Ăven vĂ„rdinsatser kan skada. Varför ska det vara sĂ„ svĂ„rt att förstĂ„?
Vi pratar om det. Jag försöker förklara för nya psykologen inom psykiatrin hur vĂ„rden inom psykiatrin har skadat mig. Jag berĂ€ttar om symtom som hög Ă„ngest, Ă„terupplevande osv. Jag tror hon lyssnar. FörstĂ„r. SĂ€ger att dĂ„ Ă€r inlĂ€ggning verkligen inte ett alternativ för mig. Jag börjar slappna av lite i mitt berĂ€ttande. BerĂ€ttar hur svĂ„rt det Ă€r att hantera hemma. Hur rĂ€dd jag Ă€r. För mig sjĂ€lv. För det jag Ă€r rĂ€dd att göra. Hon gĂ„r dĂ„ genast ivĂ€g till en lĂ€kare. Kommer tillbaka och sĂ€ger jag mĂ„ste börja med en medicin, en medicin jag sĂ€ger jag vĂ€grar ta pga jag mĂ„r inte bra utav den. DĂ„. Direkt snackas det om vĂ„rdintyg. Och jag fĂ„r panik. Hon ser. Hon Ă€r bra pĂ„ det sĂ€ttet Ă€ndĂ„. Hon ser och fattar vad som hĂ€nder. Sen följer Ă€ndĂ„ en lĂ„ng förelĂ€sning om hur dom mĂ„ste ta ansvar för att jag inte ska komma till skada.Â
Inte. komma. till. skada.
Varför förstÄr hon inte hur mycket det dÀr hotet om vÄrdintyg skadar? Hur en inlÀggning om det hade blivit en sÄdan hade skadat Ànnu mer. Trots det jag under samma samtal sagt. Hur ska jag nu vÄga prata? Hur ska jag vÄga dela med mig utav det dÀr svÄraste? Hur ska jag vÄga prata om det som jag inte kan hantera sjÀlv?
Jag kunde inte sova sen pÄ natten. LÄg med panik och försökte klura ut hur jag skulle rymma innan polisen kom om det hade blivit sÄ att dom skrivit ett vÄrdintyg. TÀnkte pÄ olika sÀtt jag skulle hÄlla mig undan. Försökte trycka bort minnesbilder och fÄ kroppen att tagga ner lite. Det var ÀndÄ tack och lov en relativt mild reaktion. Men nu pÄ tisdag ska jag dit igen. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Det Àr ett stÀndigt hot det dÀr med vÄrdintyg. Och det Àr nÀr jag mÄr som sÀmst jag som sÀmst klarar av att hantera stressen det innebÀr. Och det hela blir nÄgot slags moment 22. Varför Àr det sÄ svÄrt att förstÄ att Àven vÄrdinsatser kan skada?
