#sff12

Our wonderful silk viscose collection Astro in a perfect shade. @ogeborg ⠀⠀ ⠀⠀ Photographer: United Frog Studios⠀⠀⠀ ⠀⠀ #ogeborg #ogeborgcarpet #ogeborgdesigncollection #odcastro #handtufted #carpet #sff12 #sdw17 #architonic⠀⠀ ⠀⠀

Terrass Striped Our outdoor rugs can do for exterior spaces what they’ve been doing for indoor spaces for years: define an area by adding color, style and texture. These rugs are produced with the most durable polyester ropes. @ogeborg Photographer: United Frog Studios #ogeborg#ogeborgcarpet#ogeborgdesigncollection#odcterrass#handwoven#carpet#sff12#sdw17

Palette. Together with Note Design Studio, Ogeborg has created a collection of four hand tufted rugs. They wanted to create simple, powerful surfaces where a single colour will shine, with only a line of a different tone in the palette as a detail. Ogeborg + Note Design Studio. Photographer: Mathias Nero @ogeborg @notedesignstudio @mathiasnero #ogeborg#ogeborgcarpet#ogeborgdesigncollection#notedesignstudio#palette#handtufted#carpet#wool#viscose#sff12#sdw17

”Vad handlar den här dokumentären egentligen om?” frågar Sarah Polleys bror henne vid ett tillfälle när hon intervjuar honom. Stories We Tell handlar om minnen, om en familj, om en bortgången mamma, om en historia, om hur man berättar historier, om vad som är ”sanningen”. Sarah Polley utforskar dessa frågor i en dokumentär om hennes egen familj och deras historia. ”Am I breaking the forth wall now?” frågar sedan hennes bror henne. Och det är det som gör Stories We Tell till mer en dokumentär om en familj, händelser de gått igenom, svåra tider och goda tider, om ››livet‹‹; den är meta. Vad som är sanningen är alltid intressant i fråga om dokumentärer, och jag tror Sarah Polley har kommit väldigt nära sanningen i att processen är en del av filmen. Det är ingen hemlighet att vissa av super8-klippen är rekonstruerade, det är ingen hemlighet att det finns ett skrivet manus, det är ingen hemlighet att det är hennes pappa som står vid en mikrofon och läser in manuset, det är ingen hemlighet att hon försöker komma nära sanningen genom att höra alla iblandades version av berättelsen, det är ingen hemlighet att det här är frågorna som hon utforskar. Det är en diskussion. Det är inte en dokumentär som skriver en på näsan, som vill chockera eller dela ut visdomsord om livet. Det är bara en berättelse om en familj, en berättelse som kanske inte är intressant för någon utomstående, som kanske inte är unik eller fantastisk. Det är i berättandet det intressanta ligger. Jag har känslan av att det ligger i tiden att vilja berätta, att vilja dokumentera, om det nu så är en med bild på instagram eller att som 20-åring skriva en självbiografi. Stories We Tell inspirerar mig. Jag tycker om Sarahs familj. Jag tycker om att bilden som målas upp av mamman inte är värderande. Det är inte ”hon var den mest fantastiska någonsin”, det är inte ”hon var en dålig människa”, det är inte ens ”hon hade bra sidor och hon hade dåliga sidor”. Det är bara ”det här är min bild av henne, hon var såhär, hon gjorde det här och det har påverkat vår familj på det här sättet”. Jag tycker om inställningen som Sarahs pappa har till historien. Det finns inget hat. Det är historia. En historia.

Ruby Sparks är en feel good-film som man mår dåligt av. I alla fall gjorde jag det. Första halvan av filmen mår jag dåligt över att Ruby (Zoe Kazan) är så perfekt, andra halvan mår jag dåligt över att hon mår så dåligt och att Calvin (Paul Dano) är så ego. Calvin är ett självupptaget, litterärt underbarn med skrivkramp och abandonment issues. Han får i skrivuppgift av sin psykolog att skriva om någon som skulle tycka om hans sviniga hund Scotty (och med hunden Calvin såklart) precis som han är. Calvin skriver då ihop Ruby Sparks, som är söt och snäll och komplicerad på ett fascinerande sätt och älskar Calvin och hans hund precis som de är. Calvin är ett sådant geni att karaktären han skrivit ihop blir till liv, blir en livs levande människa. Som älskar honom och hans hund och lagar god mat och älskar att ge blow-jobs. Hon har inga vänner utanför förhållandet och Calvin försörjer henne. Hon är hans flickvän, det är anledningen till att hon existerar i den här världen. Och Calvin kan få henne att göra vad helst han vill. Det enda han behöver göra är att skriva det på sin skrivmaskin (pretto). Vilket han till en början heroiskt nog inte gör. Men när Ruby börjar bli en tredimensionell människa med egna behov och begär... Ja, då uppstår en "be careful what you wish for"-situation. Storyn i Ruby Sparks är intressant, det är en utlevd kritik av manic pixie dream girl-fenomenet. Cudos! Men med den allvarliga undertonen funkar den inte så bra som komedi. Inte som romantisk komedi-komedi, för i sådana är det inte meningen att skrattet ska fastna i halsen. Eller så är det det som är briljansen med filmen. Men när jag lämnar salongen, I don't feel good. Miljöerna är personlighetslösa. Calvins hem är vitt och kalt, nästan institutionellt, eller som ett vitt oskrivet ark. Staden är omöjlig att definiera. Ens om den är stor eller liten. Enda gången en omgivning har minsta karaktär är i scenerna från Calvins familjehem, vilket han själv ogillar. Det finns en känsla av isolering i filmen. Calvin har inga vänner, Calvin och Zoe har inga vänner. Staden och lägenheten ser båda ut som om någons fantasi inte räckte längre.

Vem visste att Marie Antoinette var bicurious? 

Lämnade biografen svettig, andfådd och utmattad, mycket likt karaktärernas tillstånd i de flesta scenerna i The Paperboy.

Stockholm Film Festival: Ruby Sparks looks like a nice little cinema experience from the directors of Little Miss Sunshine.