En fråga, ”Varför”, finns i Hennes medvetande. Varför är Hon ensam, varför är Hon där, varför minns Hon inget, varför, varför, varför- svaren undviker Henne, likt de fjälliga varelser som pilar fram och tillbaka under vattenytan, precis utom synhåll. De finns, Hon vet det, men de är utom räckhåll.
Hon slutar att leta efter dem, vetandes att de kommer att komma inom synhåll, förr eller senare. Nutiden, den får Hennes uppmärksamhet.
Sten, det är en stenbänk, kall när solens strålar ej längre ger den sin värme. Den är slät, som om vind och vatten har nött bort alla skrovligheter, skavanker, utstickande knottror som inte hör hemma där.
Hon inser att hon inte hörde hemma där. Inte på bänken, utan hos Hennes familj, före detta. Hon hade haft en familj, i ett annat liv, i det förflutna där hon inte hörde hemma.
Den första droppen faller, landar, skapar krusningar på ytan som sakta sprider sig. Bort, bort från källan, ursprunget. Vattnet slukar sakta krusningarna, som om den aldrig fallit. Nej, den har fallit, den har bara gömt sig där den inte syns. Precis som Hon hade rört sig bort från sin familj, ensam, gömt sig.
Ljus, mörker, ett dovt muller som förstärks. Ett ögonblick då allt är ljust och sedan becksvart. Vitt. Svart. Kontrast mellan två tillfällen. Mellan faran och regnet som faller. Becksvart vatten krusar sig.
Hon hade sett mörkret förut, lika plötsligt, men inte här, nej, någon annan stans. Stenar, grus, hade rusat mot Hennes ansikte, tinningen. En hand, tinningen, blod. Levrat blod, det fastnar, tar ett tag om Hennes fingrar, följer med. Regnet sköljer rent och lämnar inga spår kvar framför Hennes ögon.
Hon blir medveten om kylan som följer med regnet. Håret klistrar sig mot hennes kropp, omfamnar, vill inte släppa taget. Någon ville inte släppa taget.
Kylan blir intensivare, håret dras bort från hennes hud, drar streck i vattnet. En vind, stark, regnet får mer kraft och känns som is, kallt, hårt. Vattnet får vågor, det rör sig, börjar leva.
Hon börjar leva, vet att sitta där inte är att leva, röra sig, vilken väg-två val. Var finns Hennes Någon.
Molnen, rör sig, förflyttar, lever sitt eget liv. Färdas över himlen för att sluta existera, utom synhåll, över sjön. Vinden tilltar, storm, oväder. Stanna är inte ett alternativ.
Hon reser sig, ostadigt, stela ben. Ljus, mörker, muller, och igen. Stormen lever. Hon lever, har en vilja, beslutsamhet. Någon väntar, någonstans inte här. Vilken väg- höger, vänster.
Känslan av vatten mot huden avtar, det har slutat falla. Stilla, bara kyla. Ljus, ett annat ljust, inte plötsligt, inte kallt. Varmt, en stråle bryter sig fram från mörkrets galler. Faller, belyser, vägen till vänster. Lyser upp, bjuder in. Medvinds. Hon tar ett steg, benen lyssnar, rör sig.
Hon har valt, en väg, vänster, hittat en mening, ska hitta Hennes Någon. Någonstans, där ute, i värmen, där är De fria.
