t ä n k o m l j u d

Att förvandlas är att bli till (igen).

Att bli till är att upptäcka sig vara. Upptäcka sig vara x, y, z eller p. Att vara en varelse, med en kropp, men en färg, en form. I en värld befolkad av andra varelser, var och en med en färg, en form, en yta. Att bli till kan vara att födas, att minnas efter att ha glömt, eller att vakna efter att ha varit sovande.

Föreställningen The Metamorphosis - Förvandlingen (gästspel på Göteborgs Dramatiska Teater) utgår från Kafkas novell med samma namn. Jag har inte läst novellen, vilket jag tänker i detta sammanhang inte alls är något hinder. Föreställningen är mer gestaltande, utforskande och uttryckande än berättande, och jag känner en frihet i att inte behöva (eller ens kunna) läsa in något narrativ.

Förutom musik och ljus vilar föreställningen framför allt på rörelse. De rörelser som förekommer är centrerade på ett antal hand- och armrörelser som liknar symboler (geometriska former, indikationer av kroppsdelar) eller gester menade att kommunicera i en värld där språk är frånvarande eller omöjligt. Och jag tänker att detta är just vad tillblivande är: att bli till är att bli till något. Och detta något är alltid språkligt (Lacan kanske skulle säga symboliskt). Här tänker jag på Roland Barthes’ Le grain de la voix (“The grain of the voice”), och uppdelningen han gör i att vara en individ (något “djuriskt) kontra en person (något specifikt för den mänskliga kulturen). Jag fastnar särskilt för en rörelse där en person står med händerna framför sig och upprepat vänder på dem: handflata upp, handflata ner, upp, ner. På ett genialiskt sätt sammanfaller en persons undrande studerande av sin egen kropp (“är det här jag?”, “ser min hud konstig ut?”) med en nära nog universell gest för att markera plötslig förändring.

I föreställningen, liksom i Kafkas novell, är tillblivandet något ofrivilligt, utifrån påtvingat. Oförutsett och kanske godtyckligt. Varje gång vi vaknar blir vi till igen - att vakna är ju inget vi väljer, eftersom medvetandet är frånvarande, kanske obefintligt, när vi sover. Och när vi föds, när vi vaknar - hur vet vi egentligen vad vi kommer vakna som? (Tänk på huvudpersonen i filmen Memento.) Såväl vid födsel som uppvaknande är vi helt och hållet oförmögna att göra motstånd ifall ödet skulle låta oss vakna som ett odjur. Eller med det engelska begrepp som föreställningen använder sig av: en pest. Den återkommande frasen “a pest is a competitor of humanity, human economy and human health” blir i dessa dagar omöjlig för mig att höra utan att föra mina tankar till den växande främlingsfientligheten, och rasismens ständigt återkommande metafor om främlingen som ohyra.

Limmerskan och entropins oundviklighet

Om du går på scenkonst då och då har du säkert sett åtskilliga exempel på förlopp där scenbilden börjar prydlig och ordnad, men efter föreställningens slut är mer eller mindre kaos. Pappershögar rivs upp, möbler välts, kläder kläs av, blod efter ett mord, konfetti efter en tonartshöjning - oavsett genre är det oftast åt detta håll det går. Ordning går till oordning - eller som en fysiker skulle säga: en tillstånd av låg entropi går till ett tillstånd av hög entropi. Men har du någonsin sett motsatsen? En föreställning där scengolvet är stökigt när du kommer in i rummet, och städat när du går därifrån? Där handling, förlopp eller koreografi bidrar till att minska oordningen i rummet, och inte tvärtom? Exempel är extremt få, och ju fler föreställningar jag ser, desto mer har jag ofrivilligt börjat irritera mig på detta mönster. Malmö Dockteater föreställning Limmerskan och The Glue Movement tar sig an just denna tematik. Titelkaraktären Limmerskan är plågad av bristen på sammanhang i livet och besatt av att använda lim som ett sätt att få saker och ting att hålla ihop igen. Trasiga foton, krossat porslin, äggskal och småkakor limmar hon. Denna aktivitet - att försöka göra det trasiga helt igen - är ett försök att sänka entropin omkring sig, om så i ett enda föremål i taget. I den moderna fysiken är entropi tätt kopplad till tidens gång och dess enkelriktadhet. Enligt termodynamikens andra huvudsats måste den totala entropin i ett slutet system alltid öka. (Det finns kryphål i denna lag, men dem får du googla upp på egen hand.) Entropin ökar därför alltid i den tidsriktning som vi kallar "framåt", mot framtiden; entropin anger därför tidens riktning. Limmerskans strävan efter att sänka entropin i världen omkring henne blir därför ett (fåfängt) försök att vrida tillbaka tiden. Och föreställningen fokuserar mycket riktigt också på ämnen som nostalgi, barndom och förlust. Men fysikens lagar låter sig inte trotsas så lätt. För att Limmerskans projekt ska kunna gestaltas är scenen redan från början fylld av utspridda papper, sönderrivna foton och krossat äggskal.  (Ägget är för övrigt en av de vanligaste symbolerna för entropins oåterkalleliga stigande - det är lätt att knäcka ett helt ägg, men i det närmaste omöjligt att sätta ihop det igen.) Och för varje fog som Limmerskan lagar med sitt RX-lim läggs ytterligare kladdiga trådar av limrester till den redan kaotiska scenbilden. Vid föreställningens slut är resultatet en aningen kladdigare variant av det ursprungliga kaoset, som i alla fall måste städas bort för att scenens "olagade" grundtillstånd ska kunna återställas inför nästa föreställning. (Paradoxalt nog är ju scengolvets entropi, estetiskt sett, som lägst när foton och äggskal inte är lagade, eftersom det är så föreställningen måste börja.) Boltzmann vinner igen! - en oundviklighet som bara gör Limmerskans öde ännu mer gripande.

Och a-venue är en fantastisk konstlokal, som en smutsig böld av konstbakterier på den annars så rena och fina konsumtionsmotorväg som är Kungsportsavenyn.

I Kajsa Magnarssons Strap-on and electric guitar möts två fallosar. Som så ofta när maskuliniteter närmar sig varandra är mötet trevande. I den heterosexuella matrisen är maskuliniteter inte ämnade för fysisk närhet med varandra.

Att elgitarren är maskulint kodad råder det knappast något tvivel om. En strap-on, däremot, är ett mer motsägelsefullt objekt. Den är gjord för att mer eller mindre likna en köttfallos, med en tydligt penetrerande funktion. Men den som använder den är sällan en cisman. Kanske skulle en del cismän till och med uppleva den som ett hot mot deras egen maskulinitet.

Jag har sett folk spela gitarr med dildo förr, men med Kajsa Magnarssons strap-on är det en annan sak. Eftersom den inte hålls i handen blir interaktionen klumpig. I bästa fall kan en styra ungefär vilken del av gitarren en vidrör, och med vilken kraft. Utan förmågan att spela tight och snyggt är det som att elgitarren förlorar något av sin pondus – den blir ett passivt objekt för strap-onens närmanden, inte en aktiv utövare av egen mäktig maskulinitet.

I framträdandets slutskede hamnar Magnarsson liggande ovanpå gitarren, passiv, orörlig. Och jag har svårt att inte associera till stereotypen av Mannen efter orgasm: plötsligt sårbar, bortkommen. Partnern (i det här fallet gitarren?) svänger över till den andra av de två polerna i hora–madonna-komplexet: från sexuellt objekt till trygghetsgivande modersgestalt.

Olle Sundström gör mig mycket lycklig genom att punktera en norm som jag tidigare upplevt som hopplöst seg och kompromisslös. Jag inser nämligen att jag aldrig tidigare sett en man göra nutida improviserad röstkonst. I en tradition med namn som Diamanda Galás, Fátima Miranda, Maja Ratkje och Sofia Jernberg sticker icke-kvinnliga aktörer ut. Det var på tiden!

Madeleine Jonsson Gille sticker hål på en annan av mina fördomar, nämligen den om att musiker som musicerar efter noter är dömda till ett hopplöst väluppfostrat uttryck, ett framförande så dominerat av lydnad och underkastelse under partiturets exakthet att alla andra uttryck blir dominerande. Icke så när Jonsson Gille spikar Georges Aperghis’ Recitation #8. Hatten av.

Klara Anderssons mikrofonstativ är alldeles för högt (genialiskt). Men titta på hennes skugga. Enorm.

Också här fråntas elgitarren sin vanliga roll. Det är bara under en kort stund som Andersson interagerar med den, och även då frambringar den mycket få ljud med urskiljbar tonhöjd. Gitarren mest bara hänger där, som en maktsymbol, som ett trots. Genom sin blotta närvaro lånar den sin rebelliska tyngd till framförandet.

Det är nästan som att gitarren blir exploaterad: den hänger där och ber om att spelas på, att få uttrycka sin gitarrighet. Men Klara Andersson är kompromisslös, vägrar upphöja den till dess vanliga hjältestatus, stannar vid att utnyttja den för sina egna syften.

I en scen som dominera(t)s av snubbar kan det vara lätt att ens perspektiv förskjuts. Allt som inte är snubbigt blir då per definition feminint, kvinnligt, tjejigt.

Fågelle är inte det. Fågelle är inte snubbig. Fågelle är inte tjejig. I mina ögon är Fågelle androgyn. I ordets bästa bemärkelse (har ordet androgyn några dåliga bemärkelser?).

Och jag pratar inte bara om utseende. Inte bara om den vita rocken som är labbrock, som är broderad med rosor, som är dirigentfrack. Inte bara på hållningen, rörelsemönstren.

Utan jag tänker också på ljudet; på den envisa sången, på gitarrskramlet. På Fågelles fötter som spelar på effektenheternas tryckknappar som en organist på sina pedaler.

På det fula som får vara fult och det fina som får vara fint.

(Att Fågelles röst dessutom excellerar i den ädla konsten att steglöst glida mellan tal och sång gör inte saken sämre.)

PARTICIPANTS WANTED FOR ART PROJECT ABOUT TRANS PEOPLE'S NAMES

My name is Siri Landgren and I am a Swedish (transgender) sound artist. I'm working on a sound art titled Our Names. The work consists of recordings of transgender people saying their (self-identified) names. I started the work I Swedish, but quickly realized that it would be even better to include more languages and nationalities.

The work can be found here: http://sirilandgren.se/ournames/ (Note that it is still in its starting stages, and so doesn't feature a lot of names yet. But with your help I'd like it to reach the hundreds!)

Would you like to contribute? All I need is a recording of you saying "My name is [name(s)]". I just need your first name(s), not your family name. You can record this on your smartphone if you have one, or on a computer. If you don't have access to any sound recording software, there are lots of services online which let you record sound and send it to someone else, for example http://vocaroo.com/ The sound quality doesn't matter; the built-in microphone of a smartphone or laptop will do just fine. Please say the sentence twice so that I have a backup recording in case there are any annoying background sounds.

LANGUAGE You can speak the sentence in whatever language you choose. However, if you use a language other than English or Swedish, please also send me a written transcription of what you said. I need this so that I can check what you're actually saying (so that no one sends anything "unsuitable"). Send the recording to me at [email protected]. Please also let me know how to spell your name.

DISCLAIMER I am making this project in my spare time without any pay. Although I can't guarantee that I will never make any money from it (eg from exhibiting it), I can guarantee that I will never sell or give the work or your voice recordings to anyone.

Thank you for reading this wall of text. I would love to have your contribution to this work!

"This is an old song, these are old blues. And this is not my tune, but it’s mine to use."      (Joanna Newsom, Sadie)

Behöver något mer sägas om musik?

För första gången har jag en gästskribent här på tänkomljud. Kära läsare, jag vill hälsa Lisa Gustafsson varmt välkommen!

Jag har sett Shaking the Habitual i Göteborg den 1 november och det räcker inte. The Knife har gjort musik som slitit som fantastiska lustfyllda köttkrokar i magen på mig sen gymnasiet, men nu är jag besviken. Det gäller dansen. Av vad jag förstått vill man bryta normer kring hur konserter ser ut. Och det är ju en bra grej, heja. Men jag vill inte att man ska nöja sig med att ta in en annan konstform och tänka att det räcker så. Plötsligt har de gjort med dansen precis det de försöker undvika hos musiken. Alltså: Jag har fått en stark uppfattning av att de flesta ser dans som något vackert som ska förstärka musiken. ”Dance is music made visible” och så vidare. Och det är väl så det börjar, man går på streetdance och försöker se lika farlig ut som den farliga musiken. Men sen blir man intresserad och börjar ta saker på allvar. Man skaffar sig kunskap om samtiden och historien och börjar fundera på vad det egentligen är man visar. Jag vill se dans som en konstform och inte en förstärkning. Denna förstärkning/uppvisning/upprepning av danstekniska trick och klyschor brukar jag kalla dansdans, och är ofta fäeruktansvärt tråkigt att se på och sprider idén om att dans enbart är visuell njutning och scenisk kosmetika. Hej normer. Som musiker är det i och för sig förståeligt om man vill ha dansen där som förstärkning, det går jag med på. Däremot tycker jag att om man nu är så mån om att vara normbrytande, borde man kunna skaffa lite kunskap om danskonst för att vara normbrytande även där. Det som nu händer är att man som publik får en konsert som visserligen inte ser ut som en vanlig konsert men istället blir en dansföreställning som saknar nytänkande och analys, förvisso till mycket bra musik. Jag tycker mig se att de har inspirerats av olika stilar, jag känner igen rörelser ur balett, streetdans, folkdans och sådant som brukar kallas afrikansk dans och Bollywood. Jag vet inte om detta ska vara normkritiskt, det är det i så fall i minsta mån. De rörelser jag ser är de mest typiska för genren, sådana man får lära sig under amatörklasser. Inget fel i det, men man har alltid lånat rörelser från andra kulturer. För att vara normbrytande behövs mer än upprepning. Jag vill inte se enbart professionella, tekniskt mästerliga dansare på scen, det är fantastiskt med amatörer som dansar – dock ser detta ut som tränade dansare som ser ut som att de tror att de vet vad de gör. Det är tillräckligt bra för att se proffsigt ut på avstånd, men tittar man ordentligt på utförande och frasering ser det hafsigt ut. De flesta dansarna har ett typiskt dansdansuttryck; ett uttryck av att älska uppmärksamheten och sig själva samtidigt som de försöker dölja detta med en intensiv blick. Ett vanligt dansuttryck, helt enligt normen. Det finns sätt att bryta normer i hur man rör sig, hur man ser ut och vilket rörelsematerial som används, men det verkar inte ha varit av intresse. Mitt i föreställningen visas en kort duett, tydligt inspirerad av balett eller neoklassisk dans, där den störste maskuline lyfter runt den minsta feminina dansaren samt håller hens handleder så att hen kan luta sig ur balans. En uppvisning i rent sexistisk danstradition. Alla dansarna är unga snygga smala och har trendiga frisyrer. Det är nog ett svårt uppdrag att hitta utbildade dansare som inte ser ut så, men man behöver ju inte förstärka och försnygga enligt vedertagna skadliga ideal. Jag förstår inte ansträngningen att se ut som en reklam för Weekday. Kort och gott, jag önskar innerligt att jag hade fått se dans som var mer självmedveten. Som antingen jobbade på en rörelsemässigt professionell nivå som utmanade traditionellt rörelsematerial, eller med en mer naivistisk ingång som kunde vridas och vändas på eller att det blandades hej vilt eller något helt annat. Jag hade önskat se en tankegång, att dansen bidrog med något, inte bara som normativ meningslös prydnad. Jag ställer så här höga krav därför att The Knife alltid brukar vara måna om att bryta normen och att det plötsligt inte verkar betyda något när det kommer till danskonst. Jag blir ledsen när min konstart nedvärderas på det här sättet. När man struntar i att det finns en historia och en utveckling och en kunskap om kropp och uttryck som går att använda sig av. Men kanske är detta inte konst, kanske är det underhållning. I så fall stänger jag av hjärnan och tar tillbaka allt.

När jag igår såg om Skapets fantastiska föreställning Din hand har gjort allt detta kom jag att tänka på en detalj som gör valet av scenografi/rekvisita i föreställningen så klockrent. Jag tänkte redan förra gången på hur de fyra herrbetjänterna (se bild) utgör ett slags ställföreträdande män, på en scen som bara befolkas av XX-kroppar ("kvinnokroppar", dvs med kromosomuppsättning XX). Men om man tänker på herrbetjänterna som inlånade från en främmande sfär – välbärgade män i gångna tider – så uppstår en dubbel distansering. Herrbetjänten skulle agera som en stum ställföreträdare åt den Herre som ägde den. Den var alltså redan ett slags kopia eller protes. Men på Skapets scen finns inga sådana Herrar (förutom de manliga karaktärer som då och då skymtar förbi). Herrbetjänterna är imitationer av frånvarande Herrar. (Nästan som ett slags Butlersk "kopia utan original".) I Skapets historieskrivning är Herrarnas artefakter mer intressanta och fruktbara att arbeta med än Herrarna själva.

På pop up-utställning i Gårda finner jag den. En rosa klänning med spets, vars framsida är täckt av nålar.

Femininiteten som vässas, trimmas, skärps, tills den blir klar som lagren av kolatomer i en diamant, genomträngande som raffinerat socker. En nål ska vara tunn, det är dess själva poäng. Ju tunnare desto bättre – bara tjock nog att nätt och jämnt finnas.

Klänningen ligger slängd över en stols armstöd. Inte upphängd som en designkreation, ett objekt att beskådas. Utan lagd där, som av någon som använder den regelbundet. Det här plagget, trots de vassa nålarna, ska bäras. Det är knappnålar – den "oskyldigaste" typen av nålar. Tunna, svåra att göra sig riktigt illa på. Inte tänkta att penetrera tjocka lager tyg, att med hjälp av tråd sammanfoga åtskilda tygstycken. Bara gjorda för att hålla saker på plats. Oundgängliga när man syr kläder, men deras funktion får mig att känna dem som tillfälliga, en lösning som inte är tänkt att förbli.

Den ser inte precis bekväm ut, klänningen. Hur skulle det kännas att ha alla de där nålarna mot huden? Men nålarna sitter trots allt på utsidan; det är oklart vem de skulle sticka mest – den som bär klänningen eller den som försöker röra vid bäraren.

Nålarna sitter tätast högst upp mot axlarna, och glesare nertill. Precis som håret på mitt bröst och min mage. Håret som jag önskar bort. Som ibland sticker som nålar bara genom sin närvaro. Som ibland sticker som nålar när jag rakar bort det. Som blir som små nålar när stubben växer ut igen.

Långa hår sticker lätt ut genom tunt tyg, visar sig trots plaggets försök att dölja dem. Skira kläder kräver en hårfri kropp. Detta vet alla som klär sig inom ett feminint spektrum.