#psykiskt

Jag känner det typ inte psykiskt utan det är mest fysiskt, jag mår inte dåligt i huvet utan i kroppen. På dagarna är det mer i huvet men på nätterna är det i kroppen. Vissa dagar kan jag verkligen inte koncentrera mig för att det snurrar runt så mycket i huvet.

Hur förklara man för ett barn att det inte är lämpligt att ha vänner hemma varje dag när pappa inte mår psykiskt bra, att pappa kanske inte är på humör för att ha folk hemma hela tiden. För idag handlar det inte bara om att de ska leka utan det handlar även om att det ska utfodras med mat, det kanske inte låter så där jättejobbigt men för mig är det här ångestframkallande och det får mig att må redigt dåligt.

Samtidigt vet jag att det är ju så här som det är att vara förälder och det är ju så det ska vara, men för mig fungera inte det alltid och jag försöker gång på gång lägga mitt mående åt sidan och låta min dotter ha vänner här för att leka. Man vill ju det bästa för sitt barn,det är ju så det fungera att vara pappa intala jag mig själv, men i slutänden så får ju mitt psyke lida och det är inte heller bra då det oftast sluta med att jag är arg och irriterad. Det har gått så långt att jag börjar få ångest varje gång min dotter ska sluta skolan. För jag vet att frågan kommer och jag har egentligen ingen bra ursäkt att säga nej, kan ju inte säga att – nej det fungera inte idag för pappa mår inta så bra psykiskt, finns inget barn som skulle acceptera den ursäkten.

Hur förklara man för ett barn att ens pappa har ångest och ofta mår psykiskt dåligt och behöver vara ensam ibland för att sen kunna blomma upp och må bra.

När känslan av maktlöshet och man vet inte var det är som händer, känslan av ilska som bubblar inom en och den vill bra ut. Man vänder sig om i vredesmod och bara stampar ut och man i förbifarten hör ”han är sådan, låt honom vara”, jag vet inte om jag ska vart tacksam över orden eller om jag ska skrika rakt ut och säga att det är ju ni som gör att jag känner mig kvävd och instängd. Samtidigt vet jag att det är fel att bara klampa ut men jag orkar inte bryr mig, rösterna som överösta min musik, det dunkar i huvudet och det snurra i hela huvudet. Min enda tanke är att jag vill bara ut , ut här ifrån och känna den kalla luften mot mitt huvud.

Hela vägen hem ekade orden , han är sådan , låt honom vara. Ilskan sitter kvar tills jag kommer hem och slänger av mig väskan och inser med en gång att jag i en dimma har bara stuckit från jobbet.

Jag kan inte rå för det och jag vill verkligen inte må så här just nu, men jag är maktlös över dessa down perioder.

Lördag morgon och jag hade tänkt att jag skulle ta tag i den där tvätten och kanske ta tag i att damma av lägenheten , det är en fin dag och jag hade hellre gått ut och fotat alla vackra höstlöv men jag har inte direkt den motivationen just nu.Det är lite frustrerande att ha så mycket jag vill göra men finner inte den motivationen som gör att man går från vilja till handling, troligen kommer det sluta med att jag går planlöst runt med musik i öronen och gör inget alls.

Jag skulle vilja veta vad det är som gör att jag dippar så här när jag faktiskt borde må bra, men det är väl ännu en av alla dessa funderingar som faktiskt det inte finns något svar på. Skulle jag tror på att det var något som påverkade mig så är det nog att när det blir lite för mycket för mig så måste min kropp och hjärna laddas om, det är inte så att jag tycker saker och ting är tråkigt för det gör jag inte alls.

Men är det så att att min hjärna måste göra det här för att smälta in allt som händer runt mig och ladda upp sig för en nya tider, lite som datorn som måste starta om när man har installerat ett nytt program i datorn, det är bara det att min hjärna ta lite längre tid på sig att starta om. Det här är nog det mest närliggande svara jag har på mitt mående.

Det är ganska intressant hur livet vänder och hur man ena dagen kan må så jävla bra och sen i andra andningen så mår man så dåligt och vill bara lägga sig ner och låta tiden gå, nej det här är inte ett inlägg om hur dåligt jag mår utan mer ett inlägg om hur det kan vända bara från ena dagen till andra. Jag har inte gått ända ner i dippen men jag är på god väg, de första tecknen är lätt irritation och otålighet. Sen kommer tystheten och jag känner inte för att göra så mycket, känner mig bara nerstämd och orkar inte så mycket.

Jag tvättade för några dagar sen men har inte vikt tvätten ännu, sitter bara vid datorn vill egentligen inte göra så mycket mer än så. Jag kan liksom inte förklara vad det är men jag känner mig ledsen och nedstämd, det finns ingen förklaring till det alls.

Detta är mitt andra konto här på tmblr, jag har en annan, där jag inte kommer lägga upp något på svenska.

Mitt namn är inte viktigt i detta just nu, men i framtiden kanske det kommer fram. Det viktigaste just nu är att ni vet att en tjej på 22år skriver på denna sida, altså jag är tjej och 22år. Elthon är min katt.