#soif2

Sagan om Isfolket. Bok 2: "Häxjakten" av Margit Sandemo. Delmål (fram till och med kapitel 03).

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Det kändes inte allt för överraskande att Sandemo låter det gå något år mellan böckerna. För tvärt om mot vad Hollywood ibland låter påskina så är det inte full rulle med äventyr var och varannan dag. Sol och Dag har börjat utveckla lite personlighet och man får reda på att även om Sol kanske inte längre är elak/ondskefull som Silje anmärker på i ”Trollbunden” så är hon fortfarande våldsam och säregen. Intressant nog så har viss vapenvila uppstått med Hanna dessutom. Även om Hanna struntar blanka sjutton i Dag, vilket inte är så konstigt han är ju den av dem som saknar länk till Tengels ätt.

Jag reagerade dessutom på något som noteras i samband med (sista) besöket hos Hanna och Grimar:

Barnen stod högaktningsfullt tysta vid dörren. Den förfinade Dag trivdes inte särskilt bra. [Häxjakten, Kapitel 2]

Jag uppskattar att Sandemo oftast väljer den mer realistiska synvinkeln (som att Silje själv märker att isolationen påverkar henne negativt som ett fattigare språk) och visst kan Dag kanske bara ha plockat upp ett förfinat sätt från Silje (som ju arbetade som barnflicka ett tag) men att uttrycka det som ”den förfinade Dag” kändes mer som en projicering av hans ursprung, för att man ”vet” han antagligen är av finare börd. Som om fördomar, fostran och manér är något som går i blodet.

Jag fick också en ursäkt att polera upp mina mytologiska kunskaper. Jag kände igen begreppet ”damoklessvärd” men kom inte ihåg betydelsen av uttrycket. Jag antar att Silje avser Tengels arv när hon talar om att Sol har ett sådant hängande över sig. Och av slutet av kapitel 3 att döma så kan hon just ha inbjudit sig själv till att få ett med.

Och redan i de här första kapitlen så får man en antydan att ”häxjakt” kan innebära mycket. Tengel anmärker ju på att bara det faktum att Silje skriver i en bok gör henne färdig för bålet.

— Ja då. Jag vet var du gömmer boken också. Men det skulle inte falla mig in att läsa den. Akta dig bara, för att låta någon veta om det! En ung kvinna som skriver bok — det är ett Satans verk, det! För det kan du brännas på häxbål utan vidare. [Häxjakten, Kapitel 1]

I slutet av ”Trollbunden” talar Hanna om att Tegel, Silje och deras delvis improviserade familj nu utgör Isfolket. Då tänkte man kanske inte så mycket på det, men med Hemings flykt från dalen, och hans oaktade egoism, anade man kanske redan då att slutet nalkades. Och redan i första kapitlet droppas hintar om ångest och ressug från både Silje och Tengel. Hanna går så långt som att skälla ut Tengel att de fortfarande är kvar i dalen.

Om vi var oroliga för att någon chans till triangeldrama skulle följa med in i bok två så stillas den oron här. Heming offrar hela sitt folk, hela dalen, för sin egen säkerhets skull. Och det är bra hans charmiga fernissa som gör att han själv lever. (Så vitt vi vet alltså). Men kanske är det så att det inte finns någon inneboende lojalitet Isfolket emellan. Kanske var Tengel bara den som gick längst i ett folk som präglades av maktgirighet? Vilket som så verkar det som om Heming så naiv på riktigt att han trodde att de skulle gå in hämta Silje, Tengel och Hanna och lämna de övriga (inklusive hans eget kött och blod ifred)…

Och det måste man säga till hans försvar, att efteråt skämdes han som en hund och ångrade bittert. För också hans far och övriga familj befann sig ju i den dolda dalen. Men inte kunde något hända dem, inte! Det var häxorna och trollkarlarna de ville åt. Inte sant? Han lyckades inte helt övertyga sig själv. [”Häxjakten”, Kapitel 3]

Men antyddes det inte redan i ”Trollbunden” att en av anledningarna till att man skulle hämta hem honom var inte för hans skull, utan alla andras i dalen. För att man var rädd för att han skulle göra just det här? Avslöja dalen för att rädda sig själv?

Vi får reda på lite hur det gått på Benedikts gård, och Abalone har inte bara fått iväg Banedikts folk därifrån utan även lyckats få mannen själv i fängelse. Det är inte bara Isfolket som har svårt fr det där med inbördes lojalitet verkar det som. Men skall man gå efter Siljes och Tegels reaktion på att träffa drängen igen så anar jag att de båda snart kommer ge sig i kast med att ställa saker och ting till rätta för honom.

Men det största överraskningen kommer kanske mot slutet av det tredje kapitlet, visst var det oundvikligt med en konfrontation mellan Silje och Charlotte Meiden men jag trodde kanske inte att det skulle ske så här tidigt. Nu återstår att se om Silje skaffat sig en allierad eller en fiende genom att gå till Charlotte. Och det återstår att se om hon kommer avslöja att Dag lever eller om hon bara kommer göra som Heming en gång avsett: utöva utpressning på en kvinna som egentligen inte borde fött barn alls (än). Och det verkar som om Charlotte inte lyckats håva in någon make än heller, så ämnet kommer med all säkerhet vara känsligt.

Som @kulturdasset redan anmärkt på är det en skrämmande låg kvalité på själva eboken. Nu lånar jag den via biblioteket och betalar sålunda inte något för den (utöver skatt då) men antalet korrekturfel och framför allt danska/norska ord som smyger sig in i texten är skrämmande. Fel förekom även i första boken, men jag håller med @kulturdasset att felen känns oftare förekommande nu än då. 

Vissa märkliga radbrytningar antyder att texten kan ha lästs in maskinellt och framför allt är det ett par ord här och där som ger intrycket av att boken är översatt, vilket är märkligt när allt jag läst om den tyder på att den faktiskt skrevs på svenska. Och även 1982 så bör ju boken passerat genom en redaktör på vägen till tryckeriet.

Källor:

Häxjakten (Sagan om Isfolket, #2) by Margit Sandemo

Hitta ett bibliotek - Axiell Media

Biblio | Axiell Media

Sagan om Isfolket. Bok 2: "Häxjakten" av Margit Sandemo. Delmål (fram till och med kapitel 6).

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

Med endast 6 bokmärken detta delmål tror jag det här klockar in som de kapitel jag haft minst att anteckna om. Kanske beror det på att jag upplever hela intrigen med mötet mellan Silje och Charlotte som aningen naivistiskt? Bitvis påminner texten nästan om en tonårsroman. Och jag tycker helt enkelt att det går lite för enkelt för Silje att få över Charlotte och friherrinnan på sin sida.

Och om man räknat med något storartat när det gällde Benedikt/Abelone-intrigen så blev man nog aningen besviken här. Med ett par snabba penndrag har Abelone kastats ut från gården, och storyn får vi anta, utan mer än att friherrinnan redan tycker illa om henne.

»Och ... tänk inte mera på denna Abelone, jag känner henne från fester här i Trondheim förr i tiden. En förskräcklig högfärdsblåsa från borgarståndet.«

Nu misstänker jag att Abelone är av den typ som gärna framställer sig lite förmer, här till och med över sitt samhällsstånd. Dvs i och med att hon har pengar så imiterar och beter hon sig som om hon var adlig/medlem av aristokratin. Och det där med att ”klä sig över sitt stånd” sågs inte med blida ögon av någon utan var snarare en källa till misstanke. Så Abelone kan mycket väl vara någon som har ögonen på sig. Så just biten är kanske inte så orealistisk som man skulle kunna tro.

Något jag gillar (över lag) är att Sandemo beskriver Sol som lite av en tveeggad karaktär. Dels verkar hon fruktansvärt lojal mot de sina, som Silje och Tengel som fostrar henne, och dels skyr hon inga medel när det gäller att försvara dem. Nu är det lätt att glömma sols ringa ålder, och det faktum att hon (enl Tengel iaf) medvetet tar livet av två personer som avser råna Charlotte kan kanske än så länge tillskrivas ett barns tanklöshet. Att Sol än inte nått den ålder så hon till fullo förstår Silje anmärker ju på att Sols ”egenhet” är något som växt fram, så möjligen kommer förståelsen med åldern och allt eftersom hon lär sig kontrollera sina krafter. Och sedan skall det givetvis inte förnekas att Hanna med all säkerhet haft ett visst ont inflytande — återstår att se om Silje och Tengel kan tämja henne.

Tengel avslöjar att han faktiskt försökte avbryta graviditeten när Silje väntade Liv, och han går (givetvis) fortfarande i tankar om att avbryta den här. Silje höll ju trots allt på att stryka med sist, och denna gång har de inte Hanna till hjälp heller. Sol, som säkerligen i alla fall delvis delar samma gåva av försyn med Hanna, stoppar honom dock. Om än att Tengel heller inte vill att Silje går ned sig på grund av ett framkallat missfall.

Hon har med all säkerhet blivit instruerad av Hanna med att den näste stora av ätten kommer födas av Silje. Jag kommer se fram emot att se hur Sol utvecklas och i vilken utsträckning som Sol kommer vara den döda Hannas marionett. Och i vilken riktning Sol kommer utveckla sig.

»Han kunde inte belasta Silje med ett missfall, som säkerligen skulle tappa henne på de krafter och den livsglädje hon nu så väl behövde. Han fick vänta, tills de kom fram. Försöka övertala henne då. Även om han visste, att det inte skulle lyckas honom…«

På det hela taget händer det en hel del i den här kapitlen, om än att allt inte är superintressant och att Silje har en lite för stor tur med Charlotte. Men åter igen får hon och Tengel chansen att sätta bo, och Charlotte överlåter till och med ett hus till dem med arbetsuppgifter på den gård de flyttar till. Denna gång så har man flyttat så långt från Trondheim att Isfolket, Tengel den onde och pakten med Satan inte ens är en skröna man berättar för barnen. Tengels utseende lär fortfarande väcka viss misstänksamhet, men antagligen kommer den lilla familjen kunna andas ut och hitta in i vardagen igen, i alla fall tills det är dags för Silje att föda.

Vem vet. Hanna har kanske förberett Sol för det med. Och om det är rätt barn, kanske Sol inte blivit instruerad till att Silje skall överleva.

Och den där allén kommer säkert få viss betydelse. Träd lever länge och om Tengel på något vis knyter en skyddsbesvärjelse och länkar träd och människa ihop då kan de komma att påverka storyn här och där. Intressant minst sagt.

Källor:

Häxjakten (Sagan om Isfolket, #2) by Margit Sandemo.

Hitta ett bibliotek - Axiell Media.

Biblio | Axiell Media.

Sagan om Isfolket. Bok 2: "Häxjakten" av Margit Sandemo. 

Målgång (fram till och med kapitel 13).

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Det sista kapitlet i boken knyter främst ihop säcken för intrigen med herr Johan. Och lite kan man ju reflektera om intrigen verkligen var nödvändig? I kontrast med vad den bidrog med (kanske främst Sol och etableringen av Sol som en allt annat än ”god” häxa) fick den kanske lite för mycket buller och bång. Med både kyrkoherden och herr Johan borta känns det som om den här intrigen bara riskerar starta om längre fram med nya karaktärer. (Det är med all säkerhet inte sista gången Sol får möta folk av den här typen).

I huvudet på den gudfruktige herr Johan rör sig en hel del – han har framför allt ett ont öga till Tengel och Sol. Och det känns som om i Tengels fall är det mer utseendet än gåvorna som sitter i vägen för herr Johans granskande öga. Det är faktiskt lite synd att man i detta sista kapitel inte får se en mer nyanserad karaktär än den översittande prästen som väljer att se ont överallt.

»Han kände en stark yrsel. Han var omgiven av Djävulens ondska överallt. Hade hamnat rakt i ett häxbo. Hela familjen måste förintas, så intet av denna styggedom fick besudla jorden.«

Och givetvis är det inte bara besvärjelser och medikamenter som hamnar i skotthålet, nej när det gäller kvinnor är det mesta som är djävulens verk: Livs röda hår (»Mången häxa hade stupat på det.«)  och det faktum att hon uppenbarligen är mer bildad än honom (tur att det undgick honom att Charlotte var hennes lärare). Men även Silje siktar han på ivrigt med häxhammaren:

»Hon — en kvinna! Hade man hört om sådant förr? Naturligtvis kunde inte en kvinna måla. Men hon kunde! Så livaktiga bilder att det var som om figurerna när som helst skulle träda ut i rummet. Hennes väggmålningar var bättre än många mäns. Och det hörde ju ingenstans hemma. Satans, Satans verk!«

Som sagt, Tengel sade det redan i början av boken: inget flaggar en kvinna som häxa fortare än hennes högre (än sitt stånds) bildning. Tengels försök att mildra skadan av herr Johans besök (och visa Sol att det går att lösa sådana här problem utan att döda folk) är underlig. Visst, ofta löses det mesta genom att helt enkelt berätta sanningen, men som Tengel gör det här att haspla ur sig historien och sedan i princip skicka hem honom? I en tid när du bara kunde motbevisa en trolldoms-dom med din egen död vet jag inte om han på riktigt trodde på det själv.

Därmed inte sagt att jag stödjer Sols lösning på frågan. Hon kunde ha valt att bara puffa för deras oskyldighet, övertyga honom om att alla spår av magi var inbillning. Istället fyller hon honom med olycklighet så han begick självmord… Är det något vi vet vid det sista kapitlets slut är att Sol verkligen anammat det onda arvet och i sanning är Hannas arvtagare.

»— Förlåt mig, Hanna! Du vet att det bara är för en tid. Några korta år. Sedan — när jag är vuxen — då ska jag åter tjäna dig och vår egen Mästare. Jag ska bli stor i konsten, Hanna. Och då ska jag få möta Honom. Så som du gjorde. På dina vilda ritter genom luften till Hans fjäll. Till de stora sabbaterna.«

Jag sticker inte under stolen att den här boken har varit mindre intressant än den förra. Att det varit lite för mycket vardagsdrama och över lag en rätt slätstruken intrig. Det känns bra med idén att läsa något annat innan man går på den 3e boken.

Kära nån, här trodde jag det skulle bli ett kortare inlägg med bara ett kapitel att bygga det på... 😋

Länkar:

Häxjakten (Sagan om Isfolket, #2) by Margit Sandemo.

Hitta ett bibliotek - Axiell Media.

Sagan om Isfolket. Bok 2: "Häxjakten" av Margit Sandemo. Delmål (fram till och med kapitel 9).

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Så blir det lite vardagsliv innan storyn sätter fart igen, och storyn tar sig ett jättehopp framåt. Sju år närmare bestämt där Tengel är helbrägdagörare och Silje konstnär.

Men innan dess blev det ännu en dramatisk förlossning, denna gång utan Hannas hjälp. Charlotte är dock snabb med att skick efter en fältskär och tillsammans lyckas han och Tengel rädda både Silje och barnet. Och åter verkar som om barnet föds utan krafter. (Jag är dock lite halvförrvirrad över det där med ögonen – alla barn föds med blå ögon vad jag vet, magin kanske färgar av sig på dem?).

Charlotte har ju tidigare sagt att hon på sikt ämnade erkänna Dag som sin. Och efter hoppet på sju år har hon nyligen gjort det. Många lär ha höjt på ögonbrynen och även om Dag erkänns som Charlottes så lär han få det svårt eftersom han fortfarande är utomäktenskaplig. Han har dock fortsatt god kontakt med sina fostersyskon vilket jag gillar.

Drängen på Gråstensholm kan definitivt komma att bli problem. Hans spanande på Liv, kanske är oskyldigt men han verkar ju ha en viss attraktion till yngre flickor?

»Flickan hade kastanjeröda lockar och han hörde pojken kalla henne Liv. Hon var så söt, att drängen brukade kika på henne i smyg, när han kom åt. Det kändes så skönt att se på något så fint.«

Och det gör väl kanske inte saken enklare att han finner Sol ännu mer tilldragande och att hon uppmuntrar hans intresse. Det här är knappast något som är infällt slumpmässigt utan kommer säkert få betydelse längre fram.

Och rätta mig om jag har fel – men utspelar inte böckerna i slutet på 1500-talet? Jag blev nyfiken på ”trollkarlens lärling” som Silje nämner och undrade givetvis om hon refererar till en förlaga som Disney fällde in i Fantasia 1940. Den äldsta inkarnationen verkar vara ett poem som Johann Wolfgang von Goethe skrev 1797.

»— Jag är inte så säker på det. Finns det inte en saga, om trollkarlens lärling? Om han som för tidigt sysslade med trolldom, och den tog makten över honom i stället?«

Det står inget på Wikipedia att det skulle finnas en förlaga till Goethes poem.

Men den intressantaste biten är dock de avslutande sidorna av 9e kapitlet. Det är kanske inte superoriginellt av Sandemo att servera en kyrkvaktmästare som anser sig frommare än alla andra när det är han själv som dräglar efter både gifta och ogifta kvinnor. Och givetvis har han ett ont öga till både Tengel och Silje. Främst Tengel då denne har ett säreget utseende och arbetar med att hela/läka folk.

Jag finner som sagt historien med kyrkvaktmästaren som den mer intressanta detta delmål. Och länge var jag ”orolig” för att bokens titel bara skulle referera till massakern på Isfolket. Men som det verkar så lär det bli dags att lägga benen på ryggen igen och se den trygga familjelyckan rinna mellan fingrarna. För när det gällde häor och trollkarlar fanns få bevis att lägga fram för sin oskuld och överleva för att kunna berätta om det. Men det finns ett visst intresse i det också: för både Tengel och Silje har ju högt uppsatta personer som skyddar dem.

Länkar:

Häxjakten (Sagan om Isfolket, #2) by Margit Sandemo.

Hitta ett bibliotek - Axiell Media.

Biblio | Axiell Media.

Sagan om Isfolket. Bok 2: "Häxjakten" av Margit Sandemo. 

Delmål (fram till och med kapitel 12).

En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Med herr Johans entré i det hem som numera går under namnet Lindallén blir boken åter igen intressant. (Jag tror boken nådde en all time low med förra delmålets ”firande” av Siljes sterilitet. Men för den som tyckte det var en av höjdpunkterna håller Sol fanan högt.

Herr Johan, som den inkvisitorpräst han är anländer till Gråstensholm med storstilade planer och uppfylld av sin egen betydelse. Det är ännu flera sekel från det att idéer om att inte anlända till utredningar om förutförfattande meningar slagit igenom:

»Ja, herr Johan kände sig sannerligen som himmelens riddare. Frälsade världen för Guds räkning från alla dessa ondskans sändebud.«

Det är lustigt hur alla idéer som inte sanktioneras direkt ur bibeln anses vara djävulens verktyg. Medan alla tortyrredskap med passion trycks mot prästabarmarna (hur nu verktyg som designats för att anpassa verkligheten till målet kan vara av guds vilja).

Och kyrkvaktmästaren är ett riktigt extranummer han med. Om idén är, och den lär ha varit gängse praxis vid den här typen av utredningar, att herr Johan skulle uppehålla sig hos Silje och Tengel under täckmantel så är det kanske inte smartast idén man kan ha att tro att man kan ha förtroliga samtal med agenten (förlåt, ”himmelens riddare”) i fråga.

»Plötsligt, medan han tog sig fram över gården, hörde han ett dämpat: — Pst! Han vände sig om. Där stod kyrkvaktmästaren, dramatiskt dold i en vid slängkappa med huva.«

Om man inte redan anat det så är det bekräftat här: kyrkvaktmästaren är en idiot, och herr Johan tycker uppenbarligen något liknande:

»Johan blev våldsamt irriterad. Han behövde så visst inget bistånd. — Var vänlig, smyg inte omkring här som en skurk från en kringresande gycklargrupp! Ska Ni förstöra allt för mig, man? Ge Er i väg härifrån! Omedelbart!«

Det är väl lite väntat med att Sol kanske är den som är det oskrivna bladet. Tengel har med all säkerhet lärt sig vara försiktig, och han beskyddas också av sina patienter. Sol däremot har aldrig jobbat bra under regler. Trots det är det Are som talar bredvid mun, och i så omfattande grad att jag undrar om Silje och Tengel kanske blivit lite väl bekväma? Borde man inte försökt impregnera honom med idén om att Tengel och Sols ”förmågor” är något man talar tyst om och inte serverar främmande besökare med hur som helst?

Jag är dock övertygad om att Sols lilla besök hos herr Johans ”sjuksäng” delvis gjordes för att kväsa eventuella idéer herr Johan fått efter Ares utspel. Även om Sols helt öppet utförda ”beskyddarbesvärjelse” får mig att betvivla även den tanken. Dock så vet vi ju inte hur sanningsenlig Sol är, för herr Johan vacklar lite i sina föresatser mot Silje, Tengel och Sol relativt tidigt. Det kan också spela in att Tengel är en välbesökt medikus, och Herr Johan för första gången kanske får uppleva ”riktigt folk”.

»Jo, kanske fanatismens lycka, när de hade kunnat fånga in riktigt många häxor på en dag. Eller triumfen över människornas inneboende ondska. Med ens började han tvivla på, om det var den enda sanna lyckan.«

Han anmärker på att han inte antecknat något, och att han tappar bort bevisen han samlar på sig.

»Visserligen hade han väl sett ett par saker, tagit hand om dem också. Men han hade förlagt dem igen, på det slarvigaste sätt. Inte ett ord hade han skrivit i sitt fina protokoll, så listigt och ränkfullt sammansatt.«

Det går inte bortse från att Charlottes största gåva till folket runt Gråstensholm kanske är att ge Tengel en bas där han kan hjälpa även de allra fattigaste. (Även om Tengel behövde en armbåge i sidan från Sol för att komma ihåg den saken).

Föga förvånande är kanske att Sols jakt på drängen Klaus skulle sluta som det gjorde. Trots Siljes och Charlottes ansträngningar att så inte skulle bli fallet. Lite nyfiken bli man ju på om Tengels utspel att åter plocka av Sol hennes örter skall vara något som bär frukt i framtiden. Att låta henne följa med som assistent på Tengels sjukresor är dock ett smart drag att sysselsätta henne, dock om så för sent kanske.

Det skall även bli intressant att se om Klaus bara försvinner ur historien här. Sols intresse tycks ha slocknat, men Klaus har ett väldigt dåligt samvete efteråt bland annat på grund av Sols låga ålder. Kanske är han för dum för att hålla tyst?

Kyrkvaktmästaren, som vi redan visste inte var den smartaste av innevånarna kring Gråstensholm, har givetvis inte vett att hålla sig undan. Det hade vi inte räknat med heller, utan han vill ju givetvis se frukten av sitt angiveri falla, från första parkett. Och som den serietidningsliknande skurk han är så spyr han formligen ur sig över Sol att hon och Tengel skall brinna på bålet. Och Sol har ju en väldigt liberal uppfattning om nödvärn. Och de dödstaggar man pratar om här måste ju givetvis vara samma ”nagel” som soldaterna rispades med under skövlingen av Isfolkets dal. Med andra ord: Kyrkvaktmästaren bokstavligt talat springer ut ur historien.

Återstår bara att se om någon fanns i närheten för att höra vem som dödat honom, för han lär ha dött med Sol och Tengels namn på sina läppar.

Det finns dessutom en liten ledtråd om Liv, jag vill minnas att till och med Hanne sade att Liv föddes utan gåvan, men i ett samtal med Dag säger hon att det ibland känns som om hon ser saker andra inte ser:

»— Jaså, du ser det, du också, sa Liv en aning lättad. — Ibland, förstår du, får jag för mig att jag ser ting som andra inte kan se. Och det där ser så kusligt ut.«

Med bara ett kapitel kvar blir man nyfiken på hur Sandemo skall hinna sy ihop det här. Antingen lär det bli ett fullmatat sista kapitel, eller också lär det sluta med en cliffhanger utan dess like. Jag ser fram emot att se vilket. För jag betvivlar att kyrkvaktmästarens död kommer passera obemärkt förbi.

Länkar:

Häxjakten (Sagan om Isfolket, #2) by Margit Sandemo.

Hitta ett bibliotek - Axiell Media.