#jagdelar

Det bankar i skallen, bullrar mycket nu. Jag har lite svårt att tänka helt klarsynt. Ser många svartvita bilder för mitt inre, tänker att det hade kunnat vara morfar som guppade kall och stel med ansiktet nedåt i ett stort och djupt vatten någonstans i Europa, fast för 70 år sen. Han kom till Sverige då, för precis 70 år sen i år, 11 år gammal, i en vit buss med rött kors på. Jag tror att det kanske gör mig lite mer emotionell just nu än vad jag egentligen orkar.

Det var med den vita bussen mitt namn kom till Sverige. Humanismen födde det här, närde det, välkomnade det till landet, lät de som bar det växa. Nu är vi tre generationer med samma signatur. Jag har inga argument för de som tvivlar. Tycker inte det ska behövas. Det är så uppenbart nödvändigt att hjälpa varandra. Alltid. Jag har inte mycket till övers för ädla epitet som “hjälte” eller “medmänniska”. Så fort vi tänker att vi är nobla hindrar det oss från att se vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om att vara nobel, handlar inte om att utföra “en god gärning”. Det handlar om att vara en bra människa. En som de allra flesta andra. Vi är inte modiga. Vi är inte nobla. Vi är inga hjältar. Vi är människor, och förhoppningsvis är vi helt okej. Jag länkar här till en text som författaren Kerstin Ekman har skrivit, som sitt svar på frågan “Varför?”. Jag tycker hon formulerar sig fint, såsom jag önskar jag kanske kan göra någon dag. Idag går det inte. Jag uppmanar dig, kära läsare, att läsa hennes text, för att det kommer ge dig något. Jag orkar inte motivera det mer än så. Kanske förstår du det jag skrivit här lite lite bättre. Jag vet inte. Är du inte intresserad har du antagligen redan sagt nej till en massa saker som kan utveckla dig lite mer. Jag vet inte och jag orkar inte bry mig heller. Läs det om du vill. Jag hoppas du gör det.