Mitt första minne utav mobbning Ă€r frĂ„n nĂ€r jag var 6 Ă„r. De kallade mig gris pĂ„ förskolesamlingen pĂ„ morgonen och jag fick inte sitta med de andra tjejerna i klassrummet. Jag fick byta skola för första gĂ„ngen pga mobbning nĂ€r jag var 7, nya mobbare kom och de gamla flyttade efter mig till den nya skolan. Vid 10 Ă„rs Ă„lder hade jag blivit knivhotad, slagen och bestulen. Vid 12 Ă„rs Ă„lder hade pojkarna i klassen utfört sexuella övergrepp pĂ„ mig, pojkar som jag ansĂ„g vara mina vĂ€nner. Jag glömmer aldrig hur den kille jag stod nĂ€rmast skrek i bakgrunden att de andra skulle fortsĂ€tta. Pojkarna behövde inte sĂ€ga förlĂ„t ansikte mot ansikte, utan jag fick en skriftlig ursĂ€kt dĂ€r de sa att de âinte menade vad de hade gjortâ, och jag skolkade i 2 veckor. Mammorna ringde hem till oss och sa att jag hittade pĂ„ och att deras söner var exemplariska, och lĂ€rarna och rektorn tyckte att jag överdrev och att jag skulle slĂ€ppa det. Vid 12 Ă„rs Ă„lder bytte jag skola igen, och mobbarna flyttade efter. Jag fick inga kompisar i sjunde klass, för att killarna gick runt och spred rykten om mig pĂ„ skolan, att jag var falsk och hittade pĂ„ saker. Jag tydde mig till en flicka, en flicka som sedan sĂ„rade mig gĂ„ng efter gĂ„ng efter gĂ„ng i 2 Ă„r. Pojkarna fortsatte att vara elaka, jag slutade komma till skolan och varje gĂ„ng jag var dĂ€r sĂ„ suckade de nĂ€r jag kom. Under denna period trĂ€ffade jag en pojke, en pojke som utnyttjade mig nĂ„got sĂ„ oerhört. Han manipulerade mig, vĂ„ldtog mig, jag fick inte ha en egen Ă„sikt och han var oerhört arrogant och ignorant. Han var den enda jag trivdes med, och han stack, utan att sĂ€ga hejdĂ„ eller ge mig nĂ„got sorts avslut. I nionde klass bytte jag skola igen, jag började pendla lĂ„ngt för att fĂ„ slippa vara i min hem-by. Detta var en chans för mig att fĂ„ börja om, ett nytt kapitel. Jag fick plugga upp mina betyg nĂ„got oerhört, som att nian inte Ă€r jobbig Ă€ndĂ„ sĂ„ fick ju jag lĂ€ra kĂ€nna en helt ny klass med nya lĂ€rare. Sen kom gymnasiet, jag tappade kontakt med alla gamla âvĂ€nnerâ och jag fick lĂ€ra kĂ€nna nya mĂ€nniskor. I slutet av ettan fick jag komma till psykiatrin för första gĂ„ngen. DĂ€r fick jag reda pĂ„ att jag hade haft en depression sedan 12 Ă„rs Ă„lder och PTSD i samband med mobbningen, bilolyckor och de olika sexuella övergreppen. I samband med min sjuttonde födelsedag pĂ„ hösten samma Ă„r, fick jag reda pĂ„ att jag var utbrĂ€nd, jag hade gĂ„tt in i vĂ€ggen. Jag vĂ€grade att hoppa av kurser eller att ha hemmastudier, jag ville inte visa mig som svag. Idag har jag svĂ„rt att skriva, lĂ€sa och kommunicera. All min energi gĂ„r Ă„t till att försöka Ă€ta, sova och vakna. Jag har stĂ€ndigt ont i min kropp, stressvĂ€rk, nackvĂ€rk, magont, mm. Min kropp Ă€r sĂ„ svag att mitt immunförsvar Ă€r helt utslaget. Jag Ă€r nĂ€stan aldrig frisk, och provtagningar hos doktorn har blivit en vana. Jag kan inte sova utan sömntabletter, jag kan inte gĂ„ till skolan utan vĂ€rktabletter och min hjĂ€rna kan inte vila utan Ă„ngesttabletter. Jag gĂ„r runt med sĂ„ mycket smĂ€rta och oförstĂ„else, och det enda jag begĂ€r Ă€r att nĂ„gon ska lyssna och sĂ€ga att allting ska bli bra. Men tyvĂ€rr finns inte alltid mĂ€nniskor dĂ€r som förstĂ„r det, som förstĂ„r att allt jag vill Ă€r att fĂ„ bli Wilma igen. Positiva, glada, spralliga Wilma, hon som har tusen ambitioner och dubbelt sĂ„ mĂ„nga drömmar.Â
gummygunk
dededos
annaxmalina
pixelskylines
titsay
