#underkastelse

I intervjuer säger den hyllade franska författaren Michel Houellebecq att han inte tror att ett samhälle kan överleva utan religion. I hans nya roman Underkastelse återvänder religionen till Europa i form av en extrem version av islam.

Underkastelse utspelar sig i Paris, i en nära framtid.

Den trötta medelålders litteraturprofessorn François är lika osympatisk och trött cynisk som Houellebecqs andra antihjältar – och författaren själv, i intervjuer – brukar verka. Hans relationer är utbytbara, han har inga nära vänner och han köper sex på slentrian. Kan kärlek existera i ett samhälle som bygger på marknadsekonomi och kapitalism? Det är ett av Houellebecqs återkommande romanteman.

Professorns bekanta påpekar att ”det finns alltid en sorts onormal uppriktighet hos dig, en oförmåga till alla de kompromisser som i slutändan är vad som gör det möjligt för folk att leva”. Det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av den deppige författaren själv.

François är sådär totalt ointresserad av politik som bara en till det yttre privilegierad person kan vara. Allt han behöver oroa sig för i vardagen är vilken ny studentska han ska ligga med den här terminen och vilken indisk maträtt han ska värma i mikron till middag. Han är själva normen personifierad.

Omkring honom sker ett revolutionärt maktskifte, när det Muslimska Brödraskapet med sin radikala extremversion av islam vinner valet med en knapp seger. Revolutionen sker inte med ett bang, utan en whimper. Författaren verkar ha kul när han slänger släggan åt både höger och vänster, mot nyliberaler och de som förespråkar mångkultur, i sin satir över den franska politiken.

Motståndarna tycks uppgivna och verkar nästan lättade, typ: Skönt, ta ni över det här sjunkande skeppet, vi orkar inte mer.

Frankrike ändras snabbt. Kvinnorna lämnar arbetsmarknaden – med den kortsiktiga fördelen att arbetslösheten minskar. Pengar tas från utbildning till barnbidrag. Målet: familjen ska bli ”samhällets själva kärncell” och familjeföretaget är idealet. Samtidigt lunkar François vardag på i sakta mak. Han bekymrar sig över hemorrojder, att mikron inte funkar och att tåget strular eftersom skit har svämmat över kupéerna.

Boken är genial i sin insiktsfulla undersökning av manlighet. Samtal mellan män beskrivs som en balansgång mellan ”sodomi och duell”. Han har inga vänner att prata om känslor med, tror sig hamna i ett manligt klimakterium och kollar porrsajten Youporn för att kontrollera att han är normal. Där blir han lugnad: han har liknande fantasier som de flesta andra straighta män på den här planeten.

Det som många kritiker missar när de kallar honom misogyn, eller för den delen, islamofob, är att han hatar alla. Inklusive sig själv. Hans egen tillhörighet, den västerländska vita straighta mannen, framställs som fånig, fåfäng och – både metafysiskt och fysiskt – impotent.

Att läsa boken som en simpel kritik mot islam är att göra det för lätt för sig. Boken skildrar en extrem form av islam (tänk: Kristi brud jämfört med mormor som tror på gud på julafton), och skulle lika gärna kunna vara en avart av kristendomen. Viktigare är karaktärsmorden på – ofta namngivna – franska politiker som framställs som lata och inkompetenta. Det är också en skrattspegel mot vår tids bristande omsorg av själen, en lucka folk desperat försöker fylla med shopping och gym-selfies. Hur länge håller korthuset av egoboostande? När får anden vara med, i kroppsbyggnaden?

Mitt i allt det här blir figurernas konvertering till islam ett slags hopp om att ett annat samhälle är möjligt. Även om det inte är mitt drömsamhälle.

I det dystopiska samhället Houellebecq målar fram vinner de vita medelålders männen. Igen. Kvinnorna får sparken från universitetet. Männen däremot får bättre lön om de konverterar. Då kan de också få gifta sig med en femtonåring att ligga med och en äldre version som lagar maten. Katsching! Patriarkatet vann igen.

Jag skulle vilja påstå att det här är årets viktigaste bok.

Om inte annat för att den uppmärksammar oss om naiviteten i hur vi förlitar oss på systemet, i likhet med hur intellektuella på 30-talet var övertygade om att Hitler skulle ”ta sitt förnuft till fånga”. Bara för att vissa av oss trivs i systemet vi lever i idag, finns det många som längtar efter att det ska gå under, eftersom de aldrig har förväntat sig något av det, konstaterar Houellebecq. Tankarna går snabbt till bruna krafter, inte minst i Sverige.

Vi behöver något att tro på. Vissa dämpar behovet med konspirationsteorier och xenofobi, andra med joggning och självhjälp. Räcker det för att vi ska nöja oss? Nej, om vi får tro Houellebecq.

Läs honom, men ta honom med en nypa salt. För som vanligt testar han, undersöker, provocerar. Levererar frågor snarare än svar. Hur de ska besvaras är upp till dig.

IDA THERÉN

DAGENS ETC