#telefonsamtal

Vi ringer Friederike Mayröcker

“Mamma, det ligger en skadad man på gården…

och ambulansen är på väg. Hans inälvor var utanför kroppen! Jag är känner mig skärrad!”

Klockan var drygt 16, jag satt i Oslo, konferensen var precis avslutad och vi skulle gå mot bussen när M ringer och verkligheten kraschade in i hundra knyck. Igen. Någonstans känns det som jag borde vara van de här extremt oväntade samtalen nu liksom samtal från polisenoch en del av mig är det medan den andra…

Jag: missar precis att mamma ringer

Jag: ringer upp

Mamma: hejdetär

Jag: det är Freja

Mamma: är du förkyld?

Jag: jaaaa jag är förkyld

Mamma: väckte jag dig?

Jag: nej, jag bara missade telefonen

Mamma: okej, men, får jag komma till dig efter jobbet?

Jag: vill du låna mitt badkar?

Mamma: .... ja. Jag har ingen handduk med mig, men det har väl du?

Jag: mmmmmmmmmmm

Vi trodde att allt var över. Vår ångest var nästan bortblåst. 

Men så på hälften av en sekund, kom den tillbaka. Brusade upp direkt. Tryckte över lungorna och gav känslor av att aldrig kunna glädjas återigen. 

Vill att någon ska krama om mig. Vill försvinna in i någon famns tillsammans med de betryggande orden, allt ordnar sig.