#vertimai

Vyriausybė apgavo: EŽTT sprendimas dėl slaptųjų kalėjimų dar neišverstas į valstybinę kalbą

Nors Vyriausybė buvo pažadėjusi, tačiau jai nepavyko ir ji neįvykdė savo įsipareigojimo iki balandžio mėnesio Lietuvos žmonėms išversti į valstybinę lietuvių kalbą beprecedentį Europos žmogaus teisių teismo (EŽTT) sprendimą dėl taip vadinamojo slapto prezidento Valdo Adamkaus kalėjimo.

„Vyriausybės atstovai žadėjo, kad iki balandžio vidurio bus išverstas į lietuvių kalbąEuropos žmogaus teisių…

- Farfar... 

Tystnad. 

- Jag har kommit till ett vägskäl. Jag känner mig förvirrad. 

Tystnad. 

- Jag har rest runt till platser i Sverige och mött människor som känt dig. Jag har åkt över havet till Litauen och kört bil genom hela landet och hittat den gröna gården. Där du växte upp. Jag har grubblat, skrivit, fnittrat och fällt tårar. Jag har undrat varför jag gör det här. Nu vet jag inte längre... Jag har så mycket samtal och så mycket ljud. 

Tystnad. 

- Jag hade en idé. Jag trodde att detta skulle sändas över hela Sverige. Men hjärtat räckte inte hela vägen. Vår historia räckte inte... 

Hummande. Han smackar lätt med sina läppar mot pipans skaft. 

- Vad vill du med denna historia? Varför är det så viktigt att berätta? För min del kan du låta allt vara. 

Han trummar med sina knotiga fingrar mot träskivan. Den är len. Trät är lent. Farmors trasmattor luktar såpa. 

- Men jag vill... berätta. Jag tycker det är viktigt. Din resa. Ockupationen. Främlingskapet. Baltutlämningen. Din historia. Historien som upprepar sig. Då när Sovejtunionen gick in i Baltikum. Nu när Ryssland går in i Ukraina. Det är som historien bara fortsätter. Din röst var då en röst som även finns idag. Och du är mina rötter. Mitt ursprung. Inbillar jag mig bara när jag känner mig hemma när jag går på Vilnius gator? Och att jag kände något som vibrerade inombords när jag stod i nässlorna vid gården i Vertmai? 

- För vem vill du berätta? 

- För alla. Jag ville ha en kanal där alla kunde lyssna. Jag trodde att de ville lyssna. Men ett fåtal bestämmer och de sa nej. Det gjorde ont. Jävligt ont. 

- Så du ger upp? Du brukar du inte göra. Det har jag förstått med åren, fastän jag sedan länge varit död. Sedan när låter du någon annan bestämma över din vilja? 

- Folk kommer vilja lyssna om du vill berätta. Så vad hindrar dig. Berätta. Berätta för din egen skull. För dem finns på jorden. För de som inte finns kvar. För att du har berättandet i dig. 

Trät är lent. Farmors trasmattor luktar såpa. 

- Ok... Ska bara ta fram kompassen, farfar. Så jag vet åt vilket håll jag ska gå. 

- Låter som en utmärkt idé. Och du den där gården... Det vore väl spännande om ni barnbarn köpte den.

Jag sitter i slagsoffan i köket i den gula prästgården. Farfar fyller på sin pipa med tobak. Han tittar på mig. 

- Så du har varit i min by. Vertimai. 

- Ja, det har jag farfar. Vi hamna i ett oväder nära Kaliningrad. Haglet slog som stenar mot bilrutan. Vi skrek. I baksätet hade vi saftiga äpplen från en av gårdarna i byn. 

- Jag hittade huset med. Det var grönt och övergivet. Ån var brun. Jag brände mig på nässlorna. 

Han ler och sedan knäpper han sina händer. 

- Jag var med i radion, farfar. Den nationella. Över 200 000 lyssnare. Jag berättade om min resa till Litauen och mitt sökande efter rötter och om dig. 

- Vad sa du då? 

- Att du tog sista färjan över. Att du inte pratade om ditt ursprung. Att du var språkbegåvad. Att du var sladdbarn i en bondfamilj. 

Han hummar. Tittar ut genom fönstret. De norrländska fjällen är nästan rosa i sommarnatten. 

- Varför pratar du inte om den tiden där farfar? Du var ju ordförande i ett litterärt sällskap. Min litauiska vänner sa att det var stort att ditt namn fanns på samma hemsida som Kristijonas Donelaitis. Han är ju national skald i Litauen och är "den första inom den västerländska kulturen som har skrivit ett skönlitterärt arbete om vanliga människor."

- Det är ju stort, farfar! Alla jag mött på min resa i Litauen är jätteimponerad av dig. 

- Jaså... 

- Ja, och jag håller ju på med en dokumentär. Och min vän Vita hon vill också göra en dokumentär om detta. Om din resa. Eller i alla fall sända det som jag kommer jobba fram. I Litauen. 

- Varför ska det vara nödvändigt för? Inte ropa för högt nu. Jag fick så mycket. Så mycket. Och de som blev kvar... 

Han är tyst, men ler lite. Ögonen är sorgsna. 

- Allt splittrades. De tog allt från oss. Vi flydde. Mitt land försvann. Jag var på andra sidan. 

... 

Lyssnarna som hört mig i radion hör av sig till LRT. Vita mailar mig.

"MOA! Good news!"

Någon har sålt skor till farfar. 

Någon berättar om "Silence boats" med flyktingar från Litauen till Sverige. Där personen säger att han känner igen min farfars namn i dessa sammanhang. Andrius Skimutis.

...

- Är det sant, farfar?

Han tittar på mig och tar ett bloss på pipan. Skymningen dansar över grantopparna i Risbäck.

- Det var länge sedan. Sverige hjälpte mig. Men så många fick lida. Jag fick ett gott liv här.  

- Men kan du inte berätta om du hjälpte till under baltutlämningen? 

Med frilansväskan packad med ljudutrustning, kamera och en fylld vattenflaska för militären i krigszoner beger jag mig nu mot Vertimat i Jurbarkas nära gränsen till Kaliningrad.

Till byn där farfar växte upp. Marken han gick på. Det finns avlägsna släktingar kvar i byn har jag fått reda på. Hade svårt att sova i natt. 

Men min vän Dovile tog mig ut i Vilniusnatten och fick mig att vara här och nu. Njuter av staden. Landet. Människorna jag möter. Litauiska rötterna letar sig ner i jorden. 

Vita är på väg med bil för att hämta upp mig. På måndagar är det mycket morgontrafik i Vilnius. 

Nu ringde hon nyss. 

Har fått tips att gå in i kyrkan i byn och leta bland arkiven. 

Det finns massa att skriva. Men nu väntar en resa genom Litauen. 

Två journalister. Den ena svensk. Den andra litauisk. 

När jag skriver detta sitter jag under ett litet vindsfönster. Tittar jag upp ser jag blå himlen och ett stort träd. Jag vet inte hur personlig jag ska bli. Men det rinner ner för min kind. Jag läser mailet från Audra. Om byn Vertimai som ligger 200 kilometer från Vilnius. Om gården som finns kvar. 

...

"Vaida Saročkienė from Vertimai village's community is a fine young and smart women, it took her about 10 minutes to find out where Skimutynė (a place where Skimučiai, family of Skimutis, lives) is. She called several  senior citizens of the village and they told her :) It is few steps from her own house. There is still a house here. It used to be a farmstead, but as village of Vertimai grew it became a part of the village. The farmstead was sold three or four times, the name of person who lives there now is Dragūnas. Although if your parents say there is no house left, only fields, it may mean, that it is not a house your grandfather was born, maybe it is a house his family moved in later. You will find out. Vaida says you are very welcome to visit. She talked with one senior lady, her last name is Šimkienė, she was born 1940, so it's after your grandfather left to Sweden, but she could tell you about family, how they lived there and so on, she is a distant relative of yours - I guess she is a niece of one of the sisters of your grandfather."

...

Dagarna i Vilnius har fyllts med journalistik, intervjuer på restauranger och nyhetsrum, promenader bland kullerstenar och kyrkor, ösande tungt regn och taxifärder genom staden, nyvunna vänner och samtal om politik och Ryssland och Ukraina och att känns sig som second class, om det icke befintliga intresse från Skandinavien, om HBTQ-kampen, om Putins galenskaper, om en sak som jag ramla på i ett kvavt rum i en ruffig byggnad. Kan inte skriva om det mer här just nu. Vi får se vad svensk press har att säga om det hela. Väntar ett samtal från DN och utrikesredaktionen i morgon. 

Jag ska inte bli långvarig just nu. För jag ska ut och njuta denna underbara stad och grönskan i Vingis parken som ligger bara ett stenkast från "min" balkong. Daggen är kvar i luften. Ett efterlängtat regn kom även hit igår. 

Efter jag blivit intervjuad på LRT - den nationella radion - gick jag hem i ett ljummet regn. Tankarna dansade och regnet var lent. 

Journalisten Vita frågade om min vistelse, om farfar, om mina rötter och under intervjun googlade hennes kollega på Andrius Skimutis och ytterligare information rullade in. Han var ordförande för ett litterärt sällskap. 

Orden bara föll ur min mun under intervjun och jag insåg att jag vet så mycket mer än jag tror. Jag har fått reda på av litauiska journalistvänner att historien, med litauiska studenter som reste för att studera innan kriget och aldrig kom hem igen, är relativt okänd. Min farfars historia. Min historia. 

Att jag är här är en pusselbit som faller på plats fick jag sagt till mig igår kväll. Och nu ska intervjun sändas över hela landet i morgon. 

Jag tänker inte skriva mer just nu. Helgens mission är att få tag i en bil och en litauisk tolk som kan följa med mig till byn där farfar växte upp. 

Pavadinimas: Uncanny Avengers #6

Leidimo metai: 2013

Aprašymas: Pasibaigus Keršytojų ir X-Menų konfliktui, MARVEL komiksų visatoje - nauja era. Kapitonas Amerika nusprendžia įsteigti naują Keršytojų komandą - sudarytą iš žmonių ir mutantų. Tačiau kodėl Profesoriaus X svajonei iškyla didesnis pavojus, nei bet kada anksčiau?