag ju färggladare i min sommardräkt än i min vinterdräkt, men ofta tycker jag att enfärgat i dova nyanser är lugnare, inte lika högljutt, fast jag lägger inte någon värdering i det. Jag är inte modigare eller fegare än någon annan? Och jag kan bli lika “amazed” om jag ser någon gå förbi i helsvart som i färgglatt, det är ju bara en fråga om tycke och smak och “live and let live” är min paroll. Och dessutom, utstrålning och attityd sitter inte bara i färgen på plaggen...

Men detta sagt så tänker jag inte ens försöka försvara min oerhörda kärlek till vita skjortor och vita t-shirts. Jag har i princip inga andra vita plagg - det var länge sedan det fanns vita jeans i min garderob och även om jag sydde en vit klänning för inte så länge sedan så får jag ju erkänna att jag knappt haft den på mig någon gång. Men skjortor, t-shirts och linnen i bländvitt - det är något annat! 

Den här skjortan har jag sytt i det kommande mönstret från Mönsterfabriken, med en liten modifiering. Jag tog nämligen bort vecket mitt bak i ryggen. Det gjorde att toillen blev väldigt vid tyckte jag och den är rymlig nog som det är så den behövs inte riktigt. Nu är ju ett toilletyg betydligt kraftigare än det är superfina skjorttyget från Söders tyger på Hornsgatan i Stockholm, så jag kanske kommer att testa en variant med veck också.

Tyget har lite, lite stretch och den där krispigheten som jag älskar. Jag har köpt det i svart också och på den ska jag sätta dit fickan fram som jag hade på toillen. Jag klippte ut och sydde fickan även i det vita, men när det väl var dags att sy fast den på skjortan så bara ville jag inte... Det var lite känslan “less is more” och att jag verkligen ville hålla den här avskalad som tog över, men som sagt, vi får se hur jag gör på nästa. En annan nackdel med fickor på vita skjortor är att det ibland samlas lite damm och boss i fickan, och man får inte alltid bort det i tvätten utan det lyser igenom, men på den svarta, då blir det ficka!

Jag har varit flitig med “top stitching” på alla sömmar, i sidsömmar och ärmen är det dubbelt, runt krage och manschett samt ärmhål är det enkel söm. Det gör att den ser mer “arbetad” ut tycker jag. Jag har inte sytt så många ärmsprund och manschetter i mina dagar, men om man “stay stitchar” runt om markeringen för ärmsprundet så blir det så himla mycket enklare!   

OK-sömmarna är också sydda med dubbla topstitch-sömmar och om ni undrar varför jag är så svengelsk i min vokabulär så beror det på två saker. Dels för att jag så ofta konsulterar min bibel när jag syr, och den är ju på engelska, men också för att jag tycker att de svenska begreppen är dåliga. “Sy en stickning runt kragen” låter ju för dumt i mina öron - jag stickar ju inte! Det är väl inte samma sak med stay stitching, det heter ju stödsöm på svenska och är ett fullt begripligt begrepp, jag ska bättra mig där!

Jag gav mig ut på jakt efter fler fina skjorttyger efter att jag sytt den här, och jag ska började hos Söders tyger på Hornsgatan eftersom jag älskar detta vita. Tyvärr hade de inte något kvar i den kvaliteten, men Tygverket hade några finfina inne! 

Alltså - tycker ni att det varit lite tyst här på sistone? Tänker ni kanske att jag inte har sytt så mycket, att jag tröttnat, haft en paus? Fel, fel, feeeeeel! Det är faktiskt helt tvärt om, jag har sytt jättemycket och känt en inspiration och en syglädje som aldrig förr - MEN - jag har inte fått skriva om det!

Jag har den senaste tiden ägnat mig åt att sy toiller av mönster som kommer att lanseras lagom till mässan i Älvsjö 26-28 oktober. Det är ett svenskt företag som heter Mönsterfabriken vars medarbetare vanligen konstruerar mönster åt konfektionsindustrin (mellan- och toppsegmentet skulle jag kalla deras kunder), men nu gör en satsning åt vårt håll. När jag säger “vårt håll” menar jag hemmasömmerskor som gillar kläder i vävda tyger med snyggt stuk, ganska exakt den sortens kläder som jag älskar! Såna basmönster som sitter kanonfint, som blir dressade bankkläder i den sortens tyger och som blir coola streetwear-plagg om man väljer den sortens tyger. Ja, jag är faktiskt KÄR! Och NEJ, jag är inte sponsrad eller mutad att säga det här. Jag har fått mönster att testa och toilletyger (vit bomullsväv) att sy av, men jag får inte betalt. Det betyder att jag kan fritt ur hjärtat skriva precis vad jag vill - och det gör jag ju också, som vanligt! 

Med detta sagt så kommer här ett par bilder av de toiller jag hittills sytt:

Den första jag fick sätta tänderna i är denna långärmade skjorta. Det är en riktig “skjort-skjorta” - om man slår upp “skjorta” i en ordbok så borde man hitta en bild på denna. 

Den har ett veck i ryggen, den är sydd med ok i två lager, den saknar bystinsnitt och den är lite “cropped” (alltså något kortare än den genomsnittliga köpe-skjortan), den har ärmsprund och manschetter. 

Kragen kommer i två varianter i mönstret, en med rundade ändar och så denna som jag sytt - en klassiska herrskjorta. och som sagt, detta är toiller som inte är tänkta att användas, så jag har inte lagt tid på att sy knappar och knapphål, det behövs ju inte för att man ska se passformen.

Fickan satte jag nedtill på toillen, man kan ju faktiskt sätta den var som helst, en eller två, uppe eller nere. Jag är dock inte förtjust i fickor som sitter just som bröstfickor, i vart fall inte på vita skjortor, oklart varför.

Jag vet inte vad ni har för relation till vita skjortor, eller ens om ni HAR en relation till vita skjortor, men jag har det. En passionerad och varm relation har jag, i det att jag tycker att det är världens bästa bas i garderoben, i en vit skjorta är man liksom alltid välklädd. Det gäller oavsett om man ska på bankmöte och har kjol och klackar till eller om man kavlar upp ärmarna och har den till jeans. Alltid välklädd. 

Naturligtvis ska man sy upp den här skjortan i alla möjliga färger förutom vitt, gå all in på mönstrat också för all del, modellen är helt enkelt världens bästa. Se mönstret som en vit kanvas som du kan måla dina skjortdrömmar på ! (Och nä, jag är fortfarande inte sponsrad!) Jag skulle inte sy den i något annat än linne eller bomull, jag tror att viskos blir för sladdrigt för kragen, men med bomull och lin i åtanke så finns ju oändliga möjligheter, inte sant?  

Nästa skjorta/blus jag fick möjlighet att testa är denna kortärmade “bussarong”-liknande. Här kan man också notera att första skjortan var pre-semester, medan denna var mitt-i-semester, det ser man på min färg...  Även den här skjortan har ett veck mitt bak och ett ok, men sen upphör likheterna. Nederkanten är lätt kurvad och den är inte lika “boxig” i modellen som långärmsskjortan. 

Jag gillar hur urringningen är konstruerad som ett slags linning liksom - jag har inte sett det hos någon annan - och det ger i mitt tycke en väldigt klädsam urringning. Ska jag säga något på minussidan så är det väl att den andas lite, lite sjukhusskjorta, men det tror jag beror på den vita bomullstoillen. Sy den i en annan färg, i ett mönstrat tyg, bomull, linne, viskos funkar kanon här, så kan man sluta tänka “Doktorn kan komma” sen.   

Även det här mönstret har ju en passform, en skärning som för mig signalerar att det varit duktiga konstruktörer i farten. Ni vet känslan när man tar på sig en klänning från Filippa K, en skjorta från Hope, en tröja från Cos? Eller ett par byxor från... Nä vänta? Jag har nästan aldrig tagit på mig ett par byxor och känt den där lyckan i “där satt de”! Därför var det ju med största spänning jag satte saxen i det vita toilletyget för att sy de chinos som var mitt tredje plagg från Mönsterfabriken.

Och där - där tror jag fan att den satt!!! Alltså ni som följt mig vet ju hur jag kämpat med att få till mina egna byxor med lite stuk och häng, det mönstret jag själv ritat (om). De är OK de byxor jag sytt av det mönstret, men det fattas något i konstruktionen, det är något som gör att de är lite “strama i skrevet” och inte sitter så bra just där. Men vaffan jag är ju jurist och IT-analytiker, inte mönsterkonstruktör, så resultatet var väl bra för att vara hobby-proffs?

Jag är så nöjd med mina senaste manchester-Eleonore att jag plötsligen bara MÅSTE sy fler byxor! Eleonore-byxorna från Jalie är ju egentligen utan fickor, men med hjälp av ett tilläggsmönster från dem (som jag ritat om) så har de nu fina fickor om inte putar eller drar sig (som ju annars är mitt problem). Eleonore är ju dessutom ett par ”pull-on”, dvs de har ingen gylf och har resår i midjan. Det är bekvämt, både att sy och att bära, men det är ju något ”ofärdigt” över byxor med resår i midjan som inte är mjukisbyxor – eller? I alla fall har jag ju lyckats rita om Eleonore så att de nu har en vanlig gylf så problem solved.

Nu är jag beredd att ta dem ett steg längre… Eleonore är ju ett par jeans basically, och de har utanpåfickor bak och dessutom ett ok bak – så som jeans ju har. Nu är jag så himla sugen på att rita om bakstycket och ta bort oket, sätta inprovningar i stället… Om jag dessutom tar bort utanpåfickorna och gör stolpfickor baktill så har jag plötsligen fått det ultimata mönstret på ett par ”cigarette pants”, det som hela tiden varit min önskan! Det är i alla fall värt ett försök, även om jag inte tänker försöka i det tyg från Givenchy som jag häromdagen köpte på Tygverket (för 300 spänn metern) och som kickade igång tankarna på kostymbyxor.  

När jag nu är inne på och talar om mönster så vill jag påpeka en sak. Jag köper i stort sett aldrig mönster från de stora tillverkarna (typ Burda och Vogue och vad de heter) utan jag favoriserar av olika anledningar de små eller i vart fall mindre mönsterkonstruktörerna, de som på engelska ofta kallas ”indie patterns”. Indie som i independent, dvs oberoende av de stora. 

Det ligger en väldig massa arbete bakom ett väl konstruerat mönster, det är lätt att förstå när man syr mycket och ”hackar” mycket som jag gör. Det tycker jag förtjänar all respekt. Ibland gnäller jag över att de är dyra, men som sagt, kvalitet kostar och om mönstret är välkonstruerat så kommer jag att ha mycket glädje av det, både att sy upp det som det är och att inspireras till olika ”hack”. Och allt det arbete som lagts ned av någon som slitit med att tänka ut och rita, rita om och fixa, det måste få kosta för de här människorna håller ju inte på med välgörenhet, inte sant? De behöver ju tjäna å det de gör, på samma sätt som alla andra som jobbar. 

Alltså säljer jag inte ”bootleg – kopior” av mönster. Jag tycker att de som lagt ner mödan på att tillverka våra mönster också ska ha betalt för det, så enkelt är det. Att det dessutom är olagligt att kopiera och sälja andras mönster är ju ännu en faktor, inte sant?

I går fyllde jag år! Det är inte så att födelsedagar är jätteviktiga för mig, det har de aldrig varit faktiskt, och det är inte bara som jag säger, det är på allvar. Därmed inte sagt att det inte värmer att bli firad, och när jag kom till jobbet igår hade en kollega ställt en liten vas med så vackra blommor på min plats och dekorerat skärmen med en guldfärgad  serpentin. Jag blev såklart jätteglad!

I år tog jag faktiskt lite “ansvar” för min födelsedag, just för att inte säga “det spelar ingen roll” och sen ändå vara besviken över att det inte “blev nåt”. Så jag hade frågat goda vänner om de ville luncha och fick blommor av dem när jag kom till East! Kände mig bortskämd faktiskt och påmindes om att det ju finns en massa fina människor i mitt sociala nät, människor som verkligen finns där för mig, när jag talar om att jag behöver dem.

På kvällen hade jag bokat bord på Torpedverkstan på Skeppsholmen, en ny restaurang som fått så gott betyg i DN att jag verkligen ville testa. Jag gillar ju dessutom Skeppsholmen skarp och eftersom jag hade siktet inställt på Grönan och Thåströmkonsert efteråt så var det ju smidigt att bara ta båten över. Ibland älskar jag verkligen Stockholm lite extra mycket! Middagen var kanonbra, hela “stor-flocken” var med och jag är så lyckligt lottad som inte bara har underbara barn, utan även underbara “svär-barn”! Thåström var bra, om än inte lysande, och det var OERHÖRT mycket folk på Grönan, det kändes faktiskt inte säkert alls.

Men nu vill jag prata byxor! Ni vet ju att jag har svårt för byxor, det är sen gammalt. Svårt att hitta snygga byxor i affärer, svårt att sy byxor, svårt att bära dem. Men jag har ändå en längtan, dels för att det faktiskt är ett sjukt praktiskt plagg när det är för kallt för att vara barbent i kjol eller klänning och en inte vill ha strumpbyxor, men det är ju - eller kan vara - väldigt snyggt också. I våras började jag därför sy dessa svarta byxor i manchester (köpt förra året från Textile Express). Jag använde Jalies mönster Eleonore som utgångspunkt, men justerat med fickor och en riktig gylf (som med fuskskinnbrallorna). jag kom så långt som till gylfen (då i våras alltså) när jag plötsligt ansåg att de blev jättefula och så la jag undan dem i UFO-högen!   

Där låg de sen hela sommaren och skämdes, tills jag pratade med Ulrika och uppmanade henne att ta tag i ett par byxor som hon inte sytt klart, och insåg att jag borde leva som jag lär och sy klart själv! Och - jag är himla nöjd med att jag gjorde det! Det är inget fel på de här brallorna överhuvud taget! De är möjligen i största laget (det är lite stretch i) men jag har ju å andra sidan inte tvättat tyget (det gör jag AAAALDRIG!) så efter en tvätt blir de säkert ännu bättre.

Ni vet när alla bitar bara faller på plats? När inget yttre egentligen ändras, bara din egen syn på dem? Och du ser dig omkring bland det som är din vardag och plötsligt älskar du allt? Även det som veckan innan var irriterande och förhatligt?  Inte sjutton vet jag vad det är som händer, vad det är som gör att allt plötsligt känns så där bra, jag är bara glad att det vänder ibland och att jag får vara med om det. Ännu bättre vore om jag kom ihåg det bättre också, kom ihåg att det faktiskt alltid vänder till sist. Men, livet ni vet? Det går ju inte att förstå sig på, man får bara försöka hänga med i svängarna,  acceptera och hantera.

Den här svarta linne-toppen är den tredje uppsyningen av The Hoodie dress från The Assembly line. Jag hade en tanke dels om att få till en ärmlös topp som både är relaxed (för att den har huva) men också lite “snygg” för att det är linne och ärmlöst (det signalerar fest tycker jag). Å andra sidan kan jag ju bara ta en t-shirt under så funkar det lika bra på jobbet, eller hur?

Men, jag hade ju också fått idén om dragkedjan som jag så gärna ville testa. Dels för att den här modellen på huva hör att det blir lite “krage” fram, och jag är ju egentligen inget fan av hög krage. Det - och polokrage - är supersnyggt på andra men jag tycker inte att det är bekvämt att ha på mig. Huvan har ju dessutom en söm mitt fram så det var naturligt att sätta en dragkedja där och gärna en som är fullt synlig.

Om man googlar “exposed zipper” så hittar man en massa bra tutar på hur man ska sätta en synlig dragkedja mitt i ett tyg, det är inga svårigheter. I princip markerar man sitt mitt fram (ha mellanlägg där!) och sedan syr man en stödlinje med förkortade stygn runt om denna linje. Sedan klipper man  ---< längst ner, viker in kanterna, pressar och så syr man fast sin dragkedja. PLättlätt! Sen tar man på sig plagget, drar ned dragkedjan och inser att mellanlägget syns jättemycket och att det är jättefult på insidan - som ju kommer att synas hela tiden eftersom man ju VILL ha dragkedjan neddragen. Suck. 

Men skam den som ger sig, det var ju bara att klippa till en bit så stor som infodringen skulle vara, markera mittlinje och sy stödlinjer även på denna del och sen sy fast räta mot räta på insidan, runt dragkedjan... Pilligt, men det blev riktigt bra till sist!

Det bästa jag vet med ett välkonstruerat mönster är att det alltid ger mig en massa idéer om hur jag ska “hacka” det. För den som inte är till fullo bekant med uttrycket “hacka mönster” så menar jag när man utgår från ett visst mönster men ändrar lite, gör om och lägger till. Ofta kommer den där inspirationen till mig när jag gör något helt annat än sy, inte sällan har jag fått idéerna i löpspåret.

Det här är samma mönster som The Hoodie dress från Assembly line som jag visade häromdagen. Eftersom det mönstret redan är avskuret i midjan så var det ju en lätt sak att bara använda den övre delen och ta bort fickorna, och så hade jag min blus. Eller ja, jag förlängde den ju också med 14 cm, men det gjorde jag bara genom att förlänga styckena, inte genom att klippa isär mitt på och fixa och trixa som man måste göra om man ska förlänga ett liv som är för kort i förhållande till ens kropp.

Jag har sytt den i en tunn och väldigt mjuk i viskos (vävd) som jag hittade på Ohlssons rea i somras, och jag vet att jag sa att jag var färdig med mönstrat och färgglatt för i år, men den här slinker ändå igenom tycker jag. Den är visserligen både mönstrad och färgglad, men den är ju ändå i så pass sobra färger att den andas höst, eller hur? Och så är ju bottenfärgen blå, min nya favoritfärg, och så går den så fint till denim…

Jag har satt muddar i ärmsluten och kantat huvan med en remsa av samma mudd (4 cm bred) som jag sydde fast dubbelvikt mot rätan och sen stickade ner med en söm helt nära kanten. Jag gjorde samma sak med fållen, trots att jag först hade tänkt ha den helt rak bara, men det är inte så mycket fall i tyget, det är lite för “flimsigt” så jag satte till sist samma sorts remsa av mudd nedtill som i huvan. Jag gjorde den kanske 80-85% kortare än det vävda tyget, så att den skulle dra åt lite, men inte så mycket som man gör med en halsringning (som jag gör 70-75% kortare).

Det jag gillar med den här är att det är en blus som känns som en mjukiströja, men är mer klädd som en blus utan att vara strikt som en blus - ja ni fattar. Har jag förresten påpekat att det är inprovningar i ärmen i höjd med armbågen? Sånt gillar jag, min kropp är 3D (minst) och då ska kläderna också vara det.

Så, med tanke på hur mycket jag har gnällt om priset på det här mönstret så tycker jag verkligen att jag har fått valuta för pengarna och jag ska sluta gnälla. Den här gången var det kvalitet som kostade, inte nån jäkla hype eller varumärkesfixering. Ett bra och genomarbetat mönster med fin konstruktion helt enkelt. Jag har redan påbörjat min tredje variant och det är värt priset.

Redan i våras köpte jag mönstret till Assembly lines Hoodie dress, det var ögonblicklig kärlek trots att mönstret var dyrt (jo, jag tycker att det är skitdyrt!) och trots att det bara var i en storlek (jag HATAR när man ska välja storlek på mönstret, och jag tycker att det är snålt av tillverkaren också, att bara ha en storlek, särskilt som det ändå inte är på ett enda stort ark.). 

I alla fall, jag köpte mönstret och jag köpte också tyget från dem, linne i en gråsvart melange, jättefint verkligen. Men sen kom sommaren och värmen och hoodie-klänningen kändes så lång och så långärmad och nästan höghalsad? Så den blev liggande hela sommaren, till jag förra veckan kände att det var dags.

Och när jag provade den första gången (sent i fredags kväll, trött och osminkad med håret i en ful tofs) så blev jag lite besviken. “Nämen, har jag sytt mig en munkkåpa! När ska jag använda den?” Men, eftersom jag ändå lär mig lite,lite för varje gång så tänkte jag “du är trött, osminkad och ful, det blir bättre”.

Och det tycker jag att det blev, den här klänningen kräver lite attityd, ett par snygga sneakers, läppstift (såklart) och lite självkänsla. Ett par doc’s kommer att bli kanon så småningom, och då blir den här klänningen en perfekt övergång till hösten, i och med att den är lång och i mer sober färgskala.

Ska jag säga något om mönstret då, i och med att jag var så kritisk och på gränsen till gnällig kring pris och storlek? Jag valde att köpa mönstret i S efter att ha lusläst tabellen som visar mått på färdigt plagg. Jag är ALDRIG annars en S i något som går nedanför midjan (och ofta inte heller över ärmen) men nu lovade tabellen att det skulle funka och med facit i hand är jag superglad att jag valde S.

Instruktionerna är enkla att följa, det är ingen komplicerad modell alls och jag gillar både passformen (hur klänningen sitter på mig) och jag gillar också hur mönsterdelarna passar ihop, inga hack eller skarvar som inte skulle varit där. Jag har utmanat mig själv med att följa mönstret till punkt och pricka skulle jag just skriva, när jag kom på att jag inte alls har gjort det! Många sömmar skulle topstitchas, vilket jag valde bort att göra. Jag gillar att sömmarna blev i princip osynliga på det här viset.

MEN. Om jag syr den igen (och det kommer jag att göra, jag har ett par idéer på bra varianter och hack på gång) så skulle jag sy andra sömmar, framför allt i huvan. Eftersom den inte alls är fodrad så syns ju alla sömmar tydligt och det gör att huvans sömmar är helt synliga på insidan. Där skulle jag hellre sytt en fällsöm, men eftersom mönstret bara har 1cm sömsmån så gick det inte att få till i efterhand, och jag tänkte inte på det när jag klippte ut.

Med detta sagt, jag gillar min hoodie dress jättemycket och jag har som sagt ett par varianter på temat på gång. Det gör att det höga priset försvarar sig, men det är ändå SNÅLT att bara sälja en storlek i taget!

Det känns faktiskt som om sommaren är på väg att lämna oss nu och hösten är i antågande, inte sant? Jag undrar om det beror på att vi varit så “bortskämda” med denna sommars galna värme, så att nu när det är ett mer “normalt” sommarväder så påstår vi att det känns som höst? För 17-20° och regn är faktiskt ett fullt normalt sommarväder, vanliga somrar i alla fall.

Jag mötte en granne nere i cykelrummet häromdagen och påstod att det var lite skönt att komma in i de vanliga rutinerna, hon såg rättså trött ut och sa “ja men gör man verkligen det?”. För egen del så är nog svaret ja - jag tycker att det är rätt ok att vara tillbaka på jobbet, att kliva upp i tid, att liksom veta vad jag ska göra på dagarna. Att ha två dagar per vecka som jag har ansvar för att fylla med meningsfullt innehåll är kanske tillräckligt? Eller OK, jag skulle nog inte tacka nej till fyradagarsvecka (om jag fick betalt för fem!) men bortsett från det så gillar jag ju rutiner, att ha saker att göra som känns meningsfulla.

Och om jag alltid skulle vara “ledig” så skulle jag ju inte få så mycket användning för allt jag syr, eller hur? Den här klänningen sydde jag precis innan jag skulle gå tillbaka till jobbet igen, i längtan efter något som var svalt och luftigt men ändå påklätt nog att ha på kontoret. Mönstret kommer från The avid seamstress och heter The Raglan dress, jag har sytt ganska mycket av det mönstret redan, här är en länk till alla. Precis som på sidenklänningen har jag förlängt ärmen och givit den en trumpetform. Förutom att det ser cool ut och är skönt att bära så gör det att man kan kavla upp ärmen ordentligt, något som kändes bra när det var 18° på kontoret och 34° utanför dörren.

Tyget är lite oklart var det kommer ifrån. Det är en tunn viskos i ganska klen kvalitet och jag kan tänka mig att det är köpt på Ohlssons, men jag är inte säker. Jag är glad att jag för en gångs skull köpt tillräckligt mycket av det för att kunna mönsterpassa, jag är vääääldigt nöjd med mönsterpassningen, särskilt i ryggen. Vissa mönster måste helt enkelt mönsterpassas tycker jag, medan andra klarar sig ändå. Eller också säger jag så för att jag ibland inte ids mönsterpassa eller helt enkelt misslyckas... 

Herregud så jag älskar att träna! Eller snarare så här, jag älskar att ha tränat framför allt, och innan ni nu bara spyr på mig och tror att jag ska bli en hysterisk fitnessmänniska så låt mig förklara varför.

Först och främst handlar det ju för mig om att hantera ångest. Om jag har en dag när stegen är tunga och humöret svart så är det få saker som hjälper så bra som ett löppass. Det behöver varken vara snabbt eller långt – det behöver bara vara. Dessvärre är det ofta jag glömmer det, just när jag känner mig sådär låg, det är inte som att jag ivrigt skuttar ut i skogen… Men efteråt, det är då jag fattar att det var det jag behövde.

En annan sak som jag tänkt på mycket i sommar när jag har rest och kånkat väskor och promenerat, klättrat, badat och hoppat, samt klängt mig upp på klippor och bryggor efter bad, är att jag främst tränar för att orka, för att kunna bli gammal. Att bibehålla rörlighet och smidighet, att ha styrkan i armar och ben att häva sig upp på en lite för högt sittande badstege, det är ett väldigt mycket viktigare mål för mig är hur kroppen ser ut.

För kroppen ser nu ut som den gör på något vis, efter att snart ha tjänat mig i snart 52 år, genom två förlossningar och en massa upp- och nedgångar. Och jag tror att vi till slut faktiskt har, eller i vart fall börjar bli kompisar, kroppen och jag. Inte en sekund för tidigt, eller för sent heller för den delen.

Jag tycker såklart fortfarande att det är väldigt irriterande när kroppen ”sviker”, vilket jag tycker att den gör när jag får problem med vader, knän, rygg eller annat. Men ofta handlar det då om att jag måste (med stigande ålder) värma upp bättre eller stretcha mer, och jag måste lära mig att acceptera att det är så. 

Dock vet jag nu att vissa saker som gör ont faktiskt botas med mer träning och mer stretch. Min rygg till exempel. Nu har jag ju inte ont i ryggen när jag har ont i ryggen, jag har smärtor i ländryggen som kommer sig av att min höftböjarmuskel ibland blir “för kort” och den fäster tydligen i ryggslutet, varför det gör ont där. E En kort uppvärmning och sen intensiv stretch av sagda muskel får ordning på det, särskilt om jag ser till att rör på mig lite extra och inte ge efter för ontet. Nu ska sägas att det såklart inte gäller alla typer av ryggsmärtor - såklart. Men det funkar så för mig och jag är glad att jag till sist insett det.

Det ÄR svårt med tvärrandigt, eller hur? Det breddar, sägs det, och kanske att jag blir bred som en ladgårdsvägg i den här klänningen, kanske bryr jag mig inte om det?

Min största fundering innan jag tog den på mig i går kväll och gick iväg på middag var om det såg ut som ett nattlinne... Ni vet ju den där känslan man får i vissa trikåklänningar? Oups, ser det ut som jag just klivit ur sängen?

Efter att ha messat frågan till “stilpanelen” och fått tumme upp så tog jag på mig ett par splitter nya Nike i matchande stil och ett illrött läååstift och gav mig av till vännerna jag inte träffat sedan i början av juni.

Ett kärt och härligt återseende och jag påminns igen om hur avslappnande det är att emellanåt umgås i sällskap av ett antal “gamla par”. Gamla i bemärkelsen “de har varit gifta >20 år” och gamla i bemärkelsen att vi känt varandra sedan åttiotalet allihop. Sånt är skönt. Det är också skönt att inte alltid hänga två och två, vilket jag ofta gör annars (och också uppskattar såklart), men när man är flera kan man ju emellanåt luta sig tillbaka och lite mer passivt ta del av de olika samtalen, som i sällskap med de härmänniskorna alltid flödar fritt mellan politik, klimat, recept och resor.

Att kvällens värd hälsade mig med en kommentar om att klänningen såg ut som en fångdräkt a la Björnligan kan jag förlåta honom. Dessutom är det ju helt fel eftersom Björnligan hade blå byxor och röda tröjor, med nummerlappar på.

Så här skulle det möjligen sett ut, om jag hade velat köra fångdräkt a la Björnligan! Ska jag testa det nästa gång???

Det här tyget köpte jag för övrigt (kanske) på mässan i våras och det är en härligt slinkig viskoskvalitet, den där jag gillar bäst. Tyvärr var jag fullkomligt bestämd att det skulle bli en lång klänning (inte när jag köpte tyget, men när jag nu skulle sy av det) och därför fanns det inte fullt tillräckligt med tyg till att mönsterpassa ärmen på bästa sätt, vilket egentligen (enligt min egen standard) är förbjudet... Att sy i tvärrandigt och inte ha ärmen mönsterpassad mot resten har jag ju skrivit om här (”Hade det inte gått att mönsterpassa så hade det inte varit någon idé att sy helt enkelt”). Till mitt försvar får jag framhålla att det den gånge handlade om en raglanärm, och det är faktiskt skillnad...

Nåväl. Jag tänker att det här är en bra klänning när det nu blir lite svalare, och man fryser lite om benen på kontoret men ändå inte vill ta på sig strumpor. Mönstret är btw mitt eget, med delad rygg och bystvecken flyttade till halsringningen.

Ni vet när man går upp hyggligt i tid en söndagsmorgon i augusti? Och beger sig ut att springa i princip direkt man har vaknat, för att det blir för varmt sen? Och så kommer man på sin vanliga runda ute i skogen och hör väldigt hög musik, så hög att den överröstar det man har i lurarna? Ni vet?

Det var vad som hände mig i helgen i alla fall, när jag var ute tidigt för att försöka få en svalare temperatur att springa i än den där dödsjävlaskithettan som varit/är på eftermiddagarna nu för tiden... 

Och tyvärr springer jag oftast på eftermiddagarna när jag är ledig, trots att jag egentligen skulle vilja ha det “avklarat” tidigare, men det är så mycket jag vill göra före så jag skjuter på det och jaaa, sen har vanligtvis dagen gått.Jag ska försöka ändra på det nu...

Det lustiga var att jag först trodde det var någon slags Friskis & Svettis på gång i skogen, innan jag kom på att det var Pridevecka och att folket som var där inte precis såg träningsklädda ut...

Ännu ett par Cora i fantastiskt tyg från Pine Crest har jag alltså sytt, det andra paret i 3/4-längd. Jag kommer ALDRIG vilja springa i någon annan kvalitet, det kan jag nog säga redan nu. ADDICTED! Och det lustiga är att det var en bild på ett par tajts i just det här tyget som fick mig att första gången köpa tyg från Pine Crest, men då köpte jag inte det här utan det här i stället! Nu funderar jag över om jag får köpa mer sån tyg eller om det är dags att faktiskt ge sig..

  En helt annan sak - och mycket värre - hände för övrigt på hemväg från en väldigt trevlig middag på Söder i onsdags kväll... Jag cyklar ju numera från Slussen och hem, och tar alltid Skansbron över till min sida av stan, det är den allra lägsta av de tre broar som förbinder Södermalm med söder om söder. Bredvid går Skanstullsbron, den som sen blir Götgatan och ännu längre bort ligger Johanneshovsbron, som leder in i Söderledstunneln.

Redan när jag lämnade Mosebacke där jag har cykeln parkerad, hörde jag sirener. De var brandbilarna från Katarina som drog i väg söderut med dånande sirener. När jag sen kom ner på Skansbron så stod all möjlig blåljuspersonal mitt på bron, halvvägs upp i cykelbanan, och en massa människor hade stannat och stod och tittade på något. En brandman krängde på sig en torrdräkt och det tog ett par sekunder för mig att ta in hela scenen, bromsa in och undvika att ställa till med olyckor och till sist fatta vad som var på gång. Jag tror alltid att det är trafikolyckor, delvis för att alla trafikslag i Stockholm kör som idioter (i princip) men också för att jag har sett min beskärda del av framför allt cykelolyckor. 

Den här gången var det inte någon cykelolycka. En man hängde på fel sida av staketet på den superhöga Skanstullsbron, flera människor stod uppe på bron och försökte få fatt i honom, försökte hålla i honom... Och bara för att vara övertydlig, Skanstullsbrons räcken är jättehöga, och vinklade inåt gångbanan. Det är inte precis så att man “råkar” hamna på fel sida om räcket, man måste verkligen vara dedikerad för att komma över.

Jag stannade så klart inte, det hade känts helt vansinnigt att stå där och titta på en tragedi i vardande, jag cyklade gråthulkande hem i stället (och hade verkligen behövt en famn att krypa in i när jag kom hem...). 

Men om jag hade stannat så hade jag kanske fått veta om det trots allt “gick bra”? Om de lyckades hala upp honom? Å andra sidan hade jag också sett motsatsen, om det hade blivit den utgången. Nu får jag aldrig veta, inte vem han var eller hur det gick, och framför allt inte hur det kommer sig att en människa en vacker augustikväll inte tycker att det finns något  mer att leva för.

UPPDATERING EFTER INPUT FRÅN ANNICA (TACK!!!!)

Jag har inte ätit en enda måltid inomhus när jag har varit hemma i min lägenhet sen i maj, tror jag - förutom i går kväll! För ett par veckor sedan hade jag gäster på middag som föreslog att vi skulle äta inne - men det var för att de tyckte att det var för varmt på balkongen... Ser ni förresten att underredet till mitt matbord är ett gammalt symaskinsunderrede? Ett sånt man trampade? Ibland trampar jag lite för nöjes skull och funderar över hur det vara tt sy på en sån där, jämfört med de jag har i min “maskinpark”.

I alla fall - en av morgnarna mellan mina båda semesterresor i somras så tittade jag lite extra på mina dynor på balkongen och insåg att de var i ett ganska bedrövligt skick...Ibland är det så där tycker jag, att en blir lite hemmablind... och inte märker när något blir för gammalt eller slitet.... Nu märktes det i alla fall tydligt och jag började rota i gömmorna efter ett lämpligt tyg. Det tog inte så lång tid att hitta - jag tror att det är ett gammal IKEA-tyg - och en kort stund senare var alla dynor omklädda, rena och fräscha. Kanske är tyget lite väääl färgglatt egentligen, men å andra siden, varför inte?

När jag ändå var i farten fick dynorna på andra balkongen (ja, jag är så lyckligt lottad att jag har en “lounge-balkong” och en “matsals-balkong”) även de nytt tyg, jag har nog inte bytt på dem någonsin och de är väl över tio år gamla? 

Ni vet den där känslan när en ser ett tyg som en liksom bara MÅSTE köpa? Fast det är lite för mycket pengar, lite för annorlunda mot vad en brukar köpa och vad ska en egentligen sy av det? Precis så kände jag när jag fick syn på det här tyget på Coupons Saint Pierre i Paris när Ulrika och jag var där i höstas. 

Jag hade redan köpt rätt mycket tyg och även om jag inte hade en uttalad budget att hålla mig till så var det rätt mycket pengar - 90€ för att vara precis. Å andra sidan, 90€ för tre meter siden är ju inte DYRT, även om det som sagt är mycket pengar, och ibland får man helt enkelt ge efter för magkänslan.

Så jag köpte tyget och vek in det i hyllan när jag kom hem, alltmer osäker på vad jag faktiskt skulle sy av det. Eller osäker är fel ord - OVETANDE är nog mer rättvisande. 

Sen, plötsligt en dag tidigt i vår kände jag att det absolut skulle bli en klänning (inte ens det var jag säker på från första början) och att den skulle sys av mitt favoritmönster “The Raglan dress” från The avid seamstress. Dock med omritad ärm, originalet har kort ärm men jag ville ha lång trumpetärm i det här tyget...

Bara att klippa i tyget gav mig ångest, inte minst för att siden ju liksom är överallt, hela tiden, och en vill liksom inte klippa fel... Att mönsterpassa struntade jag faktiskt helt i, dels för att det går åt så mycket tyg då och jag ville inte att något skulle gå till spillo, men också för att mönstret på tyget är all over the place, jag vet inte ens om det går att mönsterpassa?

Men. När själva klänningen var ihopsydd men ofållad, och jag provade den första gången så tappade jag helt min tidigare övertygelse om att det var en bra idé. Endera såg den ut som ett låt vara lyxigt, men trots det nattlinne... Eller var det bara för mycket liksom? Jag visade halvfärdiga bilder för en kollega som sa att om jag varit med i Project Runway som kanske domarna skulle ha sagt att den var för “costumy”, alltså för maskeradig... Den fick därför hänga i skamvrån i syrummet i flera månader.

Sen drabbades jag av “dubbelångest” (eller trippel-) där runt midsommar. Dels för att jag köpt ett tyg för så mycket pengar och inte ens sytt klart klänningen!!! Dessutom för att jag skulle gå på en 30-årsfest och ville känna mig snygg i något nytt... (Midsommarångesten i sig har jag ju redan skrivit om, det var “trippeln”). Så jag sydde klart min blommiga, franska siden-DiLeva-klänning, så att jag åtminstone kunde släcka den första av ångestarna.