#tranan

Great Park av Heta Kananen, 2007

I Bernhards Heldenplatz försöker ett antal familjemedlemmar och bekanta navigera ett självmord, men också en stad och ett land som förrått dem alla. Pjäsen hade premiär på 50-årsdagen för Nazitysklands annektering av Österrike (pjäsens namn syftar på torget i Wien där Hitler välkomnades av jublande folkmassor 1938), och orsakade stor skandal i hemlandet. ”Ut med skurken!” ska den österrikiska högerpolitikern Jörg Haider ha uppmanat, och nog räckte det för att göra mig intresserad.

När vi kommer in i pjäsen har den judiske professor Schuster tagit livet av sig genom att kasta sig ut från fönstret som vetter över Heldenplatz, själva symbolen för Österrikes delaktighet i kriget och förintelsen. Schusters närmaste samlas för en enkel begravning, och får så gott det går vädra sina känslor kring det skedda. Det blir en studie i tyst, bittert raseri och likgiltighet, ett möte mellan dem som inte kan blunda och dem som inte orkar se. Att protestera hela livet lämnar ingen plats för sinnesro, men kan man verkligen gå vidare och leva bland människor som ett halvt liv tidigare villigt kastat en åt vargarna? Påfrestningen av att inte känna sig välkommen i sitt eget hem sliter på karaktärerna. ”Vi trodde alla att vi hade ett fosterland”, säger en av dem, ”men vi har inget”.

Thomas Bernhard (mitten) och Claus Peymann (höger) som satte upp Heldenplatz på Burgtheater Wien

Som ofta med Bernhard spelar platsen sin egen roll här. Platsens påverkan på individen är enorm, och ett liv kan i mångt och mycket definieras med var det levdes; en karaktärs födelseort är minst lika viktig och inflytelserik som dess föräldrar. Befinner man sig på fel punkt i världen går man snabbt under, och inte många platser är så fel i Bernhards sinnevärld som Wien. Så hur formas man av att leva på en så historiskt ödesmättad plats, när själva rummet bär på så tungt bagage? I Heldenplatz flyr vissa staden, andra flyr livet, åter andra försöker leva med skriken.

”i Oxford kommer hon inte längre att få några anfall, sade professorn, det finns ingen Heldenplatz i Oxford, Hitler var aldrig i Oxford, det finns inga wienare i Oxford, massorna skriker inte i Oxford.”

Tyvärr är Heldenplatz’ historiska och politiska kontext nog mer intressant än pjäsen i sig själv. Det finns ofta ingen vidare skillnad mellan de olika rösterna vi får lyssna på, och visst blir det ändå lite väl självmedvetet med alla referenserna till teaterkonsten och dess förfall. Här finns mycket intressant att gräva i, men jag ser inte riktigt någon anledning till att det är som pjäs Heldenplatz behövs, och inte som novell. Heldenplatz är ingen favorit, men den är läsvärd ändå, dess plats i Europas litterära och dramatiska historia är både intressant och viktig, och så är det ju trots allt Bernhard.