#tisdag

Ska man skriva? 

Ska man orka?

Ska jag försöka hälla ut mig igen?

...

Det är nästan ett skeppsbrott, som om jag nästan ser sakerna flyta i vattnet. Vad ska sparas och vad ska få falla till eviga botten? Ska jag spara? Är jag ens där? Eller läste jag mest en bok?

Jag vill inte lämna den här känslan den här gången. Jag ska rida ut den. Om jag ska komma nånstans så måste jag. Bedövningar leder bara till att man stannar i det gamla, för livrädd för att ta de stegen. Vem behöver droger i den här världen? Det är ju de som slagit på off-knappen. De som inte klarar av on. För on? OMG on är ju... . obeskrivligt. 

Hon lämnade det här livet för en vecka sen nu. Hennes kropp var gammal och hon sa att hon var redo nu. Hon hade gjort sitt här den här gången. 

Poff.

Så är hon borta. Borta på ett sätt men evig i mig. Hennes skratt och fantastiska hälsa och klarhet. Jag hann aldrig säga hur mycket jag tyckte om henne, för rädd för att förstöra för henne, att det skulle skada. Så jag satt här och “sa” till henne, till universum, alltet eller något, hur jag kände. Att jag var så ledsen att jag inte hann säga hur mycket jag faktiskt tyckte om henne. Att det kanske gjort nån skillnad om jag hade hunnit ringa. Silly me, jag trodde jag hade tid. Då hörde jag hennes röst. Hennes finska brytning och skratt. 

- Hehe, neeeeeeee Kaaaaaaaaaarin, min kropp va JättGAMMAL o skrööööplig och...

Jag kommer inte ihåg hela. Inte så som det var då. Men det var som jag hörde henne. Det var som hon svarade. En röst i mitt medvetande, en oumbärlig tröst. Jag fick samtalet jag aldrig fick. Det var så himla vackert, så poetiskt, så helt. Hon var nöjd. Hon var klar. 

.

Det ligger en banan bredvid mig. Mitt nya chaite har blivit kallt. Mina kinder är blöta och mina läppar är torra. Det börjar bli ljust ute. En ny dag. 

Jag är så månen i 12:e huset. Jag är den flytande som letar efter en form. Jag är alltet och ingetet. Jag har varit överallt och ingenstans. Jag vet inte hur det går till. Hur kan jag ha missat nästan allt men samtidigt vara så fullkomligt till freds med att varit fylld till bredden? En annan resa. Min resa. Resan jag älskar. Den ska fortsätta nu. Kanske går den in i nåt nytt eller stannar där den alltid varit. Förändring och stillhet är ett. Jag förändras hela tiden. 

Pelare. Milslånga järnstolpar från ingentinget penetrerar havet och dunkar ner i botten. De ska försöka skapa en form. En form jag valt. Byggt på mina preferenser. Is funkar inte. Jag kan inte vara så kall. Inte jämt. Men jag kan. Är det då jag förändrar berg? Är det den kraften som skrämmer mig? 

En hjälplös hjälte?

2021 sägs förändra våra tankegångar. Vi kommer inte se på saker på samma sätt efter, säger de. De som tycker sig veta. 

Varför hörde just jag det? 

Var det till mig?  

Är det jag hör bara ett eko? 

En spegelbild av mig?   

Är hela universum inuti mig? 

Är det därför?

Är det därför vi har så svårt att ibland reda i saker och kan ryckas med i känslor som inte går att hantera? 

Hur ska vi kunna hantera universum?

...

Jag försöker måla det så perfekt jag kan. Hälla ut mönstret i mig med ord som färgen och formen. 

.

Jag är kissnödig och det är dags för frukost. Jag ska göra saker idag. Saker som gör mig lite mer hel är tanken. Saker som får mig att acceptera platser jag redan hade inom mig. För havet går ju inte sönder. Havet är. Men jag har definitivt låst av delar. Som besvärjelser gjorda för längesen. Kanske är det pussel som kan lösas. Underbart horribla pussel som skrämmer slag och förvrider. En förvridning som förändrar oss. En förvridning som helar. Som får oss till de gudar vi någonstans är. 

HEL.