I bok ett ”Mörkrets makt” om skuggornas stad lyckas huvudpersonen Ariana med nöd och näppe stoppa det annalkande kriget mellan de olika sorters mörka och ljusa väsen som bor i Skuggornas stad och därmed axla ansvaret som dess ledare, precis som det siats om. Och det är här som bok nummer två, ”Lockad av ondska” tar vid. Trots att Ariana fick stopp på striden har hon inte lyckats utrota den uråldriga fientligheten som är djupt rotad mellan de väsen hon helt plötsligt förväntas styra över. Lorden bland vampyrer planera ett nytt drag för att få härska över de lättmanipulerade människorna och de dödligas stad, ett första steg mot att få total makt över alla väsen. Kan Ariana lyckas ena tillräckligt många för att stoppa det växande raseri och maktbegär som hotar förstöra allt hon arbetar för? Inte nog med det så brottas Ariana även med sig själv och de outforskade krafter hon bär på, krafter sprungna både ur mörker och ljus.

Bok två kretsar mycket kring Arianas rädsla för att den mörka kraft hon bär inom sig är på väg att slita sig fri eller ta över helt, en mörk och farlig sida hon medvetet om och om igen försökt trycka undan men allt oftare misslyckas stilla eller kontrollera. Intensifierande raseriutbrott med oanade och rent ut sagt farliga konsekvenser gör det allt svårare för Arianas älskade Carmine att hålla jämna steg med henne, trots att han är en stark och mäktig vampyr. Utan att veta hur hamnar hon bland gamla fiender och träffar dessutom nya varelser hon aldrig trott sig få möta, framförallt inte under de märkliga omständigheter som de högre krafterna verkar väva in henne allt djupare i. Kommer hon alltid att brottas med de högre krafternas vilja, kommer hon aldrig att få makten att styra sitt eget öde?

Som läsare får man uppleva vänskap versus fientlighet, romans versus svartsjuka och så något mitt emellan där åtrån möter båda. Själv frågar jag mig, vilken typ av romans är egentligen rätt och vilken är fel? Kan man styra någon av dessa starka känslor när de väl ger sig tillkänna?

I bok ett ”Mörkrets makt” om skuggornas stad lyckas huvudpersonen Ariana med nöd och näppe stoppa det annalkande kriget mellan de olika sorters mörka och ljusa väsen som bor i Skuggornas stad och därmed axla ansvaret som dess ledare, precis som det siats om. Och det är här som bok nummer två, ”Lockad av ondska” tar vid. Trots att Ariana fick stopp på striden har hon inte lyckats utrota den uråldriga fientligheten som är djupt rotad mellan de väsen hon helt plötsligt förväntas styra över. Lorden bland vampyrer planera ett nytt drag för att få härska över de lättmanipulerade människorna och de dödligas stad, ett första steg mot att få total makt över alla väsen. Kan Ariana lyckas ena tillräckligt många för att stoppa det växande raseri och maktbegär som hotar förstöra allt hon arbetar för? Inte nog med det så brottas Ariana även med sig själv och de outforskade krafter hon bär på, krafter sprungna både ur mörker och ljus.

Bok två kretsar mycket kring Arianas rädsla för att den mörka kraft hon bär inom sig är på väg att slita sig fri eller ta över helt, en mörk och farlig sida hon medvetet om och om igen försökt trycka undan men allt oftare misslyckas stilla eller kontrollera. Intensifierande raseriutbrott med oanade och rent ut sagt farliga konsekvenser gör det allt svårare för Arianas älskade Carmine att hålla jämna steg med henne, trots att han är en stark och mäktig vampyr. Utan att veta hur hamnar hon bland gamla fiender och träffar dessutom nya varelser hon aldrig trott sig få möta, framförallt inte under de märkliga omständigheter som de högre krafterna verkar väva in henne allt djupare i. Kommer hon alltid att brottas med de högre krafternas vilja, kommer hon aldrig att få makten att styra sitt eget öde?

Som läsare får man uppleva vänskap versus fientlighet, romans versus svartsjuka och så något mitt emellan där åtrån möter båda. Själv frågar jag mig, vilken typ av romans är egentligen rätt och vilken är fel? Kan man styra någon av dessa starka känslor när de väl ger sig tillkänna?