Fanny läser

Liksom för att bekräfta min förhandsuppfattning om samtida nordisk barn- och ungdomslitteratur jag skrev om tidigare har jag för någon vecka sedan snubblat över tre väldigt mörka bilderböcker i kursbokhyllan. Kriget (2014) av Gro Dahle och Kaia Dahle Nyhus berättar om Inga och hur hon splittras i samband med hennes föräldrars skilsmässa, vilken skildras som ett krig ur Ingas perspektiv. Den arge (2009) av Gro Dahle och Svein Nyhus (som även tillsammans skrivit den djupa bilderboken Snäll, 2008) handlar om Boj och hans pappa med aggressionsproblem och hur ”den arge” kryper upp genom pappans rygg och tar över hela honom. Såhär beskrivs boken på adlibris: ”Den Arge är en hoppfull bok om en svår vardag. Budskapet till barn som upplever detsamma som Boj är: Du är inte ensam. Det är inte ditt fel. Du måste säga ifrån till någon som du litar på. Det behöver inte vara som det är.” Den sista boken är Lägret (2011) av Oscar K. och Dorte Karrebæk, som på adlibris beskrivs som ”en allåldersbok om att byta en verklighet mot en annan och försöka finna sig tillrätta under radikalt nya omständigheter. Men det är också en bok som med textens och bildernas hjälp slår upp dörrarna mot alla slags miljöer och tidsåldrar.” När jag läste de här tre böckerna på samma dag kunde jag inte låta bli att känna ett starkt obehag slingra sig i min mage. Vad har hänt med de problemfria barnen och den oskyldiga barndomen? Men snart insåg jag att det är oändligt viktigt att de här böckerna finns. Jag skulle inte själv ha velat läsa dem när jag var nio år, men det finns barn som har en våldsam pappa och med föräldrar som skiljer sig och kräver alldeles för svåra saker trots att man bara är ett barn, och som behöver läsa de här för att förstå att de inte är ensamma. Antagligen har det funnits ett par böcker som liknar dessa ganska länge, men personligen upplever jag det som om det blir mer och mer vanligt med mörka och tunga bilderböcker, eller barn- och ungdomsböcker överlag. Liksom det diskuteras i klippet ”Svikna barn och trasig ungdom”[1] från bokmässan i Göteborg 2014 verkar det faktiskt vara en trend som går hand i hand med idyllfobin. I Svenska barnboksinstitutets Bokprovning 2013 märkte läsarna att de svåra ämnena har blivit allt vanligare, och en del håller med om att de även går ner i ålder. Det handlar om ensamhet och utanförskap, men också dysfunktionella föräldrar och psykisk ohälsa. Då Dagný Kristjánsdóttir pratade om Thórarinn Leifssons böcker påpekade hon att de svåra ämnena kunde tas upp med hjälp av humor i barn- och ungdomslitteratur. Den här humorn saknas totalt i Kriget, Den arge och Lägret; här förskönas inte det tunga överhuvudtaget, utan förstärks med råa illustrationer och poetiskt sanningsenliga beskrivningar. Det sägs att litteraturen speglar vår samtid. Därför är det nästan lite obehagligt att se den här trenden växa sig större, även om den är viktig. Men man kan även se att den här trenden går tillsammans med den hur bilderboken blir mer tillgänglig och skriven för alla åldrar. Det handlar inte längre bara om Palle som ska lära sig trafikreglerna; det handlar om Palle som har en alkoholiserad mamma och måste dölja det här för sina vänner i skolan. Kanske det är enklare att relatera till svåra saker idag. Kanske alla har en mörk bakgrund som är svår att tala om, men som är skön att läsa om för att känna att man inte är ensam med bördan. Jag tror att detta är en stark trend idag – mörka bilderböcker utan åldersgräns. Men de utgör inte alla barn- och ungdomsböcker som utkommer idag, även om i alla fall jag råkat fokusera mest på dessa under den här kursen. Jag tror de här tunga böckerna kan bidra till att tröskeln blir lägre att söka och få hjälp ifall man har det svårt, och att det därför är viktigt att de skrivs.

[1] http://www.ur.se/Produkter/185134-UR-Samtiden-Bokmassan-2014-Svikna-barn-och-trasig-ungdom (hämtad 18.5.2015)

Uppslag ur Kriget, Inga med ett hål i sitt bröst: 

Uppslag ur Den arge, våldsamma färger till våldsliga scener:

De första dagarna på Island har bjudit på två föreläsningar vid Háskóli Íslands. Den första hölls av Dagný Kristjánsdóttir som pratade om Thórarinn Leifsson och tre av hans barnböcker: Father’s big secret (2007), Grandmother’s library (2009) och The man who hated children (2014). Alla tre tar upp något tabubelagda, samhällskritiska eller annars mörka ämnen, som kannibalism, ekonomi, gotik och övernaturlighet. Under föreläsningen spekulerade vi kring grymhet och våld i barnböcker, och hur det på sätt och vis speglar samhället; hur vi till och med har blivit paranoida över till exempel vår mat, och hur den ”orena” maten attackerar oss innifrån. Kannibalpappan i Father’s big secret leker verkligen med gränserna. Dagný tog fasta vid att boken riktar sig till barn som har problematiska och själviska föräldrar med olika typer av beroenden. Kannibalismen är ett beroende för pappan, och barnen skäms över honom samtidgt som de älskar honom. Kannibalism som fenomen har länge följt med i form av bland annat myter och sagor, och har en tendens att inge stort obehag. Detta kan bero på att människan kommer för nära människan; ”you are what you eat”, sa Dagný, men blir man mer människa genom att äta andra människor? Snarare tvärtom – man blir monstruös. The man who hated children är den mest gotiska boken av de tre som togs upp. Den berättar bland annat om tre barn som blivit mördade, och hur barnboken som ligger bredvid alla tre kropparna är skriven av en författare som sägs hata barn. Vi talade främst om hur de här mörka temana kan fungera i barnböcker, och varför så många barn, eller ”young adults”, tycker om att läsa de här böckerna. Dagný spekulerade kring att unga som varken är barn eller vuxna är öppna till allt, och att de därför tycker om de här övernaturliga berättelserna. Jag tror inte det räcker som förklaring, och skulle gärna fundera vidare kring den här frågan. Det är inte bara unga som gillar övernaturliga, och/eller mystiska böcker, det talar nog den rådande deckarboomen för. Folk verkar gilla att frossa i mörka berättelser nu. Jag tror det kan bero på att de här berättelserna har större spelrum än många andra genrer att kritisera samhället på ganska råa och absurda sätt, och att det samtidigt som det fungerar som en bekräftelse på att man inte är ensam i det mörka även fungerar som en typ av eskapism från det dystra vardagssamhället. I barnböckerna används humor som berättartekniskt grepp för att kunna ta upp de brutala scenerna; till exempel kan absurdism, överdifter eller förlöjligande göra att man istället för att bli förskräckt av det mörka kanske både kunna skratta hejdlöst samtidigt som man blir lite skrämd, något som verkar vara en vinnande kombination. Andra ämnen som togs upp var bland annat problematiseringen kring begreppet ”young adult” samt populariteten kring ekokritik på Island just nu.

Sofia Nordins En sekund i taget (2013), nominerad till nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2014, är boken vi (jag, Alexandra, Niilo, Johanna och Marika) valt att fokusera på inför vår kommande gruppresentation. Boken är en ungdomsroman och en dystopi, var den trettonåriga flickan Hedvig är, till att börja med, ensam överlevare av en feber som tagit livet av alla i samhället. Hon lyckas överleva i det döda samhället genom att ta sig till en undervisningsbondgård utanför hennes hemort, var en annan flicka, Ella, i samma ålder som Hedvig snart hittar henne. Tillsammans mjölkar de korna och matar grisarna, och gör allt som krävs för att fortsätta leva, samtidigt som vänskap och sexualitet problematiseras. Alexandra R och jag har i uppgift att berätta lite om flickskap. Det är ett ganska naturligt ämne, eftersom de enda personerna läsaren lär känna är Hedvig och Ella, utgående från Hedvigs perspektiv. Saga Hillerström refererar i sin uppsats ”Ung lust och könat tvång” till Maria Österlunds doktorsavhandling Förklädda flickor (2009), och fokuserar på flickmatrisen vilken Österlund presenterat.[1] Enligt Österlund finns tre grundkonstellationer för flickmatris, alltså olika drag för vad i det här fallet, en flicktyp innebär: Duktig flicka (strategi: anpassning), pojkflicka (strategi: könsbyte) och dålig flicka (strategi: protest). Vår tolkning av Hedvig visar att alla drag går att hitta i karaktären. I början av boken är Hedvig bara ett barn som flyr från sitt hem var hela familjen ligger död - hon tvingas anpassa sig till det nya samhället och är därför en duktig flicka. När hon kommer till gården tar hon an sig uppgifter hon aldrig hade förväntat av sig själv, och som i vårt samhälle eventuellt skulle tolkas som manliga (ex. hugga ner ett stort träd): hon är en pojkflicka. Men detta kan även tolkas som dålig flicka; hon protesterar mot den nu döda bästa vännen Lydia, som Hedvig alltid tyckt varit bättre än henne i det mesta, då Hedvig nu lär sig rida (något som varit Lydias specialitet). Boken är sist och slutligen en reflektion över Hedvigs utveckling. Utvecklingen sker på många plan, och speglas bland annat i hennes kropp, sexualitet och vänskapsrelationer. När hon har spenderat en kort tid på gården får hon sin första mens; ett tecken på att hon börjar bli vuxen, vilket också understryks av det hårda arbete hon tvingas utföra för att fortsätta leva. Hon tycker mensen är meningslös, eftersom det inte finns någon möjlighet att någonsin bilda familj i den här världen längre. Samtidigt sörjer hon att hon antagligen aldrig kommer få uppleva kärlek, kyssar och sex; något som gör att en stor svartsjuka uppstår när hon får reda på att Ella har haft en pojkvän:

”Jag borde tycka synd om Ella - hon är på väg mot någonting förfärligt. Ändå kan jag inte sluta tänka på henne och Nouri. Händer mot hud. På att jag inte vet hur kyssar smakar. Hjärnan hittar på bilder. Jag vill inte veta vad de gjorde. Samtidigt vill jag veta exakt. Alla detaljer. Hur de tog på varandra, och var? Vet hon hur det känns när en kille har stånd? Har hon fått orgasm tillsammans med någon annan?” (s. 101)

Personligen väntade jag nästan på att det skulle uppstå någon slags kärleksrelation mellan Hedvig och Ella, i och med att de fram till de sista sidorna i boken är de sista människorna där, men istället problematiseras vänskapsrelationen. De har svårt att förstå varandra och komma överens, de har olika mål och önskningar; Hedvig vill stanna på gården och tänka på hur de ska fixa ved inför vintern, medan Ella vill lämna gården och ta reda på om det finns fler överlevare. Det är först i slutet av romanen som de lyckas knyta något slags band, i och med att Ella kommer på Hedvig att studera sin kropp och sina små bröst. Ella tar också av sig tröjan, och de har äntligen något gemensamt i sina kroppar. Det här blir något lättsamt som de fokuserar på för att bland annat klara av att ta sig till de övergivna mataffärerna och hämta fet mat för att froda brösten. Kroppen och utvecklingen blir en tillflyktsort. Sofia Nordin lyckas berätta om flickor och flickskap på ett intressant och välbelyst sätt, i och med att de enda karaktärerna vid liv i boken är flickor. Hedvigs tankar och känslor om särskilda ämnen (såsom sex, kroppen och vänskap) isoleras i den här överlevnadshistorien, vilket gör att de får stor plats att synas. De här ”tonårstankarna” blir dessutom extra relevanta när de ställs i kontrast till det kollapsade samhället, och grundläggande behov och önskningar om framtiden blir ifrågasatta. Det finns väldigt mycket mer att säga om den här boken och de här ämnena, men för att hålla mig till formatet kursdagbok måste jag nog sluta här, med en tanke om nordiskhet: Boken är, enligt min läsning, väldigt nordisk i den mörka dystopin, i skogarna och flickan som överlever. 

Den första boken jag läser under den här kursen är Maria Turtschaninoffs prisbelönade finlandssvenska ungdomsroman från 2014, om den trettonåriga flickan Maresi och livet på ön Menos. Vid första anblick kändes det ironiskt att jag valde att börja med just denna, eftersom den inte är särskilt ”nordisk” med tanke på dess exotiska fantasymiljö. I och för sig kan den mycket väl passa in i vårt nordiska perspektiv med tanke på de fyra årstiderna, men det är någonting med berättelsen som får mig att tänka på mera sydliga breddgrader. Kanske är det namnen med utländsk klang, såsom berättarens, Maresi, och nykomlingen Jai, samt de omoderna levnadssätten; det är ganska länge sedan någon i den moderna västvärlden levde så som det beskrivs i Maresis krönikor. Därför känns själva handlingen ganska långt ifrån min egen vardag, och på så sätt är det svårare att relatera till händelserna i boken. Däremot är bokens större teman vad det egentligen innebär att vara kvinna, samt systerskap, vilket sist och slutligen är universella upplevelser de flesta kvinnor och flickor kan relatera till.  Tuula Korolainen påpekar att romanen ” represents feminist fantasy”.[1] Finland, och Norden överlag, är relativt framstående vad gäller just feminism och jämställdhet. Dock är feminism och kvinnors rättigheter något som, globalt sett, är aktuellt överallt just nu, så huruvida feminismen i boken gör att den är uteslutande nordisk är svårt att argumentera för. Vad man istället kan ta fasta vid är att kvinnornas styrka är väldigt samtida i dess intelligens och framgång. Romanen är feministisk på ett mycket naturligt vis. Läsningen blev automatiskt feministisk utan att ifrågasättas; självklart är de här kvinnorna starka, självklart övervinner de allt förtryck utifrån, självklart är kvinnokraften gudomlig. Skulle läsningen ha varit lika naturlig om boken hade kommit ut för bara femtio år sedan, eller är det här något som representerar nutidens ideal? Jag tror boken är en slags spegling av hur kvinnor borde se sig själva idag, och att kvinnorna borde ta hand om varandra på samma sätt som de gör i romanen - att den fungerar som en slags uppmaning. På sätt och vis kunde boken läsas som en utopi för feminismen, som ett hopp om hur kvinnor kommer vinna över våldet och orättvisan, som i Maresi bland annat representeras av Jais pappa och hans följeslagare som invaderar ön och vill ta livet av Jai som de tog livet av hennes syster. I nomineringen till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris skrivs det såhär: ”Visionerna av flickkraft som tecknas pekar mot orättvisor i vår samtid och budskapet är glasklart: Våga gör motstånd! Här utspelar sig inget mindre än ett könskrig i kammarformat konsekvent ur flickperspektiv.”[2]

Det verkar vara ett återkommande litterärt grepp idag, att låta hjältarna i berättelserna vara kvinnor eller flickor. Jag kommer att tänka på den amerikanska fantasyförfattaren Kristin Cashores böcker om De utvalda (2008-2012); tre böcker som alla har starka, intelligenta kvinnor i huvudrollerna. Även de svenska fantasyförfattarna Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi (2011-2013) väljer att ha flickor i huvudrollerna, samtidigt som de tar upp stora ämnen som utanförskap, och problematiserar normer som till exempel heterosexualitet. Även boken jag läser till följande kursdagboksinlägg - En sekund i taget (2013) av den svenska författaren Sofia Nordin, har en kvinnlig protagonist; en överlevare av samhällets undergång och som trots sin ringa ålder lyckas fortsätta leva och försörja sig själv utan stora problem. Kvinnan är idag en handlingskraftig överlevare av samtidens orättvisor. Intressant nog verkar det främst vara kvinnliga författare som skriver om kvinnliga huvudkaraktärer. Undantaget i mina exempel här är Mats Strandberg, men även han tillhör en mindre ”populär” grupp med sin icke-heterosexuella läggning. Kan inte heterosexuella män skriva om flickor och kvinnor? Nej, någon sådan slutsats kan jag absolut inte dra, men det ser åtminstone ut som om kvinnor tar mer och mer välförtjänt plats i litteraturen. Speciellt inom fantasygenren; en kanske tidigare mansdominerad genre. Varför det är inom just fantasygenren som detta framhävs som tydligast just nu, enligt egna betraktelser, är en diskussion jag nästan måste spara till en annan gång.

[1] http://www.lastenkirjainstituutti.fi/summary-4-14/ (hämtad 25.4.2015)