Solstyrare
Han slet solen över himlen. Den här delen av valvet var hans. Under nordnatten la han om rälsen solen drogs på, för att under norddagen återigen slita solen längs med den nylagda rälsen.
Hon rullade solen längs med sydhalvan av himlavalvet. Valvet var en skål för henne, så allt hon behövde göra var att justera solens bana med lätta puttar. Under sydnatten betraktade hon den andra solstyraren. Det såg så tungt ut för honom. Även om hon brände sina fingrar när hon styrde solen såg det ut som om den smärta hon uthärdade inte var en tusendel av hans. Hon ville så gärna hjälpa honom.
 När hon fick solen nästa gång borrade hon in sina händer i det lysande klotet. Plasman fastnade under hennes naglar som en påminnelse om att hon skulle bryta tusenåriga regler. Hon slet ut händerna fyllda med stjärnstoff och slängde det mot hans del av himlen.  ”Vill du ha hjälp?”, skrev hennes kast i lysande bokstäver. Han betraktade det nyskapta glittret förundrad. När han vid nästa skymning skulle lämna solen till henne, släpade han den bara vidare. Hon tittade bekymrat på honom. Trots att hennes klothalva så tydligt var en skål, att det gick att rulla solen i den nerförsbacke den nu befann sig i, var han tvungen att pressa solen uppåt, var han tvungen att slita för varje centimeter han flyttade solen.
När hon sedan tog över vid nordhalvan insåg hon att även den var skålformad och att den alltid hade varit det.
