Limmerskan och entropins oundviklighet
Om du gĂ„r pĂ„ scenkonst dĂ„ och dĂ„ har du sĂ€kert sett Ă„tskilliga exempel pĂ„ förlopp dĂ€r scenbilden börjar prydlig och ordnad, men efter förestĂ€llningens slut Ă€r mer eller mindre kaos. Pappershögar rivs upp, möbler vĂ€lts, klĂ€der klĂ€s av, blod efter ett mord, konfetti efter en tonartshöjning - oavsett genre Ă€r det oftast Ă„t detta hĂ„ll det gĂ„r. Ordning gĂ„r till oordning - eller som en fysiker skulle sĂ€ga: en tillstĂ„nd av lĂ„g entropi gĂ„r till ett tillstĂ„nd av hög entropi. Men har du nĂ„gonsin sett motsatsen? En förestĂ€llning dĂ€r scengolvet Ă€r stökigt nĂ€r du kommer in i rummet, och stĂ€dat nĂ€r du gĂ„r dĂ€rifrĂ„n? DĂ€r handling, förlopp eller koreografi bidrar till att minska oordningen i rummet, och inte tvĂ€rtom? Exempel Ă€r extremt fĂ„, och ju fler förestĂ€llningar jag ser, desto mer har jag ofrivilligt börjat irritera mig pĂ„ detta mönster. Malmö Dockteater förestĂ€llning Limmerskan och The Glue Movement tar sig an just denna tematik. TitelkaraktĂ€ren Limmerskan Ă€r plĂ„gad av bristen pĂ„ sammanhang i livet och besatt av att anvĂ€nda lim som ett sĂ€tt att fĂ„ saker och ting att hĂ„lla ihop igen. Trasiga foton, krossat porslin, Ă€ggskal och smĂ„kakor limmar hon. Denna aktivitet - att försöka göra det trasiga helt igen - Ă€r ett försök att sĂ€nka entropin omkring sig, om sĂ„ i ett enda föremĂ„l i taget. I den moderna fysiken Ă€r entropi tĂ€tt kopplad till tidens gĂ„ng och dess enkelriktadhet. Enligt termodynamikens andra huvudsats mĂ„ste den totala entropin i ett slutet system alltid öka. (Det finns kryphĂ„l i denna lag, men dem fĂ„r du googla upp pĂ„ egen hand.) Entropin ökar dĂ€rför alltid i den tidsriktning som vi kallar "framĂ„t", mot framtiden; entropin anger dĂ€rför tidens riktning. Limmerskans strĂ€van efter att sĂ€nka entropin i vĂ€rlden omkring henne blir dĂ€rför ett (fĂ„fĂ€ngt) försök att vrida tillbaka tiden. Och förestĂ€llningen fokuserar mycket riktigt ocksĂ„ pĂ„ Ă€mnen som nostalgi, barndom och förlust. Men fysikens lagar lĂ„ter sig inte trotsas sĂ„ lĂ€tt. För att Limmerskans projekt ska kunna gestaltas Ă€r scenen redan frĂ„n början fylld av utspridda papper, sönderrivna foton och krossat Ă€ggskal.  (Ăgget Ă€r för övrigt en av de vanligaste symbolerna för entropins oĂ„terkalleliga stigande - det Ă€r lĂ€tt att knĂ€cka ett helt Ă€gg, men i det nĂ€rmaste omöjligt att sĂ€tta ihop det igen.) Och för varje fog som Limmerskan lagar med sitt RX-lim lĂ€ggs ytterligare kladdiga trĂ„dar av limrester till den redan kaotiska scenbilden. Vid förestĂ€llningens slut Ă€r resultatet en aningen kladdigare variant av det ursprungliga kaoset, som i alla fall mĂ„ste stĂ€das bort för att scenens "olagade" grundtillstĂ„nd ska kunna Ă„terstĂ€llas inför nĂ€sta förestĂ€llning. (Paradoxalt nog Ă€r ju scengolvets entropi, estetiskt sett, som lĂ€gst nĂ€r foton och Ă€ggskal inte Ă€r lagade, eftersom det Ă€r sĂ„ förestĂ€llningen mĂ„ste börja.) Boltzmann vinner igen! - en oundviklighet som bara gör Limmerskans öde Ă€nnu mer gripande.
(SPOILER-TILLĂGG: Limmerskan avslöjar vid ett tillfĂ€lle att hennes dröm Ă€r att sjĂ€lv bli till lim, bli ett med allt det flytande lim hon omger sig med. Detta skulle pĂ„ sĂ€tt och vis kunna beskrivas som ett tillstĂ„nd av minimal entropi - som den helt jĂ€mna samling av energi som universum lĂ€r ha utgjorts av vid the Big Bang. Ă andra sidan skulle det lika gĂ€rna kunna ses som en parallell till det totalt utjĂ€mnade tillstĂ„nd som antas vara universums oundvikliga slutpunkt, nĂ€r de sista svarta hĂ„len har dunstat bort och allt blivit stilla.)
