Lejonhjärtats

”Att bli äldre är att befinna sig i en ocean av tid.

Och jag hoppas att du kan se mig nu

Stockholm blev mindre när du flyttade härifrån.

Jag hade gett vad som helst för att vara med dig en sista gång för att veta om det fortfarande känns som det gjorde då.

”Det kommer göra ont. Om och om igen. Kanske är det för det allra mesta mer svårt än lätt. Men så kommer de dagar när du går runt med fjärilar i magen. När solen lyser mitt i mörkaste december och snötäcket är lika välkommet som en sommaräng. Ingenting varar för alltid vilket är en hel livssorg men också en total fullkomlig befrielse.”

Vi är för alltid.

”I slutändan kanske han alltid kommer vara mitt livs stora kärlek och så är det med det.”

”Det har gått tre år och inatt drömde jag om dig igen.”

”Till sist så tar även de somrar som varar för evigt slut.”

”Vi har stannat i tiden där vi var då, 19 och 20 år gamla. Fortfarande boendes hos våra föräldrar i staden där vi växte upp, i staden som vi växte ifrån. Nu är ingen av oss kvar. Jorden har nästan tagit sig tre varv runt solen sedan sist, det kunde lika gärna ha varit tre livstider. Bussen som var vår har bytt hållplats, gungan på lekplatsen är borttagen och även den sista, mest seglivade hemmafesten är utdöd sedan länge. Men i ett parallellt universum, i ett bortbleknat minne som delas mellan oss två, lever vi för alltid kvar som i vakuum. Ingenting förändras, allt runtomkring står still. Ingen blir sårad, inget går i kras. För alltid 19 och 20 år gamla.”

”Jag vill så gärna se dig, en sista gång, och veta att jag känner absolut ingenting. Jag vill så gärna att du ska se mig, en sista gång, och veta att jag känner absolut ingenting.”

”Augusti är brännhett men det sista flämtande andetaget innan livet börjar på riktigt igen. Augusti är klubben fylld av människor när du ser han i vimlet och allt runtomkring stannar. Det är första kyssen, sista kapitlet, solrosor, stränder, odödliga romanser eller flyktiga förälskelser. Det är nya vänskaper, krossade hjärtan, tårar eller skratt. Konversationer inpå småtimmarna delar rum med telefonsamtal som hastigt läggs på, cigaretter som aldrig helt röks upp och lösa ord ihopsatta i meningar som vi sedan önskar gick att ta tillbaka. Augusti är ohämmat men det kommer att kännas med oss långt inpå hösten.

”Kan jag bara sluta vara så fucking ledsen hela tiden.”

”Hur vet man om han är rätt.”

”Jag vet nu att det inte hade gått ändå. Om det var menat så skulle det gått oavsett.”