#soif3

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 4:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det här delmålet handlar framför allt om Sols och Dags hemkomst, och hur Sol därigenom kan göra något som övriga familjen inte gjort: titta in till Liv utan att först utannonsera att hon kommer. Som väntat tänker inte Sol inte sitta still i båten, hon är inte sen med att tala om för Dag vad som pågår heller:

Medan de lämnade hamnen, fick Dag hela historien serverad av en eldsprutande Sol.

Det finns en viss logik i att Sol vill göra sig av med svärmodern först, och innan de lämnar Oslo för Gråstensholm/Lindallén. Det ger nämligen Laurents en tid av smärta och sorg att förlora modern. Innan Sol för slut på pinan så att säga. Sols giftmord (som jag antar att det är) ligger helt i fas med Sols diaboliska sida. Men jag skall erkänna att jag är överraskad över hur handgripligt som hon tar itu med Laurents när nöden kräver det.

Säcken hade varit tung. Tyngre än hon väntat. Det var inte mycket som var helt av Laurents Berenius, då den nådde marken.

Kapitlet har också en del underliga formuleringar, som den här inför Sols besök hos Tyghandlaren:

Så smusslade hon litegrann i sitt hemliga förråd och stoppade ned något i sin ficka.

Kanske är det jag som är gnällig – men jag ser inte poängen i hemlighetsmakeriet i meningen. Vi vet ju vad Sol håller på med, och vi vet exakt vem det är som skall få smaka på Sols medicin. Så varför en sådan slapp formulering som om det är en anteckning i ett filmmanus?

Och sedan referensen till Norska flaggan, som i verkligheten tillkom 1821.

— Förresten var det en mycket vacker bukett, Meta. Viol och nyponros och mandelblom. Rena norska flaggan. Bättre kunde den inte vara komponerad.

Jag har svårt att se att Sol skulle referera till ”norska flaggan” när Norge i realiteten var Danskt och använde Dannebrogen. Den norska flaggan är ju i realiteten den danska, med ett blått kors tillagt för den dåvarande unionen med Sverige.

De här kapitlen cementerar också idén om att titeln ”Avgrunden” är Sols balansakt med de mörka krafterna.

Och hon visste, att för varje gång splittrades hennes sinne alltmer. Avgrunden blev för henne gränslandet, rågången mellan hennes två världar — och det stod allt klarare för henne var hennes hjärta hörde hemma, vart hennes längtan stod.

Sol får sin blåkulla ritt (eller rättare sagt flera) och jag misstänker att hennes beskrivning av ”Satan” är den ene av figurerna på bokomslaget:

Satan såg på henne och log. Och eftersom hans utseende bildades i varje människas egen fantasi, var han för Sol den vackraste, den mest åtråvärde och suggestive man hon någonsin sett. Gula ögon hade han — som hon själv — långsmala springor av eld, en satyriskt formad mun med vita, spetsiga tänder. Håret var kolsvart, lockigt och svallande, och den mörka kroppen…

Sol talar planerar dock att avstå från fler blåkullaritter och försöka få tillbaka balansen i sitt liv. Jag hade kanske gärna fått lite mer inblick i hennes kamp mellan vad som lockar och vad hon vet att hon måste göra. Istället ställs den saken bakom delmålets andra stora intrig: Dag 💘Liv. Det har ju hintats en del om att det komma skulle, redan under förra boken tror jag, och här slår det ut med full kraft.

Som jag nämnde redan i förra delmålet så talade ju Hanna redan i Trollbunden om att Isfolkets storhet skall komma via Silje/Liv:

– Han är inte den ende, invände hon. – Sol finns också. – Sol är ett blindspår. Det är du, flicka, som ska föra den förste, den store Tengels arv vidare. Du är den enda som kan omvända hans ättlings styvsinta ideer. Du, bara du! (SoIF1, Trollbunden, Kapitel 12).

Det antyder ju att Sol kanske aldrig får barn själv, kanske kommer hon till slut få sota för sin oförsiktighet? Men kanske är det också för att Dag (som skulle visa sig vara adlig) gifter sig med Liv? Hon är ju trots allt Tengels förstfödda. Hon kanske inte har gåvor själv, men kanske kan hon ändå föra dem vidare? Eller också är de inte viktiga alls för att bryta den förbannelse som vilar över familjen efter Tengel den Ondes pakt med djävulen.

Hur som haver så blir det lite spretigt med familjen som förfäras av Livs belägenhet och Sol som rider åstad och avpolletterar plågoandarna en efter en. Det blir liksom lite allt på en och samma gång. Och Dag som snabbt blir kärlekskrank. Det lär ju bli dem till slut, men vi lär få oss en del vånda innan det är över.

Personligen hoppas jag på viss insikt i Sol och hennes kamp för att hålla balansen mellan ljus och mörker i kommande kapitel.

(Ovanligt många citat denna vecka, men det kunde inte hjälpas).

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 5:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Ett nytt ord fick vi lära oss under veckans delmål: ”strigel” som är läderremmen som används för att putsa till skärpan på en vass egg. Jag vill minnas att det är et verktyg som man ofta ser barberare använda i film/tv som utspelar sig i äldre tider.

Också en märklighet som jag gärna grottat ned mig i om jag haft energi för det (har inte det just nu):

Norge var en gång en stormakt, och blev genom dynastier manipulerat in under danskt välde.

När då? undrar jag… På vikingatiden? När blev Norge Danskt egentligen och kan vi då tala om vikingatida ”länder” som stormakter?

Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade under storhetstiden på 1200-talet överhöghet över Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland, det så kallade Norgesväldet. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 ett hårt slag, och landet hamnade i skuggan av sina grannländer. Genom Kalmarunionen (1397 till 1523) och giftermålet med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande. Den ursprungliga norska högadeln gick starkt tillbaka och förlorade inflytande.

Ja se där… Vikingatid till tidig medeltid alltså. Och Norge verkar ha blivit danskt i svängarna kring att Gustav Vasa satte sig upp mot Kristian II.

Sol avslöjar i detta kapitel vad Meta gått igenom, och Are inser att hans beteende knappast varit henne till hjälp. Han tonar ned sin aversion mot att ha Meta hänga i hasorna och här och där antyder Sandemo att något mer kanske är på gång dem emellan. MEN framför allt innebär det att Liv som fortfarande försöker läka själv inser att hon inte är ensam, och att det finns dem som gått igenom än värre saker.

Intrigen Dag 💘Liv är nedtonar i dessa kapitel, men efter att Dag försäkrat att han inte kommer tvinga Liv till att ge mer än hon kan så går hon slutligen med på att gifta sig med honom. Ingen är väl förvånad över det. Jag uppskattar att Sandemo lyckas skildra de här scenerna utan att det blir överstolpat dramatiskt.

Det skall bli intressant att se hur trä-handeln kommer utveckla sig. Dag har ju fått både goda och mindre goda ögon på sig med sina förändringar av hur rörelsen styrs.

Sol gör i det här delmålet slag i saken och tar sig en tur till det nya huset i Oslo. Idén är väl att få sträcka på vingarna och hjälpa Liv inreda huset. På vägen dit möter hon en man som hon genast definierar som den köttsliga inkarnationen av Mörkrets Furste. Jag måste säga att det är en intressant vändning. Och det skall bli intressant att se om det här kommer leda till mer övernaturliga utsvävningar eller om Sol helt enkelt fått för sig saker.

Och givetvis går det snett för Sol i Oslo. Hon kan inte låta bli att lägga fingrarna emellan när hon buffas åt sidan av en kvinna som ansåg sig vara bättre än hon. Säga vad man vill om Sol: men hon är inte smidig när hon blir arg.

Lite förvånad blev jag över återföreningen av Klaus. Även om det ser ut att bli kort och intensivt. Sol har redan tappat intresset verkar det som och Klaus verkar kämpa för sitt liv. Och Åter igen så överraskar Sol med att vara dödligt lojal med folk där man annars skulle misstänka att hon skulle lämna folk åt sitt öde. Hennes pågående färd från Klaus barndomshem till Lindallén är på hela taget intressant. Liksom karaktären är intressant i sin förmåga att vara både ljus och mörk på samma gång.

Eller är det bara jag som vädrar en bra redemption-story längre fram?

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Strigel @ sv.wikipedia.org.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 6:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Mycket händer under de här sista två kapitlen, och Sol är givetvis främst den som står i centrum. Jag gillar hur Sandemo lyckas tona ned Dag och Liv till bakgrunden utan att det känns som att hon vill bli av med hela den intrigen.

Scenen med Bödeln och Sol i sängen vet jag inte vad jag skall tycka om… Dels tycker jag det är aningen out-of-character för Sol att helt sonika ignorera det och framför allt direkt obehagligt. Samtidigt så verkar Sol själv vara nöjd med att låta det bero. Något som jag däremot gillar med hela mötet med bödeln är att bödeln nämner att Tengel behandlat honom. Från vad jag läst om bödlar så var det inte samhället mest populära individer, speciellt i gamla tider och fick oftast hålla sig för sig själv.

När jag för en tid sedan snubblade över ett forum för Sagan om Isfolket så talade man där bland annat om hur Sandemo plötsligt talar om Tengels ögon som blå (i första boken) och senare som gula (bland annat i den här boken). Det spekulerades i om detta var medvetet eller omedvetet från Sandemos sida. Och själv är jag böjd att hålla det som en förändring som kommer av att använda magin.

Tengel sa vemodigt: — Jag har sett medlemmar av Isfolket fångade i sin egen ondska. Du är fångad i din dubbelnatur. Du vet det inte själv, Sol, men ditt yttre är mycket förändrat. — Hur då? sa hon genast. — Nej, du är lika vacker som förr. Men dina ögon. De är vargvilda och vanvettstrolska.

Apropå magi så ger Sandemo besked om vad blåkullaritterna är, och hon nämner det först helt kort i det 13e kapitlet att salvan tänt hennes sinnerlighet under trancen. Och senare i kapitel 14 går hon längre in på detaljer:

Sol hade aldrig förstått — eller inte velat förstå — att det var bolmörten, odörten och nattskattan i förening som gav henne de ljuva, hetsande drömmarna om en fantasigestalt. För henne var salvan bara ett magiskt medel, en nyckel till att nå Avgrunden, inte visste hon att det var örterna själva, som framkallade hallucinationer.

Nattskattan ensam stod för de groteska, mardrömslika scenerierna på Blåkulla, bolmörten för den svindlande, gungande färden över hav och land. De tre örterna var alla var för sig dödligt giftiga om de togs in, men som de nu smordes in i huden — i precis lagom blandning — gav de tillsamman också starka lustretningar. Sandemo verkar här ta den ståndpunkten att blåkullaritterna specifikt främst är en biverkning av narkotiska örtblandningar. Och som alla narkotiska preparat gör de den verkliga världen lite gråare och lite trängre.

Så… Var det bara jag som blev förvånad över att se Hemming (från främst första boken) göra en kort, storstilad, comeback i storyn. Liet kände jag att jag borde ha listat ut det på förhand att det var han som Sol fått ögonen på – men av någon anledning slog det mig aldrig in. Och Hemming möter så då sin baneman i en lada… Om det här bara var ett sätt för Sandemo att knyta ihop hans del i intrigen (innan serien på allvar går vidare till nästa generation) så var det ett snyggt sätt att göra det på.

Lite har man funderat kring hur det hela skulle sluta för Sol, hon är ju tanklös som få och har en tendens att försätta sig i klistret med en rasande talang. Och visst har man spekulerat lite i om det är eldslågor man ser på omslaget och i så fall, vad de betyder. Sol gör givetvis ett försök med att migrera till Sverige och Svedjefinnarna (även kallad Skogsfinnar) men kommer givetvis snabbt på kollisionskurs med dem. Vi får inte veta så mycket av det utan förblir i Lindallén tills Sol dyker upp med dottern Sunniva. Från vad jag förstår var Svedjefinnarna en grupp finnar som flyttade från Finland till Sverige/Norge och som bland annat försörjde sig på Svedjebruk. Dvs ett skogsområde som ”tillfälligt” bränns ned till förmån för lantbruk och betesodling.

Jag vet dock inte om jag riktigt räknat med att Sol skulle ge upp som hon gör. Men jag antar att med den press och stress hon faktiskt lever i så har hon antagligen en depression som heter duga och givetvis hela problematiken med de narkotiska inslagen. Och det var lite förvånande att det avlöper relativt smärtfritt – men jag misstänker att när det gällde häxor kanske man inte ville bråka för mycket.

Men vägen dit…? Till det eviga livet i Avgrunden. Den gick genom bålet. Häxbålet.

…han var Sols egen demon. Och han slöt henne i sina armar och viskade: — Äntligen är du hos mig, min älskade. Nu ska vi vara samman för evigt.

Jag kan bara spekulera i hus besviken fogden blir när Sol är död i sin cell, och kanske är det ett rätt fint slut för en så rastlös karaktär – att skicka ut henne på en sista evighetslång blåkullaritt. Kanske var det lättare för familjen att leva med, än att se/veta att hon dog på häxbålet?

Jag gillar också hur man låter de magiska träden i lindallén få ge beskedet:

— Det kom från Lindallén, sa han. — Jag tror det var ett träd. — I allén? — Så är det över, viskade Liv, så oändligt trist i rösten. En rastlös själ hade funnit ro. Slocknat mitt i sitt livs vackraste kärleksdröm.

Och jag undrar lite över Hannas profetiska ord om att Sol bara var ett blindspår, Sol fick ju barn. Och det återstår bara att se vad som händer med flickebarnet.

 🏁 🏁 🏁 

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka @kulturdasset​ för ännu en omtyckt rond i vår pågående läsecirkel. Och jag ser fram emot att sätta tänderna i den 4e boken direkt nästa vecka.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Svedjefinnar/Skogsfinnar @ sv.wikipedia.org.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 1:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Efter ett långt uppehåll så har jag och kulturdasset bestämt oss för att återvända till Margit Sandemo och Sagan om Isfolket, närmare bestämt bok nummer 3 i serien. När vi lämnade av familjen Tengel senast så hade man precis lyckats avstyrt en häxjägare och Tengel hade satt Sol på plats. (Dock ej innan hon lyckats ta livet av folk). Nu när vi plockar upp serien har det, liksom i läsecirkeln gått en tid. Både Dag och Sol har blivit vuxna. Den senare skall hälsa på sin bror som just nu studerar i Danmark.

På det hela taget är det en intressant inledning, där vi främst får följa Sols uppsluppenhet att ha passerat den gräns Tengel satt för att hon skall få använda magi. Hon har fått tillbaka sitt knyte och väntar bara på tillfällen att använda dem. Och hon kastar sig bokstavligen över möjligheterna.

Sandemo dröjer inte länge vid båtresan och Sol får därmed väldigt lite att roa sig med under överfarten. Men väl på plats i Köpenhamn, där hon skall kampera ihop Dag och den greve-familj han är inackorderad hos, så öppnar sig möjligheter: familjens två-årige son är försvunnen och Sol kan givetvis magiskt sniffa sig till hans närvaro. Jag kan tycka det är lite för rakt på, men samtidigt stämmer det med karaktären Sol att hoppa i trubbel med bägge fötterna före.

Hela andra kapitlet dröjer vid försvinnandet, eller rättare sagt jakten på en pojke som Sol inser fortfarande är vid liv men också döende. Och uppe på det så är Greven givetvis domare som satt Häxor på bålet förr. (Därav att jag tycker det går lite för fort i början, det slängs in av Sandemo som om jakten på pojken behövde extra dramatik och problematik). Detektivarbetet/jakten är kaotisk och den har flera tvära svängar. Och givetvis hittar man pojken i sista stund…

Andra kapitlet rundas av med den typ av emotionella överdramatik som jag kände i första boken då Silje besöker Charlotte Meiden första gången i första boken. Och att nu liksom då att uppenbar problematik sopas under mattan för känslomässiga stormar och över-gränserna-samförstånd. Men vi är samtidigt bara två kapitel in, så saker och ting kan ändra sig fortfarande.

En av de sakerna som jag gillar med Sol (hittills) är att hon inte tycks ha utvecklats till en elak trollkona, tvärt om så håller Sol av hela familjen och antyder att hon skulle gå över eld och vatten för dem. Och inte ens Tengel som stängde henne ute från de mörkare delarna av magin verkar hon hysa agg emot.

Att vi dessutom får storyn mer ut Sols perspektiv kan vara intressant ur ett rent paranormalt perspektiv också. Tengel undvek ju använda magin, medan Sol gärna gör det. Och jag ser fram emot att stifta bekantskap om hur Sandemo avser bygga upp magi-mytologin i serien. Jag skulle tippa på att hon gjort en del research i ämnet och att vi kommer få se mer spännande saker komma ur Hannas knyte.

För beskrivningen om Alrunan kan väl ändå inte bara vara något som Sandemo plitade ned i stundens ingivelse?

Och där! Där var alrunan, den verkliga dyrgripen. Arvegods, funnen i Medelhavsländerna för en oändlighet sedan, dragen upp ur galgbackens jord, där en mördare spillt sin säd i dödsögonblicket. Där hade alrunan grott, och den människoliknande roten hade skrikit så illa när den dragits upp, att häxmästaren som gjort det en torsdagsnatt vid fullmåne, hade blivit galen. Så berättade sägnen, och så hade Hanna berättat den för Sol. Alrunan måste hon vara rädd om! Den var ovärderlig.

Källor:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ axiellmedia.com.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 2:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Sols möte med ”mystikerna” i Köpenhamn var intressant, givetvis har det alltid existerat folk som varit nyfiken på magi och mysticism och det existerade säkert fickor av maktvakuum som här där det parallellt med häxjakter, förvisningar och avrättningar även växer fram en hobbyverksamhet bland de bättre bemedlade som tror sig stå länge över lagen än andra. Även om det här verkar ha väldigt lite att göra med magi.

En del av mig misstänkte först att Prepen han vara den som var avtecknad på omslaget (balettdansören) men det visade sig relativt snabbt att det knappast är han. Tvärt om, strax efter att Sol tog ned ”mystikerna” på jorden så får hon själv fly hals över huvud mot Glimmingehus i Skåne. Och som en lustig händelse så ligger Hannas legendomsusade Brösarps Backar i närheten.

Personligen hade jag kanske tyckt att Sandemo hade kunnat utelämna uttrycket ”blåkullaritt” för mig är Blåkulla så tätt förknippat med folks vidskepelse att jag har svårt att ta det på allvar, och föredragit om Sol (och i förlängningen Hanna) hade haft ett annat uttryck. Liksom låtit ”Blåkulla” vara en del av mytologin som byggdes kring häxorna och inte mytologin de själva använde. Även om Sandemo avsåg de flesta jagade häxor att faktiskt vara häxor.

Jag läste på lite snabbt om häxprocesserna i Danmark. Svenska Wikipedia hade inte så mycket information i saken men tydligen sade lagen att häxor utan förbund med djävulen skulle landsförvisas och inte avrättas (även om det var relativ godtyckligt om hur lagen efterlevdes). Så att Sol släpps iväg som hon gör är inte helt omöjligt, speciellt sedan komplotten mot henne avslöjades.

Själv läste jag även på om Glimmingehus, idag känd som nordens bäst bevarade medeltidsborg. Och även Brösarps Backar som tydligen är naturreservat idag och känd för sin flora. (Såg lite bilder och nog är det tjusigt allt). Wikipedia hade en bild på platsen i oktober, och nog är det bara fullmånen och de dansande häxorna som saknas. Ansgars klyfta verkar dock vara en fiktiv plats, om än att även den skall ligga vid Brösarp.

Och som väntat gör vi ett besök på Gråstensholm och Lindallén också. Framför allt så får vi stifta bekantskap med Laurents mannen Liv gifts sig med. Jag önskar att jag kunde säga att jag blev förvånad över att han skulle vara både manschauvinist och hustrumisshandlare. Samt att hans mor skulle vara av typen ”den enda kvinnan i min sons liv borde vara jag”. Men det var något i berättandet som antydde det, kanske att det finns något präglat stereotypt i Laurents, hans mamma och deras beteende.

Jag skulle tippa på att anledningen till att vi får lära känna den här delen av historien nu är att Sol faktiskt så småningom kommer att återvända hem, och då misstänker jag att Laurents och hanns mamma kommer att få sina fiskar både varma, friterade och rökta. Sol har, som tidigare konstaterats, inga gränser när det gäller att skydda sina nära och kära.

I det femte kapitlet har Sol kanske sitt största anfall av mänsklighet (nä, jag talar inte om de erotiska eskapaderna med Skille) och i avsaknaden av någon annan som kan och använder magi plus nu med backslaget i Brösarps Backar känner sig Sol ensam.

— Hanna, viskade hon. — Varför lämnade du mig ensam kvar? Varför måste denne Heming Fogdedråparen släcka ditt liv, hugga av det samarbete vi hade? Jag är så ensam i denna världen, Hanna. Så bottenlöst ensam!

Nedan: Två bilder på “Brösarps Backar” i morgonljus jag hittade på brösarp.se.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Häxprocesser i Danmark @ sv.wikipedia.org.

Glimmingehus @ sv.wikipedia.org.

Brösarps backar @ sv.wikipedia.org.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 3:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Jag vet inte hur nödvändigt det var att få oss ytterligare en scen av samma sak hemma hos Liv… Men sättet det direkt knyter an till Sol i kapitlet bekräftade genast min misstanke om att Sol kommer att reda upp saken. Och det bekräftas ju också i kapitlet efter. Lustigt, förresten, vet inte om jag räknade med att Sol faktiskt skulle hitta något annan med magi och definitivt inte att dessa skulle skicka hem henne.

Och under det sjunde kapitlet anar vi också vad bokens titel ”avgrunden” troligtvis syftar på. Anspelningarna till Tengel den Onde och hur Sol erkänner att hon dras mot ondskan/helvetet ger oss en relativt klar bild att stora delar av den här boken kommer centrerar kring Sol och hennes inställning till gott och ont. Det där med att Isfolket skulle kallas Isfolket för ”att deras hjärtan är gjort av is” ger jag dock inte mycket för.

Ett ögonblick trodde jag nästan att vi skulle få veta vart Tengels gryta/kruka låg gömd när Sol hade sin drömsyn. Men med 44 böcker kvar efter den här var det inte särskilt troligt egentligen. Dock så misstänker jag Tengel den Onde kanske är en av figurerna på omslaget, troligtvis ”andan-i-flaskan-figuren” i bakgrunden i så fall. Tycker beskrivningen stämmer lite:

Med platt huvud och liksom utfällda öron som låg i ett med hjässan. Gement dolska ögon och en vidrig, näbbliknande näsa. Munnen var öppen i ett rovdjursgrin så de stubbiga, spetsiga tänderna blottades

Och då kan man kanske inte utesluta att ”dansören” är Tengel som tar strid för att Sol inte skall trilla över kanten till den mörka sidan. Det intressantaste med Sols drömsyn (om man nu kan kalla det så) var kanske att just Tengel inte bara kände av hennes stress under den och kunde stärka henne från Lindallén men att Sol även känt Silje som måste ”ridit på bärvågen från Tengel” så att säga. Kanske skall man också komma ihåg att Hanna själv kallade Sol ett blindspår och att Isfolkets framtid låg hos Liv.

Sol lägger sig hur som helst gärna i saker när hon tycker saker går fel till. Jag vet inte hur nödvändig våldtäktscenen var – jag är hur som haver glad att Sandemo aldrig är onödigt grafisk i sina beskrivningar. Och även om Sol själv uttrycker det som att hon räddade flickan ”för att det roade henne” så tror jag det inte är hela sanningen. Det slog mig att Sol i den scenen kanske ville framstå som mer kallhamrad än vad hon egentligen är. Hennes lilla uppvisning i psykologisk manipulation är jag dock rädd kommer slå tillbaka på henne med full kraft är jag rädd. Misstänker att fogdens knektar rusade hem till fogden och skrek om att en häxa var i antågande.

Jag är nyfiken nu på hur det går vidare, det känns som om hela historien med flickan var viktig på något vis. Om flickan bara är viktig för Sols utveckling eller om hon har en ännu viktigare roll längre fram återstår att se. Men Sols jakt på nattskatta antyder att hon inte släppt idén om en Blåkullaritt än.

Kanske kan det inte uteslutas att Livs nuvarande belägenhet är det som kommer vara avgörande för att Sols balans mellan gott och ont slutligen tippar även till den andra sidan?

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.