#lekala

Custom-Sized Sewing Patterns: Could this be the solution to the perfect fit challenge?

Could Custom-sized PDF Sewing Patterns be the Way of the Future? Trying out #Lekala #sewing #indiepatterns

Do you ever look something up online and find yourself stumbling onto a site that grabs your attention and pulls it away from whatever you were searching for in the first place? It happens all the time to me―especially when I’m researching a new book. But it also happens sometimes when I’m looking for sewing-related “stuff”―patterns, technical advice, new equipment. I recently stumbled on the…

Världens roligaste grej hände mig häromdagen! Jag promenerar ju varje morgon en bit av vägen till jobbet, oftast från Gamla Stans t-bana och till Blasieholmen, där jag är just nu. Vanligen följer jag nästan automatiskt samma väg, Tyska Brinken och Kindstugatan upp till “Under kastanjen” sen ner till Skeppsbron via St Göran och draken. Så här års är det ganska trångt, även på morgonen. Förutom alla vanliga Stockholmare som målmedvetet försöker ta sig fram så är stan fylld av turister, som på turisters vis är helt obekymrade av att de är i vägen när de kliver runt i stora grupper och försöker få till de bästa bilderna. Jag som sedan länge slutat cykla i stadstrafiken just för att mina irritations- och stressnivåer blev för höga får verkligen anstränga mig för att inte störa ihjäl mig på alla dessa människor som jag ju egentligen vill hjälpa, så att de ser vilken fantastisk stad jag bor i. 

Så här ser det alltså ut i vanliga fall under sommaren. Just den här veckan har Stockholm kulturvecka och stan är som en galen smältdegel av tält, foodtrucks, scener och människor precis överallt! Och det ÄR kul, missförstå mig inte, jag tycker att det är fantastiskt med denna stadsfest, men det är jättejättesvårt att komma till och från jobbet på ett effektivt sätt! 

Så, efter att ha försökt gå den vanliga vägen i måndags så insåg jag i tisdags morse att jag inte är ett tåg, som går på räls, jag kan ju välja att gå vilken väg jag vill! Alltså vanans makt är stor, i vart fall över mig... Nåväl, jag svängde åt andra hållet när jag kom upp ur t-banan och gick Stora Nygatan upp till Myntgatan, över Riksplan till Norrbro och sedan Strömgatan förbi Kungsträdgården. Gick över första halvan av övergångsstället på Kungsträdgårdsgatan, mot röd gubbe eftersom ingen trafik kom (vi Stockholmare gör ju så hela tiden, det vinner vi ett par sekunder per dag på som vi kan samla ihop och använda när vi ska syra grönsaker eller göra något annat hipster-nytt). Från andra håller kom en massa cyklister så jag stannade vid refugen och väntade på min tur.

Då tvärnitar plötsligt en av cyklisterna och cyklar fram till mig och jag hinner tänka “Ska hon skälla för att jag gick mot rött??? Det kom ju ingen???” men det skulle hon inte! I stället sa hon “Hej, du känner inte mig men jag heter Sara [-visst var det Sara???] och jag läser din blogg! Jag kände igen dig på klänningen och vara bara tvungen att stanna!” sen pratade vi en stund och när jag någon minut senare gick till jobbet kände jag mig så vansinnigt väldigt jätteglad! Glad att ni läser, att jag kan inspirera och jätteglad att Sara tog sig tid att stanna och prata!

Det här var klänningen hon kände igen, och det är kanske inte så förvånande, den smälter kanske inte lika mycket in i mängden som allt mitt svarta och gråa?

Jag fick också visa att jag varit tvungen att sätta en säkerhetsnål mitt fram för att den inte ska glipa efter semestern... Mycket vin och ostkrokar har det blivit de senaste veckorna och det visar sig så klart.

Jag testade dessutom en ny kombo med klänningen, nämligen den blå tröjan jag sytt efter klänningsmönstret från The makers Atelier. Det är som sagt kallt inne på jobbet...

Jag tyckte det funkade ihop och jag kände mig lite som Malin i Vi på Saltkråkan, men det tyckte inte mina kollegor alls. 

När jag först sydde den här klänningen kändes den trist och tråkig, inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag hade ju tänkt “chinos-skjortklänning” men tyckte det kändes städrock. Sen har den hängt där, på min särskilda krok för kläder jag sytt men ännu inte använt. De åker aldrig in i garderoben oanvända nämligen. 

Så i lördags hängde jag med Ulika hela dagen - hon hade på sig en Lekala som hon sytt, visserligen i ett helt annat tyg än min, men när nu hon var så jäkla snygg i sin så ville jag ge min en chans.

The Cold Shoulder – Lekala 5669

I was browsing through the Lekala website a couple of weeks ago and stumbled across this little on-trend beauty!  Lekala 5669….. I just fell for it straight away – the cold shoulder detail was bang on trend but subtle enough for a someone approaching middle age to wear – not that I feel it. So it was downloaded and stuck it together before you could say boo to a goose.  Then came the hard bit. I…