Oregelbunden puls och ett ansikte som inte längre säger de orden 

När den påstått ändlösa gruva av känslor gapar tomhet och lögn 

Tiden rasar oförändrat fram och silhuett blir till hägring 

Dåraktigt vända på klacken och springa bakåt med blicken fäst i marken 

Snälla ta mig tillbaka till allt 

Denna tystnad slukar mig mer för varje dag 

Snälla ta mig tillbaka till ont 

Allting blir osagt, rad för rad, orden rasar 

ingenting du någonsin kommer läsa igen.

Kanske har jag vandrat för länge nu, för marken känns alltmer ojämn och stjärnorna på himlen dör vid varje steg fram 

Fast i ett krav där jag aldrig tycks bli nykter, med värken i benen så dras man vidare mot nästa kant, skrattar tonlöst ut min misstro 

För nu är det bara döden som hänger med på standpromenader längs Styx, vi delar begären och tomheten "det spelar ingen roll om man är två, allt är meningslöst ändå" 

Bitvis faller allt på plats, så jag lämnar mitt avtryck i form av en hägring 

Vi har andats samma luft, delat på varandra 

Så tro mitt ord, 

Tystnaden växer större än allt.