#soif4

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 2:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det blir full fart i veckans delmål när ytterligare en bekant från första boken gör comeback: pesten. Och vad prästen i bygden än känner för Tengel och dennes metoder så står ett klart: bygden har en av landets bästa helare. Tengel beger sig åstad och Tarjei och Yrja mer eller mindre kräver att få stå vid hans sida. Och trots manfallet under pesten (vi mister nu både Charlotte och Jacob) så avhandlas det hela på endast ett kapitel.

För min del blir det lite tillrättalagt när Margit S. börjar orera om att Tarjei vill att de tvättar sig och att sjukdom sprids med något som överförs vid beröring. Visst finns det med all säkerhet kloka gubbar och kloka gummor som insett sambandet, men Tarjei trycker lite för hårt och aggressivt på frågan för att det skall kännas naturligt på 1600-talet. Tarjeis rabblande av idag kända fakta störde mig hela det kapitlet.

Desto kusligare var det att läsa om pesten /epidemin nu under pågående covid19-pandemi. Om jag fattade det hela rätt är det dessutom främst blodpest som sprids denna gång, och blodpesten är (om jag inte minns fel) den dödligaste formen av pest.

Vi får också en kort glimt av livet på Eikeby, eller rättare sagt hur det är att försöka hitta lugn och ro att sova i ett hus där de vuxna förökar sig som kaniner.

Ett par älskade där inne nu, Yrja försökte att inte höra alla ljuden, för hon avskydde att behöva lyssna till så intima företeelser. Men alltid var sådant på gång. Värst var det att höra föräldrarna, tyckte hon. Moderns viskande böner om att få slippa, faderns grymtande otålighet.

Det låter inte särskilt romantiskt för någon av de inblandade, speciellt inte de som tvingas lyssna till sina föräldrar. Yrja försöker få rätsida på sitt bångstyriga hjärta, och Silje (till skillnad från träbocken Tarald) ser hur det är fatt. Jag gillar för övrigt bandet som växer fram mellan Silje och Yrja – även om Are antagligen är den som kommer ärva Lindallén så känns det som om Yrja ”här hemma” där på ett speciellt vis. (Kanske kommer Yrjas föräldrar få den sjuksköterska de valt ut henne som).

Apropå bångstyriga hjärtan så blir det givetvis en skaplig dos Tarald 💘 Sunniva i det här kapitlet. Och det är ungefär lika lätt att tycka om den senare som det var att tycka om hennes far. Dvs. vi ges väldigt lite utrymme att utveckla sympati för människan. (Detsamma gäller Tarald förstås, men det är inte lika uttalad från Margit S. sida där). Men å andra sidan så känns det också som om Margit S. medvetet försöker markera att Sunniva främst är Hemmings dotter och inte Sols.

Och en del av mig skulle vilja grotta ned mig lite i det här kring sysslingar och om de fick gifta sig. Förr var ”släkt” något helt annat än idag och ”incestuösa” relationer något som även kunde vara släkt med släkten så att säga. (Därmed inte sagt att det inte förekom, eller kanske till och med var vanligt inom adelssläkten).

Hur som haver vet jag att oavsett om det här skulle ses som blodskam eller inte så var en väldigt vanlig lösning att få folk över på sin sida att helt enkelt ”konsumera äktenskapet” i förtid. Och det verkar ju fungera även på Tengel – även om han hade sina planer på att driva bort fostret. (Även om det misslyckas, så som Sol en gång misslyckade att driva bort Sunniva i förtid).

Och nu får vi veta mer om vad Silje lider av, vi får inget riktigt namn på det, men något säger mig att det handlar om någon form av kallbrand, eller kanske till och med Cancer (eller Kräfta som det hette på sin tid).

Tengel försökte att inte se på Siljes träd. För var gång han gjorde det, rös han till i häftig ångest, och han förstod nu hennes hat till de lindar han en gång läst besvärjelser över.

Jag [Tengel] känner den sjukdomen. Snart, mycket snart måste jag såga av hennes ben ovanför knäet, för att inte det onda ska sprida sig längs benmärgen till hela kroppen.

Och vi retas än en gång om de kattgula glimtarna som Tengel ser i ett av sina barnbarn. Och just nu ligger det ju nära till hands at misstänka att det handlar om antingen Tarald eller Sunniva. Bara för att den sistnämnda inte utvecklat några krafter så innebär ju det inte att hon inte kan bära på det onda arvet. Tengel hade ju också en sväng där han stod näsa mot näsa med Tarald, så kanske ligger det ännu närmare till hands att misstänka honom? Men en del av mig misstänker att ”det onda arvet” (även om magin inte följde med till Sunniva) i kombination med Hemmings gåvor kanske är en brygd man helst borde undvika.

Någon om är ätt att glömma bort är Cecilie, som kanske just nu är den enda vi kan vara säker på att hon inte glimtar till av kattgult ibland, och hennes resa till det danska hovet. Det känns som om det finns en anledning till att Cecilie isoleras från resten av familjen. Är det så att hon skall befinna sig i trygghet när världens rasar kring Tarald och Sunniva? Är det så att ingen av dem kanske överlever det här? Korsen på omslaget antyder om ond bråd död, och jag tror inte det är pesten i sig som korsen symboliserar, utan något annat ännu annalkande.

Länkar:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 5:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Vi får lära känna Martinius fru lite närmare och det verkar vara ett riktigt gediget arbete den kvinnan. Det äktenskap Martinius lever i är inte bara kärlekslöst, det har aldrig konsumerats och Julie är direkt manipulativ. Hon har dessutom en direkt ondskefull ådra där hon dels driver Martinius mot Cecilie, dels planerar att ta ut ”hämnd” på Yrja. Julie själv lägger upp det som att Cecilie hann iväg till Köpenhamn men det är ju kodynga. Hon har bara väntat på en ursäkt ”för att rättfärdiga ett utfall inför sig själv” att ge sig på flickan.

Och precis som koskit vädrar man här lätt ett bakslag för den fina prästfrun. Något som får mig att spekulera: nu när Yrja och barnet överlevde födseln så kanske det är någon annan till vänster på omslaget? Jag ser det som otroligt att det skulle vara Sunniva som avses på omslaget. (Eller också har illustratören begränsad uppfattning om boken och det betyder ingenting). I förra boken var det heller inte uppenbart vad omslaget representerade.

Martinius inser här också att Julie inte sagt ja på grund av några varma känslor för honom. Utan han bara är en lättmanipulerad plattform för henne själv att stiga på den sociala stegen. Det är inte prästfru hon ämnar leva och dö som utan biskopsfru. Kan det kanske vara Julie? Hon lyckades ju lirka sig ur skilsmässa (fast har äktenskapet inte konsumerats borde det till och med kunna annulleras?)  kommer non driva den goda prästen till fördärvet? Han har ju redan gjort en snäv vänstersväng med Cecilie – kommer skulden bidra till att han tappar koncepterna fullständigt?

Du [Julie] har förvägrat mig [Martinius] allt, men först och främst att få ge av min kärlek. Jag hade så mycket att ge dig, Julie. Men det var inget äktenskapslöfte vi avgav. Det var ett kyskhetslöfte. Jag vill skiljas.

Det skall läggas till att Martinius och Yrja (och Tarjei) delar en nära vänskap sedan arbetet under pesten. Om Julie ger sig på henne kanske Martinus känner sig nödgad att gå mellan.

Sedan har vi det där med kattgult. Dels finns det antydningar i dessa två kapitel som ger @kulturdasset​ rätt. Det finns antydningar mot Tarjeis håll med, men det faktum att Tengel lärde den förra allt han kan tyder på motsatsen. MEN Tarjei var den arvinge Tengel väntade på och han bör med andra ord vara den som är född med magi?

🗨   …med egendomliga, markerade ansiktsdrag och en så genomskådande blick, att var och en måste rannsaka sitt samvete, när han [Tarjei] såg på en.

🗨  Javisst, Martin har nämnt Er [Julie], sa Cecilie kattaktigt elakt.

Sedan kunde jag inte låta bli att fnissa över hur många det tycks vara i Meiden/Isfolket-ätten som firar sterilitet. Men jag antar att i en tid då graviditet obönhörligen ledde till barn var det kanske ett besked med dubbel innebörd.

Trots att Cecilie har en herdestund med Martinius i skjulet så verkar hon fortfarande fäst vid Alexander Paladin. Och det finns vissa likheter dem emellan – kanske därför Cecilie upplevde Martinius som så tilldragande. Frågan är om Cecilie och Alexander framöver kan komma till någon form av samförstånd? Jag såg en antydning när jag surfade runt (slog upp namnet Alexander Paladin för att se om det fanns en historisk förankring) att Alexander förekommer i fler böcker… Vore så lagom det om Martinius gör sig av med sin fru till Cecilies nästa besök hem. Han hade ju ett långtidsperspektiv på sina dagdrömmar som Cecilie (likt sin moster Sol på sin tid) inte delade.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 1:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Precis som i tidigare böcker gör Margit Sandemo ett litet tidshopp mellan den tredje och fjärde boken. Här för att låta barnen komma upp i 5-6års åldern. Och hon introducerar den nya karaktären Yrja. Yrja föddes dagen efter Dag och Tengel red mellan henne och Dag i slutet på förra boken. Det hela gör henne, Dag och Sunniva väldigt nära varandra åldersmässigt.

Jag kan gilla att Sandemo fäller in en karaktär som lider av undernäring och de sjukdomar och skador det kan medföra. Yrja lider av ”Ältan” även känd under namnen ”Engelska Sjukan” och det officiella namnet ”Rakit”. Ironiskt nog var det en sjukdom som motades i grind av norsk fiskleverolja. Jag kan tycka att Sandemo skriver ned karaktären rätt brutalt, men det skall kanske spegla Yrjas syn på sig själv. (Men hon nämner också att tistlar bör fina blommor). För barnen i Lindallén och Gråstensholm gör det dock ingen skillnad att Yrja är både fattig och vanskapt – de verkar leka bra ihop ändå.

Och redan i dessa två kapitel börjar Sandemo leka med oss och Ceciles likhet med Sol. Silje nämner att de är väldigt lika (om än att Sol var aningen vackrare) och att Cecile inte delar Sols skuggigare sidor. Sandemo nämner också Siljes och Tegels stigande ålder, vilket ger mig känslan tillsammans med Yrjas notering om att en av de äldsta lindarna såg visset ut, att detta kanske är sista boken i vår möta Silje och Tengel. Något i Siljes tankebanor (om att hon levt ett gott liv) stärker den känslan. Och givetvis att Silje vet om att Tengel börjar bli för trött för att hantera det onda arvet.

Men Silje visste något, som Tengel trodde att han höll hemligt för alla. Hon visste, att ju äldre han blev, desto svårare fick han att behärska den onda vilja som rasat i honom genom ett helt liv.

Att Sol fick träffa Klaus igen i förra boken tyckte jag var ett trevligt inslag eftersom de har en historia ihop. Men jag vet inte hur nödvändig han känns i de här två kapitlen. Hans antastning av Meta i ladan kändes mest som en ursäkt för att ge Are en spark där bak. Som om vi inte redan anade i förra boken att Sandemo skulle tussa ihop Are med Meta.

Jag kan dock gilla att Klaus intrig knyts ihop (det känns i alla fall så) med att han får en lämplig kvinna att gifta sig med. Jag fnissade relativ gott åt raden:

Två barn fick de, innan Rosa passerade fruktbarhetsgränsen, två barn som väl inte gjorde några epokgörande uppfinningar, men som i förstånd vida överglänste sina föräldrar.

Som tur är så är inte intelligens helt och hållet genetisk. Något annat som skrivits ut permanent är trälasthandeln. Vi diskuterade ju tidigare om huruvida Dags generösa inköpspriser skulle ge honom problem. Och han såg tydligen problematiken själv.

Sandemo gör ytterligare ett tidshopp (jag har för mig att hon gjorde något liknande i tidigare böcker) och vi hamnar i Yrjas liv när hon fyller 19 år och har gått och blivit dödligt förälskad i Tarald (Dag och Livs äldste son).

Eftersom jag läst bokens synopsis så vet jag att vissa romantiska bekymmer kommer uppstå och Tengel själv är väldigt skeptisk till idén om att sysslingarna Dag och Sunniva skulle får inleda ett förhållande. Han fruktar det onda arvet och säger att han ”sett en glimt av kattgult i ett öga ett par gånger”. Dels så förstärker det här min teori om att Tengels ögon gick från blå till gul för att han började använda magin mer, och dels så är det ju givetvis intressant att spekulera i vem som kan vara den skyldige. En i varje generation skall gå den ondes ärenden, vem av barnbarnen handlar det om då kan man då fundera över.

Ceciles likhet med Sol ligger ju för en, men samtidigt är ju Sunniva Sols dotter. Och jag har på känn att Sunniva (hon är ju trots allt Hemmings dotter) kan göra en hel del för att få sin vilja fram. Men samtidigt var ju Are den som skänkte Tengel en arvinge att lämna över de magiska kunskaperna till. Den här intrigen skall sannerligen bli intressant att följa.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Ältan @ svenska.se.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 4:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Sandemo knyter ihop ett gäng trådar i detta delmåls kapitel, med ett antal tidshopp, de flesta av dem i relation till Yrja.

Den senare vars mamma slutligen lämnade in tofflorna och gick vidare till bättre nejder. (Det var väl lite väntat, Yrja noterar ju hur sliten mamman ser ut vid förra besöket då hon meddelade om sin anställning som barnflicka). Förhoppningsvis är det sista gången vi skall behöva möta Yrjas kräk till far.

De såg lättade upp, då Yrja kom.

— Nå, äntligen, sa fadern. — Sätt på gröten, flicka, vi har inte fått mat sedan i går kväll!

Det rågade måttet!

Alltså, de är en mindre armé som bor på Eikebygården och ingen kunde offra sig att göra iordning någon mat? Yrja gör rätt som går därifrån.

Taralds ”frieri” till Yrja och hans behandling inledningsvis i deras äktenskap/förhållande antyder att Tarald kanske är den som Tengel sett kattgult i. Jag tycker han påvisar samma kyliga tendenser som Sol hade i förra boken – men utan att vara utstuderat elak och kanske där Sol var medveten om att hon bar på det arvet.

Åh Tarald, hur kan du vara så grym? tänkte Liv förtvivlad. Är du inte vår son, Charlottes och Siljes och Tengels barnbarn? Var kommer denna hjärtlöshet, denna dumhet ifrån? Från din farfar Jeppe Marsvin? Eller från Charlottes elaka pappa?

Men samtidigt finns verkar det som om lite av de där kattgula räderna gått ur Tarald. Det kan ju vara Sunniva också, men jag tycker det är lite för enkelt att det skall vara hon bara för att hon är Sols dotter. Kanske handlade det inte om Tarald eller Sunniva utan mixen mellan de två?

Förra delmålet spånade jag lite kring ”Alexander Paladin” och Dags pappa. Och i det hr delmålet får vi bekräftat att Charlotte inte hemlighållit vem Dags pappa är. Cecilie är medveten (tycks det) om att familjen hon är barnflicka hos är avlägsna släktingar till sin ”farfaderliga odåga, Jeppe Marsvin”. Eftersom barn utom äktenskapet var väldigt känsligt vid den här tiden, och kungliga sådana med all säkerhet ännu känsligare var jag osäker på hur öppen Charlotte verkligen varit.

Alexander skall dock visa sig ha andra partners än kvinnliga i åtanke och använder Cecilie lie som en sköld för nyfikna blickar. Skall bli intressant att se om karaktären försvinner in i bakgrunden eller om det händer något intressant framöver. Det känns nämligen inte som en karaktär som introducerats för en onehitwonder.

Kolgrim har, trots att han är så ung och framtiden utstakad för sig varit riktigt intressant de här kapitlen. Framför allt är det kul att se hur han pendlar mellan utomjordisk illbatting och småcharmig buspojke tillsammans med Cecilie. Och referensen till Sols drömsyn i Ansgars klyfta är intressant. Då avfärdade jag det hela som rena hallucinationer, men det skulle ju vara intressant om det verkligen är Tengel den Onde som återfötts. Intressant också att Kolgrims ögon växlar från kattgröna till kattgula. Undrar om det betyder något i sig?

— Nej, vet du vad, sa Cecilie kyligt. — Gör du så där med det nya barnet, så kan ju inte jag ta med dig till trollens stora fest.

— Hur har du tänkt ordna trollfesten? frågade han i mungipan, då de gick ut. — Ah, till dess har han väl vuxit ur illusionerna, svarade Cecilie.

Cecilies påhitt här är visserligen bara ett påhitt som man ibland gör för barn, och det är uppenbart att Kolgrim svarar väl på att uppföra sig i hopp om att få besöka trollens fest. Men om vi skall dröja vid hans mormor ett tag till skall det sägas att hon aldrig släppte illusionen om Blåkulla. Jag blir inte förvånad det kapitel som Kolgrim beger sig ut på trolljakt.

Vi får också vårt första möte med prästens fru. Och som väntat var det inte en karaktär med samma öppna sinne som prästen själv. Höga tankar om sig själv och låga tankar om både Liv och Yrja (som ju båda gift sig till titeln).

Nu började de få en aning om herr Martinius bitterhet. Och ännu säkrare hade de blivit senare på kvällen. Hans fru Julie satt faktiskt och talade nedlåtande med Liv! Ingen skulle inbilla sig stå över prästfrun i en socken!

Liv hade fått en djävulsk glimt i sina snälla ögon och höjt glaset mot Yrja.

— Skål, och välkommen, lilla friherrinnan!

De hade hört en dämpad fnysning från prästfrun.

Återstår att se om det kommer bli några småduster med Julie eller om hon bara kommer vara ett orosmoln i anslutning till prästen.

Avslutningsvis slog jag upp ”cochenille-rött” och konstaterar att det handlar om färg som baseras på "Koschenillsköldlusen". En mörkröd färg som även kallas Karminrött.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Koschenillsköldlus @ Wikipedia.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 6:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Så fick vi veta vad prästinnan Julies stora hämnd skulle komma att bli. Och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte blev besviken. Visst. Prästinnan är småsint och inskränkt, och verkar dessutom inte ha mycket till fantasi. Men nog hade jag väntat mig mer än en antydan till otrohet – och dessutom att Tarald skulle ha varit på Julie.

Det lustiga här är att Julie talar om ”löjlig sammanhållning” och ”snobbiga Gråstensholm”. Jag antar att vi skall uppfatta det som avundsjuka – jag har på känn att Meiden är omtyckta i socken, speciellt sedan vänskapen med Lindallén/Tengel gjorde att de fick tillgång till den bästa helaren i landet.

Och nog hade det varit intressant att se hur det hela avlöpt om Martin/Martinus hade varit hemma. Jag misstänker att hade han varit det hade han nog gjort realitet av sina skilsmässoplaner.

Lyckligtvis har det noll påverkan på Yrja och Taralds äktenskap, mycket kanske för att Yrja vänder sig till Liv om råd. Och Liv inser direkt vad det handlar om – och att det egentligen handlar om Cecilie.

Grejen med spelskulderna förvånade mig inte – Tarald var inte på höjden av mognadsgrad när han och Sunniva svärmade och jag misstänker att den senare inte alls tänkte på pengar som något man borde håll igen på. Intressant lösning på problemet dock att Yrja gick till Are för hjälp, och att Are hittade en lösning.

Det här fick mig att börja fundera kring kronan och hur gammal den är, och slog (givetvis) upp den på Wikipedia och fräschade upp minnet. Och kronan infördes i Union med Danmark (vilket innefattade även Island, Färöarna och Grönland) 1973, i Sverige var värdet mot den gamla Riksdalern 1:1. Norge anslöt sig 1875. Unionen började falla samman med första världskrigets utbrott, och efter 1924 hade den inte någon större betydelse alls. Trots det upphörde unionen, lite överraskande, formellt inte förrän 1972.

Apropå Yrja så gillar jag att personalen på Gråstensholm inte ser på Yrja med onda ögon utan att Yrja snarare gjort sig populär genom att inte förneka vem hon en gång var.

— Besök till friherrinnan. Fastän de båda kom från samma samhällsklass, fanns det inget förakt i husans röst. Yrja hade på sitt stillsamma sätt gjort sig omtyckt och respekterad av de anställda på godset.

Sedan avrundar Margit S. genom att i mycket leda in storyn in i nästa bok. Hon talar om tvångsvärvningarna och hon talar om Cecilie som ”bär på spiran till nytt liv”. Vilket inte förvånar någon av oss misstänker jag. Det återstår att se om det kommer få någon betydelse längre fram att Martinus plötsligt har barn med Cecilie, eller om han (och Julie) aldrig får veta.

Nu nämner man Klaus också för första gången och att dennes son är en av de värvade – tillsammans med Ares två söner. Det har ju talats om tidigare att Klaus barn kanske inte var de smartaste men kanske kommer en viss vänskap uppstå pojkarna emellan? (Många togs från Eikeby också, kanske någon av dem kommer att figurera?) Vi anar ju redan (eftersom vi fixat fram den och sett omslaget) att nästa bok kommer utspela sig i kriget.

På det hela taget har det varit en bra bok och trevlig läsning. Det märktes kanske tydligare i den här boken är de tidigare att storyn kommer att leva på ett tag till. Kanske var det här någonstans som Sandemo själv insåg att det skulle bli fler böcker än hon ursprungligen planerat för? Men det sker väldigt snyggt och bygger upp en viss pepp och förväntan inför fortsättningen.

Jag avslutar med att tacka @kulturdasset​ för ännu en lyckad runda i läsecirkeln. Och jag ser fram emot att få sätta tänderna i nästa bok redan nu. 😁

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Svensk krona @ sv.wikipedia.org.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 3:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

En kväll tidigare i veckan lades en slutkommentar till veckans första kapitel: ”oj….”. Och kanske sammanfattade det kapitlet bäst. Oj. För av alla teorier jag spann, och alla jag kunde ha spunnit tror jag inte att Siljes och Tengels öde var ett av dem jag skulle plockat ur spinnrocken. Visst har man funderat kring det, ”vilken av dem” och på något vis har jag haft på känn att de skulle vika av till nästa värld samtidigt. Men så här?

Men i allén gav den starkt skadade linden äntligen vika. Roten revs upp, trädet föll, och drog i fallet med sig linden på andra sidan av vägen.

Det är inte lika mäktigt som när Sol dog i förra boken, det kan bero på att det var första dödsfallet bland lindarna, men träden ger även denna gång starka bilder för att mer grafiskt gestalta händelsen.

Jag kan heller inte riktigt sluta spåna kring vad det var Silje led av. Och av de efterlevande att döma så verkar Silje vara den enda som inte förstod att det handlade om något farligare än gikt. Eller vad det så att hon ”spelade med” för att hålla Tengel och de andras sinnen lättade? Vi lär kanske aldrig få veta.

Johann Kepler (Tarjeis stora idol) var ett bekant namn för mig, men kunde inte placera honom. Så jag läste på lite och han är en av de stora namnen i vetenskapens framväxt. Det är en intressant inblick vi får av den nyligen avlidna prästen också, hur han haft problem med att han inte var högsta hönset rent utbildningsmässigt.

Han hade gått och grämt sig över att det fanns fler än han i bygden som kunde läsa och skriva. Det gjorde honom liksom litet mindre i folks ögon. Att sorenskrivaren, friherre Dag Meiden, kunde det, var naturligt och bara att acceptera. Men kvinnorna…! Sorenskrivarens mor, friherrinnan Charlotte, hade varit den som från början undervisat dem alla. Oerhört! Och hade prästen kunnat, skulle han ha bränt henne som häxa. Men herr Tengel stod i vägen. De höga herrarna på Akershus tålde inte, att man petade på herr Tengel eller hans hus.

Och så alla barn och barnbarn hon lärt upp att läsa och skriva, och givit dem insikter som inte tillkom lekmän! Snorungar som — det tvingades han erkänna — visste mer än han själv.

Jag är rätt säker på att det här delvis är historiskt riktigt. Den gängsle idén i Danmark/Norge var säkert den samma som i Sverige vid den här tiden. Dvs. var och en skulle hålla sig till sin plats och leva efter sitt stånd. Att besitta kunskap som inte tillkom en i sitt stånd, var med all säkerhet något som kunde fästa fel ögonen på en. Populär historia hade en rätt bra artikel för en tid sedan om det svenska ståndssamhället, och även om just kunskap och utbildning inte nämns (mer än att det gjorde det lättare att röra sig uppåt när fler präster och adelsmän utbildades) så är det en intressant inblick i en värld förr.

Det är en fin gest av den nya prästen att tillåta att Sol Angelika står med på deras grav som minne. Något som antyder att den här nya prästen kanske tänker lite annorlunda än sin föregångare. Om han genomgåen några förändringar nu när han själv fått gifta sig (med sin ungdomskärlek no less) är en annan sak som skall bli intressant att se. Det är en sak att vara ung och hungrig – men risken är att man med tiden faller ned i gamla upptrampade hjulspår. Och det antyds ju att allt inte är guld och gröna skogar.

— Det är bra, nickade Yrja. — En bra prästfru är en tillgång både för socknen och kyrkoherden själv.

— Ja, sa herr Martinius med sådan bitterhet, att de såg förundrade på honom.

”Alexander Paladin” var ett annat namn som jag tyckte mig vara bekant, men en snabbkvackning visar att karaktären dyker upp första gången i just den här boken. Det slog mig nu mot slutet av veckan att Dags pappa ju var en dansk prins (en som var känd för att sprida sitt vildhavre) och att det kanske är en av de bakomliggande anledningarna till att Cecilie plötsligt skickades till danska hovet?

Cecilie behandlas inte särskilt väl av den familj som hon arbetar hos. Och hon är på ständig kollisionskurs med hushovmästarinnan i godset. Jag kan väl tycka att har man tagit in en ”barnflicka” (”guvernant”?) till barnen så kan jag inte begripa varför hushovmästarinnan inte kan ägan sig åt sitt? Det blir ju givetvis också en kulturkrock för Cecilie som växt upp i en omgivning där hårda bestraffningar aldrig var nödvändigt. ”Alexander Paladin” blir en av Cecilies förtrogna, och det återstår och se om deras vänskap kommer leda till något mer. Tengel tog ju själv upp tidigare i boken om Isfolkets karaktärsbrist att välja partners internt och det skall bli intressant att se om Alexander Paladin kommer ha någon koppling till Dags pappa i framtiden.

Något annat som jag noterade, med viss glädje, var att Jacob kallas ”farfar” av Cecilie. Jag gillar att öppenheten på Gråstensholm och i Lindallén möjliggjorde för honom att ha den kontakten med barnen.

Men det är inte bra Silje och Tengel som lämnade sin aktiva plats i boken. Även Sunnivas och Taralds kärlekshistoria får sitt slut. Och är i allmänhet den stora anledningen till att Tengel tar sitt stora beslut att lämna den här världen tillsammans med Silje. Han klarar helt enkelt inte av att tala om för Silja att inte nog med att barnet fötts med Isfolkets hela ondska i kroppen, Sunniva överlevde inte förlossningen.

Tidigare har talats om någon som glimtar av kattgula ögon, men vem det är kanske vi inte får veta men Kolgrim ”den önskade” (Sunnivas och Taralds son) föds med kattgröna ögon.

Vi fick ju en liten inblick i Sunnivas graviditet och hur hon låg hårt åt Yrja för att slippa undan så mycket som möjligt. Det är intressant att läsa att anledningen till att Tarald reagerar som han gör efter hennes död är att hon mer eller mindre dränerade hans känslor för henne.

— Åh, jag var så trött, så trött på Sunniva! Hatade henne nästan. Och när hon så dog — ja, så var det som om jag hade önskat det! Jag gav mig själv skulden för det, och tyckte barnet var ett groteskt bevis på min okänsla. Att pojken var ett straff.

Avslutningsvis dröjer vi oss kvar vid karaktären boken centreras kring. Det här öppnar ju givetvis för att något skall kunna utvecklas mellan Yrja och Tarald, men det är för tidigt att säga än. Yrjas föräldrar är dock allt annat än glada när Yrja får en chans till fast anställning på slottet. De hymlar inte med det heller utan kräver mer eller mindre att Yrja skall kräva betalt för sitt arbete (även om uppehället ingår i lönen) och komma hem till dem med den.

Jäkla råttor. Jag blir på riktigt ilsken när jag läser partiet med Yrja och föräldrarna. Och de talar om att de vill ”ha igen för slitet med Yrja”. Jäkligt kul omskrivning för den dotter som antagligen är den enda som bidrar aktivt med pengar till gården. Och att Yrja fysiskt lider av att föräldrarna inte haft mat nog att mätta alla på gården.

Silje har dock aldrig dolt för någon att Yrja fick pengar av henne, och att Yrja inte fick behålla dem. Dag löser det som att Yrja får tv betalningar: en att tillfredsställa föräldrarna med och en hemlig som bara är till henne själv. Jag har på känn att det inte är den sista gången vi får höra om bråk om pengar på eikeby. Något säger mig att någon kommer läsa lössen av Yrjas mor och far så småningom.

Liv och Dag hade för länge sedan glömt hur otymplig och oskön Yrja var. De såg bara den varma flickan Yrja — en människa man måste bli glad i.

PS. Av nyfikenhet kvackade jag också upp Olsok, heter Olofsmässa i Sverige och firas den 29 juli. Eller firas och firas, tillsammans med Eriksmässan den 18 maj lever den kvar uttrycket ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka”. Men i Norge firas dagen fortfarande friskt och på Färöarna räknas det rentutav som deras nationaldag (så man kör igång firandet redan dagen innan).

Länkar:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Johannes Kepler @ sv.wikipedia.org.

Ståndssamhället: Att veta sin plats @ popularhistoria.se.