#kantvind

Det är lite märkligt att Husiesvängen inte drar fler. En vecka före Vätternrundan, vanligtvis i bra väder. Det borde krylla av cyklister som vill få sig ett sista test före avfärden till Motola. 

Svängens kusin - nya Malmö Velo Classic drog över 500 cyklister några månader senare. Märkligt. Det är, gissningsvis, ungefär dubbelt så många som ställde upp i dag.

I år var en skåpbil master och starten gick lugnt till. Tempot var inte så uppskruvat som det kan vara men ganska snart hade vi en tydlig första- och andraklunga. 

Vägen ut till Staffanstorp och vidare ut mot Romelåsen gick som vanligt fort. Trots en mycket hård kantvind som tvingade klungan att använda hela vägens bredd. Vid vändningen snittade vi runt 37 km/h.

Vinden och hastigheten krävde dock sina offer när vi kom till Slimminge och de andra backarna vid Romelåsen. Vår klunga sprack direkt och många fick släppa en bra bit före krönet.

Nu väntade sex mils körning i kraftig kant- och motvind. Svordomarna var många men hjälpte förstås inget. Vi som var kvar gjorde vårt bästa att ta oss hem. Och här, liksom på vägen ut, var det cyklister från CK Lunedi som tog ansvar. 

Själv tog jag inte mer ansvar än som krävdes men fick ändå släppa när vi kom ut på vidderna vid Kongsmarken. Det fanns inget kvar i benen, eller någon annan stans heller för den delen.

Dagens färdkost fungerade uselt och vattnet var slut innan vi nått bokskogen.

Det var trötta men nöjda ben som efter 65 km rullade in i Malmö lagom till domaren rullade igång Arsenal-Tottenham i London.

Så var det också en ovanligt lyckad vårpremiär.

Jag hämtade upp Finn och Tomas i Limhamn och satte via en avstickare förbi Luftkastellet kurs söderut.

Strax efter Klagshamn utökades sällskapet av en frenetiskt kämpande mountainbike-cyklist och en kille som visade sig jobba på Bikepro.

Bikepro-killen blev vår vägvisare och ciceron tills vi skiljdes vid avfarten mot Västra Ingelstad. Då hade han konstaterat att Tomas styrstam var för kort och att han behövde höja sadeln något.

Jag hade konstaterat att hans Fondriest-cross rullade väldigt bra (och dessutom såg väldigt trevlig ut, vilket inte alltid är fallet med cyklar märkta Fondriest). 

Efter lite tvekan beslöt vi att svänga förbi Svedala där tydligen bara McDonalds och Statoil har öppet på söndagar.

En hamburgare senare vände vi hemåt och då väntade den kantvind som jagat oss hela turen, nu mestadels i form av kompakt motvind.

På Lockarpsrakan frågade Finn om det alltid var så här blåsigt i Skåne.

Jag och Tomas försäkrade förstås att det här var värre än vanligt.