Moonshine got me like *I'm alone staring up to you

Du dyker fortfarande upp i mina drömmar då och då, invaderar mina tankar och lämnar spår. Saknar dig lite och fantiserar hur det skulle vara om det vore du & jag, men utesluter allt ont du skulle orsakat mig och fokuserar endast på de bra stunderna vi skulle haft tillsammans (om ens det).

Den förra finns inte med längre. Tänker sällan på honom. Allt för sällan för att ha delat så pass mycket. Tankar och upplevelser. Jag antar att man kan lida av grov minnesförlust trots allt (ha ha).

Ett nytt kapitel idag, med en ny person. Med en ny diagnos.  En återkommande fråga, vem är jag?

Jag kan inte skilja på fjärilar i magen eller ångest. Det är mitt egna beslut om vad jag önskar känna till det jag ser eller hör.

Jag tror jag gett mig själv ångest medvetet för många gånger under mitt liv, över saker jag gjort. Så nu slår kroppen på automatik och jag måste fly. Överleva. Ständigt. I nöd och lust. Varför kan jag inte bara njuta?

Jag måste kunna njuta av det liv jag blivit tilldelad. Är jag för medveten? Måste omprogrammera kroppen, hjärnan. Finns det någon app för det? Kan inte andas normalt, kan inte blinka allt för ofta. Ögonen torkar ut. Jag ser suddigt. Behöver glasögon. B E H Ö V E R ett normalt liv. En normal presterande och fungerande person. Behöver.

Så många gånger  Så många gånger jag gått fel håll och hamnat djupt i mig själv.

Efter en lång dag. Eller efter få timmars sömn. Efter för lite mat. Eller för långt tid borta från dig. Ett djup som jag älskar, samtidigt som jag ältar. Ett djup som jag hatar, men samtidigt vill krama om. Jag finner mig själv lika destruktiv som alltid. Orädd. Oslagbar. Obrydd. Omänsklig.Ohanterlig. Allt som börjar med O, helt enkelt. Osmakligt.

Är det någon som känner som jag? Är det någon som är lika rädd som jag? Fan. Kanske är detta jag. En del av mig som jag kommer leva med resten av mitt liv. Hur långt mitt liv än kommer bli, är det en ständig påminnelse om den jag var. Den jag är. Djupt, djupt inom mig. 

Oavett plats, miljö och omsorg.Kommer hon alltid finnas där. Jag. Men inte det jag som jag önskar ha, eller bära på.

Varje gång jag har en så-kallad ‘dålig dag’ börjar jag analysera vad jag faktiskt tycker är dålig med den. Vad var mina triggers? Vad är det som egentligen varit så dålig med den?

Jag märker att det enbart är mitt tankesätt som gör mig förbannad, ledsen och förtvivlad. Men sakerna mitt tänk reflekterar över är verkligheten. Det är inte scenarion jag skapat i huvudet utan det verkliga livet.

Allt är materiellt, miljön förstörs mer och mer för varje dag som går och samhället styrs så fruktansvärt mycket av regeringen. Vi är fria, på ett sådant sätt att vi inte har handfängsel eller fotbojor på oss. Men kollar man lite längre, är vi fast i ett samhälle som inte uppskattar dig som människa, ger dig möjligheter eller resurser för att hjälpa. Alla är egoister, makt är allt. Pengar, det styr oss. Vi är inte oss, de människor vi önskar vara. Så vad händer med dem som faktiskt ser detta och vill göra en förändring? Vi kan inte, för det bestämmer vår regering. Det bestämmer majoriteten av alla hjärntvättade människor. Inte du, som en enskild individ. 

Det är en grå värld vi lever i, och jag känner mig ledsen över att finnas till ibland. Jag ser inte möjligheter, enbart hinder. Kan det vara för att det är detta man ser runtomkring sig medan man växer upp? Du blir tillsagt när du gör nått fel och blir lämnad i fred när du faktiskt gör ‘rätt’. Men hur skall man ens finna lycka och glädje över något man gjort rätt, om man inte fått bekräftelse på detta i ett tidigt skede av livet?

Jag är livrädd att göra fel. Detta resulterar med att jag är rädd att göra något överhuvudtaget. Vad är rätt, och vad är fel? Det kommer jag inte veta förrns jag fått en utskällning över något jag gjort...fel. Jag måste gissa mig fram. Och vad som är rätt för någon, kan vara fel för någon annan. Man kan omöjligtvis tillfredsställa alla, det är jag medveten om. Men att ständigt behöva gå runt och oroa sig över att trampa någon på tårna, göra för lite, för mycket, för... ingenting?

Det är läskigt att ens tänka tanken av att behöva leva på denna planet ett par år till, att ge liv åt en annan människa längre fram. För det kommer hända, av mig, förr eller senare. Men enbart av egoistiska skäl. Jag undrar hur denna människa kommer resonera om saker omkring sig. Hur världen kommer bli, ta hand om hen när jag inte längre finns till. Jag vågar inte ens analysera denna tanke, för jag vet vad slutsatsen kommer bli.

Vi lever för att vi skapar nog med lycka för att överleva våran simpla vardag. Vi köper resor, mat socker, jobbar stenhårt för den där befordran, träffar någon vi att bli kära i, omfamnar våra vänner och familj. Vi skapar meningar med detta enformiga och gråa liv vi blivit ofrivilligt tilldelade, enbart för att överleva. Men utan detta, vad är man? Vad ska man göra?

Det är inte fel synsätt en deprimerad person har. Det är bara en väldigt realistisk bild som behöver förvrängas för den ensamma individens skull. Bara för att få denne att överleva, en dag i taget. Ju mer man förtrycker denna negativa tankespiral, desto lyckligare blir man. Men min fråga går då, om och om igen tillbaks till,

Är det RÄTT sätt av oss att hantera våra liv?

Jag får oftast höra att jag tänker för invecklat, för mycket, på saker och ting omkring mig. Det har blivit uppmålat som något negativt i mitt huvud. Det är inget jag någonsin känt mig stolt över, förutom när jag skriver. Jag kan skriva tills mina fingrar gör ont, jag kan prata tills jag somnar. Det är intressant att lyssna på mig. Men till vilken nytta? Att ha ett sånt otroligt invecklat tankemönster har gjort mig till en mer pessimistisk person, en riktigt deprimerad tjej helt enkelt. Sedan barnsben. 

Hur ska jag på bästa sätt beskriva det jag känner, och känt för dig på senaste?

Tänk dig en film som gång på gång stannar upp och laddar, man får se några sekunder i taget om man har tur - men så fort du väl börjar komma in i spänningens intriger, så stannar filmen upp igen och där sitter du och kollar på dig egna spegelbild i datorskärmen och väntar på att den ska fortsätta. Du tänker om det ens är värt att försöka se denna jävla film, eller om du bara borde ge upp och nöja dig med en B-version eller faktiskt bara ta och skita i allt. Men icke. Där sitter du och väntar in tiden, på att kunna ta ett par sekunder och försvinna in i en helt annan värld, fyllt utav känslor, passion. Förundran.

Du ger mig hopp om att lycka ständigt finns att hämta i livet. Och du ger mig nog med lycka för att fortsätta vakna upp på morgonen. Du ger mig kraft att fortsätta bygga upp mig själv och du ger mig utrymme till att falla isär igen.  Det var bara för en kort tid sedan jag trodde att man inte kunde låta sig själv bli kär i någon utan att vara kär i sig själv. Dock, så fel jag hade. Vad jag känner, just nu? Jag skulle inte varit såpass nära mina mål utav att bli den människa jag förtjänar att bli, utan dig. Du är mina antidepressiva tabletter. Du är mitt knark. Du är mitt dagliga dos utav serotonin. Jag behöver inte något annat, för med den dagliga dos du ger mig, är det enda jag behöver för att orka finnas till, För dig. För mig. För alla jag älskar och för alla som älskar mig. 

Tack.  Tack för att du finns.