EN SIDA OM LIVETS TRASIGHET

”Nu, nästan prick ett år efter att du gick, låter även jag dig gå. Under ett helt år har jag klamrat mig fast vid dig, du som silades igenom mina bara händer som de lenaste, mest finkorniga, sandkornen. När sandkornen i mina händer höll på att rinna ut såg jag till att fylla dem på nytt, jag vältrade mig i minnena av oss. När de inte heller var tillräckliga, när de började blekna i kanterna som ett utvaskat instagramfilter, såg jag till att bygga upp nya. Jag byggde upp dig, byggde upp dig till att vara hela stranden. Men du är inte hela stranden och sandkornen av dig ligger tryggt i någon annans händer. Jag tror hon har dina hemstickade mörkblåa lovikavantar på sig för vad jag har hört rinner sandkornen inte igenom hennes fingrar som det gjorde igenom mina. Så jag låter dig gå.”

“Vill inte möta min spegelbild, jag vet att hon är besviken. Lovade henne att vara stor, men har nog aldrig känt mig såhär liten.”

“Mitt hjärta det blundar, för jag vill inte känna. Är så jävla rädd för att vara något du lämnar.”

Så du menar att jag ska stå där, titta på, och låtsas som att jag inte bryr mig?

Är det uppenbart för dig? Det känns så uppenbart för mig…

“Och du skulle bara våga säga att du saknar mig en dag när jag äntligen gått vidare. Om du inte vill ha mig nu, vill jag inte ha dig senare.”

Jag lär mig aldrig.

”Alla vill ha mig, men ingen vill behålla mig”

jag skulle göra absolut vad som helst ju nu för att få ligga bredvid dig, lägga huvudet på ditt bröst & fläta ihop mina fingrar med dina